Det är inte lätt alla gånger.

Planen var liksom klar. Lasta in en bil med packning och en Lillsessa. Ratta bilen till Ljusdal för dop. En hel helg bestående av att pussa systerbarnens småkottar, krama systrar och en mamma. Låta Lillsessan springa av sig energi med alla kusinerna och äta tårta och umgås, umgås!

Så härligt på alla sätt.

Ändå sitter jag här, dagen innan avfärd och varje nerv inom mig vill stanna hemma. Den beryktade höstdeppan har sitt grepp om mig. Varenda nerv inom mig vill allt annat än att umgås, trots att det handlar om jordens finaste familj och de sötaste bebisarna och trots att det "var ju så länge sen sist". Och jag saknar dom. Älskar dom alla innerligt. Har ingenting emot att umgås med någon. Vill bara inte umgås nu. Kanske sen, men inte nu.

Jag vill inte ratta bilen och lyssna på Justin Bieber 346 gånger. Jag har ingen lust att packa väskor med sängkläder och tjocktröjor och gummistövlar om det blir regn och nattlinnen och tandborste och, och, och! Jag har ingen lust att tanka bilen för hutlösa pengar så jag kan köra tur & retur. Vill inte gå emot min inre röst.

 Jag vill vara hemma. Skrota runt med barnen. Mysa under filt och skriva på mina texter. Ta ett glas vin och fira in helgen. Baka en äppelpaj om andan faller på. Ta en promenad och fotografera. Jag vill på sin höjd ägna mig åt ungarna, eller få vara ifred. Bara vara.

Själen känner sig lite trasig och vill inte, trots att hjärtat älskar så det gör ont.

Gör det mig till en hemsk person?

Är jag en hemsk människa som lyssnar på mig själv? trots att jag redan sagt ja, till att komma? trots att det handlar om familjen i det vackra Ljusdal?

Jag hoppas verkligen inte det.

Efter branden i December har jag blivit allergisk mot måsten och borden. Fokus på magkänslan och vad JAG vill. Tänk, att något så bra kan få en att vackla och känna ångest. Dåligt samvete. "Jag lovade ju att komma!"

Men någonstans måste jag ändå inse. Det är liksom jag som går med magkänslan. Om inte jag kan lyssna till den, hur ska jag då kunna lära mina barn att följa sin magkänsla?

Så. Med risk att blixten slår ner och att jag ses som den svikande familjemedlemmen, stannar jag hemma i helgen.

"Det finns bara 2 måsten här i livet. Att dö och att betala skatt"

Så var det dags.

Fighten mot smutsen. Plocket in absurdum. Jag mot dammråttemaffian.

På knä över en toastol med toaborsten i handen skrubbade jag. Spray, spray och skrubb, skrubb.

I fjärran hörs Lillsessan och blockflöjten. "Fluuu, fluuu", i något som nästan låter som en melodi. Men det gör inget. För man måste ju öva om man ska bli bra på något. Kul för lilltjejen att hon börjat med nåt instrument. Aj, den tonen var inte så skön...skrubb, skrubb och spola. Sprut, sprut på toaring.

"fluiii, fluiii", från vardagsrummet. Det där lät nästan som gubben Noak. Så duktig hon är. Tork, tork.

- Mamma, lyssna nu! "fluuu, fluuuiiiiii, fluuuuu". Hörde du vilken låt det va?

Aj, den där högsta tonen letade sig visst in i örongångens gömda hörn.

- Åh, vilken låt? tja.....(tänk, tänk), var det gubben Noak kanske?

- Aa, det var det. Börjar faktiskt bli riktigt bra på det här!

- Mmm.....(kanske behöver övas liite till, men för fan inte här!)

Handfatet sprayas, tork, tork. Spegeln putsas.

"FLUUUUU, FLUIIIII, FLUU"

Andas. Hon är duktig lilltjejen. JÄTTEDUKTIG.

"FLUUUUU, FLUUUUU, FLIIIIII"

Men det var väl fan vad fläcken på spegeln sitter. Gnugg, gnugg. Flås, flås.

"FLUUUUUUUU, FLUUUUUUU"

Tvätthögen nästa. Kalsongvik, strumpfix och tröjor. Kan inte den där förbannade låten ta slut nångång?!

"FLU FLU FLUUUUU"

- Vad vare där för låt då, mamma?

- Va? (det låter piip i mina öron här! liite svårt att tyda en låt då)

- Den här: "FLUUUU, FLUUUU, FLU, FLUU, FLUII"

- Åh, den? tja....(the most annoying sound in the world?!)..vad kan det vara...vet faktiskt inte, du....

- Meh...det var ju Idas sommarvisa! hörde du inte det??

- Ja, DET var det ja! (eller inte) ja, nu när du säger det så!

- Lyssna på den här då!

(nej, nej, nej! inte en blockflöjtslåtsjävel till!!)

- Älskade dotter?

- Aah?

- Jättebra att du övar. Verkligen! men du..kan du öva därnere tror du? medan jag viker tvätten?

- Nä, det är tråkigt därnere.

"FLUUUU, FLUUU, FLUIIII"

Så. Jäkla. Kul. Att. Hon. Börjat. På. Blockflöjt.

I fjärran hörs signalen som betyder vakna.

Jag fumlar bort täcket från sovkroppen, fingrar efter telefonen och slår av ljudet. Tystnaden återkommer i mörkret. Sätter mig upp och gnuggar sömn ur ögonen. Nakenfötterna fryser och jag bäddar in dom i de lila tofflorna, de som är nån storlek för stora och korvar sig under stegen men värmande för morgonfrusna tår.

Reser mig upp och känner hur lederna knakar sig vakna. De ter sig stela och gången från säng till badrummet blir en stel hasgång med knakig topp. Badrumslampans ljus skär sig in i de påsbelagda tröttögonen som tycks krympa en storlek av chock. Morgontoaletten sker till tonerna av en gäsp och krafsande naglar på höften.

Den röda fleecemorgonrocken sveps kring en frusen morgonkropp och i spegeln möts jag av en frisyr som sträcker sig mot taket, som om den vill fly huvudet. Jag lipar åt mig själv och drar morgonrockens huva över skallen.

Ut ur badrum, förbi stöket i köket som stör morgontröttnaden. Riskornen på diskbänken hånar mina tröttsteg medan den mentala mantran ekar "ignorera, ignorera".

Trappans första steg välkomnar mig med ett knak, som om det vill hojta till huset att dagens tvåfoting vaknat. Jag svarar genom att låta lederna sjunga sin knakande morgonsång för varje trappsteg ner.

Sicksackar förbi skosamlingen av tennisdojjor, ett par grisrosa sandaler med spår av Lillsessaspring i blött gräs och två skolväskor som ses slängda efter gårdagens skoldag. Indraget grus letar sig in under mina toffelsulor och ger ett skrapande efterspel av min gång.

Så är jag framme.

Per automatik sköljs glaskannan ur, fylls med vatten som hälls i kaffebryggaren. Det vita filtret får sällskap av doftande kaffepulver. Skopa ett, två, tre, fyra och on-knappen lyser. Morgonbubblet från kaffebryggaren är det enda ljud som hörs och jag inväntar klartecknet medan blicken följer en sömnig fluga i fönsterkarmen.

Morgonkoppen fylls på. Allt annat försvinner. Flugan lämnas surra i sin ensamhet. Ledernas morgonknak lugnar sig. Morgonfåglarna utanför fönstret tycks hämta andan. Tröttfrisyren lutar sig matt under huvan. Tiden tycks stanna.

Dagens första kaffe har tagit sitt intåg i min strupe. Först nu är jag vaken på riktigt.

Godmorgon!

Tidigare idag tog jag en liten promenad.

Lät gruset frasa under skosulorna och solen lägga sin varsamma hand över mig. Andades in och lyssnade till fågelsång och trädsus. Bytte grus mot gräs, som var vått och oklippt.

Tog mig ner till äppelträden, där Lillsessan har sin hemliga plats. Där det leks butik och klubb. Där det viskas hemligheter som bara vind och trädkronor får höra.

Letade äpplen och andades. Näsborrarna drog in en hälsning till hösten och det våta i gräset letade sig in i mina knytskor och fuktade mina fötter.

De flesta äpplena hade fåglarna tacksamt tagit emot. Tre skruttiga äpplen rullade ensamt i min plastlåda.

Jag stod ett tag och såg ut över fälten. Kände vinden dansa kring min kropp och såg bondens traktor puttra förbi därborta. Vinden följde mina steg tillbaka över gräsmattans tårfyllda toppar.

Stannade till vid den väderbitna parkbänken som inbjöd mig att sitta ner och ljuga en smula. Så vi ljög en stund, bänken och jag. Jag viskade egna hemligheter som letade sig ner i de öppna trähålorna, förevigt ett med ingentinget.

Lät fingrarna smeka över den råbarkade ytan. Kände träflisor som lossnade och andades.

Så kom vinden tillbaka. Hon tog mig med över grusets knastrande, under tallens sus och lät strån dansa till min ankomst.

I allt det gröna dök det blå upp och var så vackert att det gjorde ont. Allt det gröna gjorde plats för kommande gult & rött och det gjorde också ont. Så jag vände näsan mot solen, som lugnade mig. Hon lade sina moderliga händer på mina kinder och lät mig släppa och ta emot. Andas in och andas ut.

Den sista biten joggade jag. För att springet i benen infann sig och för att lusten att leva tycktes ännu större då. Över gruset, förbi träden och det glansigt våta gräset.

I backen vid min dörr stannade jag. Tog ett djupt andetag och tackade naturen för sällskapet.

Såg vinden dansa vidare och solen tryggt stanna kvar.

Tack!

Så kom då dagen ett frö satte sig och du ska nu bli mamma.

Den där skräckblandade förtjusningen när det sker för första gången. Vissa får kämpa länge, medan andra tycks bli gravida såfort maken skakat kalsongerna.

Det är då det sker.

Alla goda råd om hur man "ska" göra. Alla förlossningshistorier där den ena är mer hemsk än den andra.

- Ja, jag låg i värkarbete i 746 timmar. Sprack hela vägen. Kunde inte skita ordentligt på 3 år.

Det vill man höra när man tassande smyger in i livet som mamma. Inte ett dugg skrämmande att lyssna på. Eller också är det dom som rapar lite lätt och "nämen titta där, är du född nu Frans?" Som gärna tävlar i att föda så naturligt som möjligt.

- Ja, jag ska föda mitt barn i en hydda på en alptopp i Jukkasjärvi. Medan de nakna födslodansarna hälsar mitt barn kommen utanför. Jag ska inte skrika, utan sjunga fram mitt barn medan min man baddar pannan med uppkokad järvlever som doppats i choklad.

Så sitter man där hos barnmorskan som berättar om än den ena smärtstillande metoden efter den andra, medan du själv funderar på hur fan ni ska få upp barnvagnen till alptoppen.

Barnet föds och du kliver in i livet som mamma.

Nu tillkommer istället råden om amning, barnvagnsinköp och om huruvida ditt barn ska sova på mage eller rygg.

- Jag ammade i 3 1/2 år. Hade så mycket mjölk att jag hade kunnat utfodra en halv Afrikansk by minsann!

Och du sitter där. Ammar och ammar och barnet slutar inte att gråta. Du vänder dig till barnmorskan och kollar om inte ersättning skulle vara bra att prova.

- Fortsätt amma! masseeera bröstet så ska du se. Amma, amma, amma!

Och så sitter du där mitt i natten. Försöker och försöker. Ammar och ammar. Masserar tills du känner dig som en ynklig liten skit som inte kan ge ditt barn tillräckligt med bröstmjölk.

Du äter hellre nudlar i tre månader än att inte äga multikultibarnvagnen 2000. För att en sån "ska " du ha. En sån har ju alla.

Spelar ju liksom ingen roll att barnet ligger lika bekvämt i en barnvagn för 200 spänn på loppis. Att barnet bryr sig mer om att äta, bajsa & sova.

Och ditt barn vägrar somna på rygg och med dåligt samvete ser du hur barnet tryggt somnar på mage, medan du läst dig sjuk om plötslig spädbarnsdöd och sover själv helst inte alls.

STOPP!

Vart är du i hela processen? vad vill du? vad vill ditt barn?

Ta all information med en nypa salt och lyssna bara på en person: dig själv.

Om du kräver ryggbedövning och lustgas, ta det. Om du vill föda naturligt i naturen, gör det. Om ditt barn kräver mer än bröstmjölk för att bli mätt, ge det.

Varje födsel är lika unik, som varje människa är.

Det är din kropp, ditt barn och ert liv.

Välkommen!

Jag pratar om Zeitgeist som finns i 3 serier.

Världen behöver se detta.

Detta är den tredje i serien:

Meh...

Den här jäkla foten. Har en värk på ovansidan av foten. I benet på fotens ovansida sitter värken och för varje steg jag tar skär det som knivar upp i benet. Tröttheten känns förlamande och trots njutningsbara (mja, sådär) fotbad, fotfilande på undersidan, sköna små sockor, masserande rörelser och ett "aaooom"-tänk att värken plötsligt är borta så sitter den kvar.

När fötterna satt som bäst och "aoom":ade såg jag på klockan som visade på att upphämtning utav dotter var det dags för. Jaha, jamen nädå. Klart att inte jag ska få sitta här och aooma mig hur som helst. Halta sig i ett par pjuck och iväg. Hämta dotter, se på klockan & inse att vilotime totalt kan glömmas. Matlagartime.

Jamen, självklart är det så. Självklart sade jag med kaxig stämma tidigare idag att jag skulle rulla köttbullar och "oj, så smaskigt och hälsosamt det kommer bli".

Och i bilen påväg hem med dottern påtalade hon att mamman ju ska hjälpa sitt barn med matteuppgifterna. Tills imorgon. Såklart att just mamman måste det.

Och värkmuttret blev ett stressmutter med lite morrande som strössel på glassen.

Över att det var väl fasen då! att liksom allt ska ske samtidigt och att jag ska stå där i mitten, se sexig ut, baka bullar, hämta barn avslappnat & sensommarfräscht, rulla köttbullar med foten, läsa läxor och vika den där förbannade tvätthögen som aldrig krymper. Samtidigt.

Stötvis andning & ett hjärta som vill ut ur denna stresstrasiga kropp. Det vill byta till en mammakropp som kan det där med små vardagspauser och att andas med magen. Samtidigt som mammakroppen alltid har renrakade ben, välmanikyrerade naglar, bullmammafeeling och hela tiden se lite småkåt ut.

Och jag vet inte om jag där och då såg ut som ett vrak, för plötsligt dök mannen med Skägg upp och uttalade de magiska orden

- Du...om du vill så kan vi köpa hem mat idag. Ska ju hämta Tonårstrollet & kan fixa det på en gång.

Liksom, fattar ni?

Det blev ett ja,Ja,JA som fick rutan att imma igen och tavlorna att rasa ner från väggen. Hade han inte stått där med bilnyckeln i handen halvvägs ut genom dörren, så hade jag nog haltat mig fram till det rangliga köksbordet, kastat mig ner på det med ryggen i smörklicken från imorse och skrikigt DO ME! DO ME NOW!

Istället blev det ett ynkligt ja, följt av hur ont jag faktiskt har, hur trött man blir av att ha ont och hur jag faktiskt jättegärna hade velat rulla köttbullar. Egentligen. Och sen gnuggade jag duktigt bort smörklicken på bordsskivan innan vi sa hejdå.

Och det var då jag passade på. Jag passade på att vara ynklig och ha ont. Lade mig ner och liksom andades stötvis för att bevisa för dottern hur ont jag har i foten. Sådär sjukt ont.

Det gick i ungefär sisådär tre sekunder.

Sen kom samvetet krypande och knackade mig i pannbenet. Där låg jag som en spetälsk höna och gjorde så att dottern inte kunde göra sin läxa. Vet man ju hur det kommer sluta. Då kommer hon få IG i alla ämnen, rymma hemifrån, bli gravid med en "Kånnö" när hon blir tolv, prata med Adam Ahlsing i nån talkshow där hon förklarar varför hon knarkar och sålde sig på stritan redan som 17-åring.

- Ah, det börja liksom när jag var tio va...morsan låtsades va sjuk och hjälpte mig inte göra läxan...

Lika bra att hjälpa flickstackarn.

Hellre fotlös än att behöva skämmas i talkshow ju.

I min skalle är hemmet välsorterat & var sak har sin plats och när var sak har använts, återbördas den/de tillbaka där de hör hemma.

I min skalle tvättas kläder i tid, viks undan direkt och är en snabb sak att göra på kafferasten.

Men min skalle tycks inte riktigt lira med verkligheten.

  Måndag. Smutstvätt of doom. Vaffasen hände liksom?

I verkligheten sker ett never ending letande av strumpor 5 minuter innan avfärd till skolan. Eller - Morsan, harunte tvättat min tjocktröja?! den tänkte jag ju ha, precis nu!

Att samma tjocktröja legat skamset undanpetad under sängen är en annan femma. Detta skulle ju jag som mamma ha förstått. Såklart.

  The renhög. Ja, alltså rena-kläder-hög. Vem vet, kanske tomtens kvarglömda ren ligger där nånstans...

Alltså. Jag misstänker att vår familj har en svår fetisch till högar. Som om vi alla bar på en hemlig dröm om att bli bergsbestigare, men i brist på att våga istället samlar saker på hög.

Sen är det det där med att vika, sortera och lägga alla kläder på sina platser. Skittråkigt!

  Högbevis numero 234 i ordningen. Min klädhög. Av kläder jag använder, klär av och lämnar här. På morgonen vaknar jag och tycker att det är en toppenidé att ta fram nya kläder ur byrålådan och låta de hänga med gårdagens kläder under natten. Så att de inte känner sig ensamt utelämnade ju.

Jo. Kan tänkas att den största boven i högtravardramat är jag. Den som kastar in en maskin tvätt, tumlar, fyller på med mer tvätt och tycker att jag nu varit så oerhört duktig att jag tar renhögen "sen".

Renhögen fylls på eftersom och till slut blir det lite utav en sport att fylla på renhögen utan att den rasar.

  Fast vi sparar pant på hög. Det är väl en bra högsamling. En bunt pengar i en kasse liksom. Inga gourmetmåltider kanske, men lätt ett par mjölk och lite lök iallafall. Mjojo. Att dricka läsk är ju inte så bra såklart. Anna Skipper skulle dåna här hemma och hytta med fingret, massor. Men iaf. Pengahög, bra.

Så ser man IKEAreklamen på teve. Den där franskinspirerade där paret kommer hem och killen i lugn och ro viker undan kläderna pedandiskt innan älskog är tänkt ska ske.

Då hojtar det till i min skalle. Det är liksom där mitt huvud vill vara. Tror det.

Där vart klädesplagg har sin perfekta plats och alltid hamnar tillbaka, när det har använts. Barnen lägger varsamt fram nytvättade och rosendoftande kläder kvällen innan och frun (läs jag) har en perfekt samling av basgarderober (vad fan är det för något? basgarderob?), som används tills de antingen tvättas eller viks in på sin finplats.

Strumporna ses ihoprullade tillsammans med sin tvilling och ingen i familjen går någonsin utanför dörren i en vit & en svart strumpa.

I reklamfilmen bor paret stort och ståtligt. Vi bor liksom på lite drygt 80 kvm, så att röja undan borde inte ta så förbaskat lång tid. Om det inte vore de där med fetischen åt bergsklättrarhållet då. Det är ju liksom det som gör att det samlas på hög såklart.

Fan vad skönt att vi har fastställt detta nu.

Blev alldeles trött av detta. Tror bestämt att jag måste fetischtänka en smula med fötterna i ett fotbad. Stress är farligt.

  Mitt fotbad. Kan se ut som en sophink som man måste sitta på en ganska hög stol för att kunna bada fötterna i. Eller ja, det är ju det också. Men man tager vad man haver. Fotbad alltså. Yey!

/Bergsbestigerskan