Har just rensat bort tre sopsäckar fulla av skräp.

Enligt mig då. Frågar man däremot min dotter är det tre säckar fulla av "bra att ha nångång".

Tydligen måste man spara precis ALLA tomma toarullar som staplas likt lutande tornet i Pisa, bredvid toastolen. (och bakom sängen, i hyllor, i lådor, i halltrappen)

För att "-man kan ju behöva pyssla något fint, mamma! du vill väl ha mina fina toarullegrisar, toarullebussar, toarullegubbar/gummor/häxor/hästar?! ELLER?!"

Älskade barn. Du är solen på himlen och syret i mina lungor, men jag har faktiskt inte lust att samla på precis ALLT du pysslar ihop. Jag har inte plats för 5 miljoner teckningar, 7 miljarder halsband, 73 toarullefigurer och 245 kartonghus. Sorry, men det är sant.

Istället för att en maktkamp likt David & Goliat ska behöva utövas i hemmets lugna vrå, tog jag beslutet att hiva medans prinsessan är på skolan. Det hivades ungefär 32 pinnar med trådar fasttejpade (kattleksaker, mamma! måste spara!), 7632 kartongbitar (det är hästmat, ser du väl?!) och ett berg av snabbmatsleksaker. (jag leker med dom jääämt, ju!)

För att inte tala om pärlorna. Oh, my god pärlorna!

Är totalt övertygad om att pärlor är en mammas förbannelse, för tidigare synder. Om så är fallet, förlåt mamma!

I vårt hem finns pärlor överallt. Ö.V.E.R.A.L.L.T jag skojar inte. Varenda liten dammråtta i hörnen går klädda i pärlor här. Dammsuger jag upp dom, ploppar ganska snart upp en ny kreation av "dammråtta goes to pearlheaven".

Vissa pärlor är runda. De halkar man väldigt enkelt på. Gärna i en trapp.

Andra pärlor är runda, men lite hårdare. De lyckas man alltid putta till när man ska smyga in på toaletten sådär mitt i natten. Jag har döpt dom till evighetsrullare och de föredrar att avsluta rullandet nerför trappor. Det blir liksom lite mer effekt då.

Sen har vi mördarpärlor.

Kommer i olika färgkombinationer och utseende, men med en gemensam nämnare: gör svinont att kliva på.

Jag kan ärligt säga att jag har haft tålamod. Många gånger har jag stått på alla fyra och plockat pärlor så yttepyttesmå att en pincett skulle behövas, sorterat alla dessa jävulstyg efter färg, form och storlek. Ask efter ask har de placerats i tills en dotter bestämt sig för att pärlpyssla igen. Lite utav ett moment 22.

Mjo, pärlor och jag är inte riktigt polers längre.

Nu är det iallafall undanröjt och sorterat. Sopsäckarna utkastade och lillsessans gummisekt (läs barbiedockor) delar plats med sina kläder.

  Tänk så skönt med naturliga former på dockkropparna!

Det är nu det är tänkt att jag ska ta tag i mina byrålådor. Ögna igenom kläderna som aldrig används. Hiva dom.

Meh, dom KAN faktiskt vara bra att ha nångång!

*host*

Fram och tillbaka gick jag, otåligt.

Plockade, plockade för att försöka hålla fingrarna upptagna med något. In i badrummet, tittade klockan. Mjo, nudå borde väl...stegen ut på balkongen, nähe,nähe inte än. Fortsatt plock. Krafsa på en tejpbit som vägrade lämna golvets yta. Tillbaka in i badrummet...nudå? ut på balkongen..nähe.

Krafs, krafs. Det var väl en jäklarns tejpbit på att sätta sig i golvet. Ynkliga små smultejpbitar lossnar och klistrar sig på fingertopparna. Men, vaffasen då!

Badrum, klocka, balkong, nähe.

Pillra med minitejp och svära en smula. Sådär könsordsmässigt och irriterat. Nudå, bra. Tejpkluttar ner i papperskorg. Kastar en blick bort mot golvtejpen. I huvudet dividera huruvida en skrapa vore bra eller...

Då.

Knastrande grus och smällande bildörrar. Prat från ett Tonårstroll och en sjungande Lillsessa.

De är hemma!

Skutteliskuttsteg och hjärtat i halsgropen.

- HEJ ÄLSKLINGAR!! HUR VAR ER DAG?! VAR DEN BRAAAAA? *flås,flås*

Tonårstroll: - Japp

Lillsessa: - Japp

Eh, jaha.

Vi återgår till tejpen då.

Läser om sjuåriga flickor som vill bli smalare i Aftonbladet och det gör mig inte särskilt förvånad.

För, vad är det som säljer mest nummer och vad skrivs det mest om överallt?

Hur lycklig människan blir när ytan är perfekt, hur lycklig du blir den dagen du lyckas gå ner 10 kilo på 14 dagar. De vackra och "lyckade" i världen höjs till skyarna när de ser perfekta ut, medan de förnedras och görs till åtlöje om de går upp i vikt eller gubevars ses gå osminkade på stan.

Yta säljer lösnummer, helt enkelt.

Alla vet vi ju att flickor ska vara tysta, sitta still och vara söta. Inte skitiga med uppskrapade knän, föra liv och bara vara barn. Har barnen dessutom en mamma som med rynkad näsa står framför spegeln och tar sig i sidfläsket, räknar kalorier och pratar, pratar, pratar om att hon måste bara gå ner i vikt, om hur ful hon är nu då hon gått upp och jadajadajada. Då är det inte så jävla underligt att barnen härmar beteendet.

Jag säger som Pink.

Stupid Girl!

Lillsessans första dag i fjärde klass.

Ny skola, big deal.

Morgonen har kantats av klädval och hårfix. Klackskor tydligen viktigt om man frågar en soon to be 10-åring. Mammahänderna smet dock ner en påse med tennisskor i skolväskan, sådär ifall att man kanske vill springa, sparka boll eller (jaga pojkar). Det där sista sade jag aldrig. För det får man inte. Det är nämligen pinsamt.

Det finns många saker man inte får göra som mamma till en 9-åring. Som är pinsamt.

Man får kramas hejdå, sådär snabbt och påtvingat utan känsloinnehåll. Absolut inte under några som helst omständigheter krama om länge och pussa. Jättepinigt!

Om man tar med barnet på konsert så får man inte visa minsta tillstymmelse till att man rör sig i takt med musiken. Möjligtvis ett försiktigt tappelitapp med ena foten, men att röra sin höft offentligt är STRÄNGT FÖRBJUDET!

Mammor får inte vara roliga och lite lagom crazy. Inte ute bland folk. Möjligtvis hemma med stängda dörrar, fördragna fönster och utan besök.

Att som mamma kasta sig om armarna om pappan är okej, sålänge de bara kramas och inte är ute bland folk. Att kyssas är pinsamt.

Hursom.

Vi kom till skolan. Lillsessan träffade kompisar som också börjat här. Själv såg jag tacksamt föräldrar jag kände igen och stod där och väntade på inringning. Vi travade in i samlad trupp. Föräldrar, barn och fröknar i en enda röra.

Det letades upp krokar med namn och bänkar med namn.

Lappar delades ut och Fröken pratade om det ena och det andra. Jag räckte upp handen och ställde en fråga, vilket inte var bra utan jodå, pinsamt.

Sen blev det sång på skolgården och barnen sjöng gemensamt, följt av mamma och pappaklappande händer. Tack å lov lyckades jag att endast tappelitappa lite försiktigt med foten. Tyckte nog Lillsessan.

Sedan skulle mammor & pappor säga hejdå sådär lite stelt och okänslosamt. Försökte mig på att hålla om sådär innerligt, men se den gubben gick inte.

- Mamma! allvarligt!

Åh. Sorry, my bad. Klapp på axel sådär lite skämtsamt. Nä,nähä det var ju pinsamt ja.

Vinkade hejdå till en Lillsessarygg som med klackskor på klapprade iväg till kompisarna på andra sidan skolan.

Ville liksom ropa sådär högt att jag älskar, att jag hoppas hon får en fantastisk dag och att jag längtar redan tills vi ses i eftermiddag. Men det får man ju inte. Vet ju varenda mamma liksom.

Så jag svalde den där klumpen i halsen. Den full av stolthet och pinsam känslosamhet. Svalde den ända tills dess att bilen rullade ut på vägen igen.

Då vred jag upp radio Bandit och ömsom skrålade, ömsom grät medan höften gungade i förarstolen.

På bästa pinsamhetsvis.

Och mamman hon vaknar pigg och utvilad med fräsch andedräkt. Självklart somnade hon direkt och fick sina 10 timmars perfekt sömn. Sträcker på sig försiktigt där hon ligger på stärkta lakan av bästa kvalité, medan morgonens första solstrålar landar på hennes lena hud.

Hon dansar upp ur sängen i sitt vita spetsnattlinne, som kramar om på de rätta ställena och avslöjar inte för mycket, men lyfter fram kvinnligheten. Som varje morgon påbörjar hon med en ljuvlig yoga och andas med magen.

Över de nybonade golven som hon städade innan läggdags, dansar hon vidare till köket, stannar till framför hallspegeln, konstaterar att hon inga påsar har under ögonen heller denna vackra morgon och tillagar en hälsosam frukost, hela tiden nynnandes på "what a beautiful morning".

De perfekta barnen med välkammade hår, väcks varsamt och stilla endast en gång och de möter sin mors stilla väckning med - godmorgon, kära mor. Tonårssonen och hans lillasyster klär på sig kläderna som lagts fram redan kvällen innan medan de nynnar "what a beautiful mooorning", i perfekt tonart.

Medan barnen sitter vid frukostbordet och äter sin frukost utan att bråka, dansar mamman till sängen och väcker sin make med väldoftande kyssar. Tillsammans bäddar de sängen medan de ler busigt åt varann.

Sängen är nybäddad och medan pappan klär på sig, har barnen dukat av frukostbordet, diskat och torkat av bord & diskbänk tills den skiner ikapp med sol och familj.

Detta medan mamman häller upp kattmat åt den fästingfria och kurrande kissekatten som aldrig hårar.

Godmorgon!

  Life on the road

  I pitty the cleaner

  To ride a bike in a glass house

I´m on top of the world!

Jag köpte den perfekta midsommarklänningen på Shock, när jag var i Göteborg senast.

Den bar jag med stolthet då vi skålade över midsommarbordet!

    Min fina skräckfilmsklänning, slår alla romantiska blomsterkläder i världen!

    Det var en alldeles fantastisk midsommarafton med fint folk att skålas med och att klänningen var så fin skadade ju såklart inte.