Man kliver upp. Tar två steg från sängen & är i vardagsrummet, som bär spår av gårdagens filmvisning med familjen, lillsessans pyssel och Tonårstrollets häng framför dator. På bord: muggar & glas. På golv framför teven: Nintendo 64 & dess spel.

Tre steg till & plötsligt befinner man sig i köket. Med spår av riven gurka på golvet. Med ett berg av disk i hon. Med tidningar på bord, halvuppbrunna ljus och stekflottstänk på väggen vid spisen.

Ett hem som efter en vanlig kväll med filmmys & kvällsfika, ser ut som om familjen partajat med illern Göran hela natten. Av den enkla anledningen att lägenheten består av ett enda stort rum. Ingen vrå att gömma undan något i. Inget sessa eller Tonårsrum att gömma undan datorer, leksaker, pysselklipp, gosedjur, zhu zhu pets eller barbiedockor i.

Allt som familjen äger & använder syns, konstant.

Då, när man står i ett hem i kaos. När man inser att sessakompisen skulle komma förbi & leka. Då reser sig frustrationen och muttermunnen tar vid. Muttermunnen spottar & fräser. Tycker att det är skitjobbigt att behöva städa varje gång någon kommer på besök. Att det känns som om man gör allting själv & inga väggar till sovrum, eller ens ett eget sovrum och jävlar, fan å helvete då.

Då låser man in sig på toaletten (4 steg bort) och djupandas en smula. Ser ut över tvätthögarna och de gäckande dammråttorna, som låter "na na na na na naaaa". Och djupandas. Stötvis.

Sedan gör man slag i saken. Greppar dammsugaren, VM-plockar och tokdiskar och fuskdammar med ryggen böjd tills den värker. Sliter upp familjen, bäddar och sorterar upp spelen. Tänder ljus med torkade rosblad så att hemmet vilar i ett skimmer av "här har vi undanplockat å fräääscht jämt". Kammar ut nyvakenrufset och får dottern att klä på sig.

Och där kommer sessakompisen. Det dras fram Barbiedockor, pysslas med pappersklipp och bakas kladdkaka över bänkar & bord. Efter 2 timmars sessalek är det som om hemmet aldrig städats.

Då händer det ibland att mamman längtar medan hon stötvis djupandas inne på toaletten igen.

Nångång ibland, alltså.

Så kom 2012.

Vi skålade ut 2011 bredvid ruinerna av vårt tidigare hem. Med leende läppar och skratt.

Läppar bedövade av vinet, känslorna utanför kroppen & ända in i själen. Familj & vänner i kylan som fick näsorna att lysa rödaktigt. Kräftor & grillad korv i magarna. Metal i stereohögtalarna & kling i glasen.

 
Jag & jordens finaste son.

Farväl 2011.

Ett nytt år.

Så otroligt mycket spännande som kommer.

Den 23:e Januari tar jag ett kliv mot framtiden. Som nybliven 38-åring har jag kommit fram till vad jag ska göra när jag blir stor. Börjar plugga journalistik i storstaden.

Känslorna är många. Det är sjukt läskigt. Sjukt kul. Galet spännande och ordet äntligen darrar framför mina steg.

Bär med mig erfarenheterna från tiden som har varit och tillåter mig själv att våga drömma.

Rökfriheten är fortfarande lika bestående. Jag har gjort slut en gång för alla. Sex veckor, hurra.

Och träningen. Vikten.

Äntligen har jag nått ett delmål. Sen första invägningen för 3 månader sedan, har jag gått upp från 43,8 till 46,9. Jag har höjt min BMI från knappt 18 till 19,6. ÄNTLIGEN!

Det är min tid nu.

Vinden har vänt.

Jag tog en tripp till ett köpcenter.

Efter ett bankärende tog jag mig tiden att strosa. Se på människor.

Där fanns mamman som med stirrig blick kom halvspringande ut från leksaksaffären. I händerna, ett flertal kassar fyllda till bredden med leksaker. I ena handen hade hon dessutom en lapp. Hon stannade till, grävde fram en penna & strök något på lappen, innan hon fortsatte sitt halvspringande och jag nästintill kände hennes hjärtslag vilja slå sig ut ur bröstet.

Förbi mig passerar en gammal man. Han drar en kundvagn och i handen håller han en rutig filtkeps. Hans småpromenerande känns avslappnat & jag hör att han hummar någon ohörbar melodi för sig själv. Skorna knarrar en smula under hans steg när han styr kundvagnen mot Systembolaget.

Utanför Systembolaget sitter två rödrosiga män i trasiga skor. De samtalar förtroligt om något och den ene mannen kliar sig oavbrutet på ena benet. Så får männen sällskap. En tredje man dyker upp och i händerna bär han två systemkassar. Hans ankomst välkomnas med glada miner & klapp på axeln. Tillsammans går dom alla tre mot utgångarna.

Möter en ung man i väktarens grönfärgade kläder. Han går med händerna vilande i midjan, som om köpcentret var hans & han nu spatserade på ägorna. Kroppshyddan signalerade starkt ett "rör mig ej" när han med näsan i vädret såg sig omkring. Plötsligt spricker han upp i ett leende och stannar till utanför Kicks butik. Därifrån ses en ung parfymdoftande kvinna dyka upp och gå fram till väktaren. Hennes ansikte ses perfekt sminkat och naglarna allt annat än naturliga. När jag ser dom två, får det mig att tänka på fåglar som fjädrar upp sig för sin partner.

Väktaren står med spänd bröstkorg och kvinnan snurrar en test av sitt hår med fingrarna. De ler och småpratar, fullkomligt uppslukade av varandra. Ett förspel mitt i julrushens kommers.

- JA, MEN HERREGUD JAG ÄR PÅVÄG HAR JAG JU SAGT!

Rösten kommer från en kvinna som talar i telefon, dragandes på en barnvagn med ett gråtande barn i & med vagnens underrede fullproppat med matkassar. Stegen är snabba och rösten full av frustration. Halsduken dansar över hennes rygg och ena handen vaggar vagnen samtidigt som hon styr mot utgångarna. När hon passerar mig lämnar hon en svag doft av parfym och svett.

Jag stannar till vid Barista. Ser småbarnsföräldrar & barn med grädde på näsan. Par med julklappskassar på hög. Ensamma män som bläddrar i en UNT och ett ungt par med ögon för varann och hans hand på hennes.

Jag beställer en pannkaka med sylt & grädde. Avnjuter den med blicken utanför fönstret. Där handlas julgran av en man med frusna fingrar. Där väntar några på bussen & någon blossar runt hörnet med rödrosig nästipp. Bilar parkeras och lämnar. Kundvagnar fyllda till bredden med mat & klappar, gnisslar sig fram över snölös asfalt.

Jag äter upp och lämnar köpcentret.

På min väg till bilen ser jag de tre männen som satt utanför Systembolaget. De sitter uppe i dungen en bit bort. På en parkbänk med varsin ölburk i handen. Männen skrattar.

Verkligheten med så många bottnar, tänker jag. Låser upp bilen, startar den och kör bort från köpcentret och hem.

Verkligheten.

När vi var små var det krig.

Alltid ivägen, alltid ett tjuvnyp eller "DET VA HON, INTE JAG!"

Jag var mittimellan. Både liten och stor.

Både den som var den jobbiga, men också den som tyckte att hon den där yngsta "SKULLE FAN UT UR MITT RUM!"

Så går tiden.

Man växer upp. Både de stora och tillåmed hon den där minsta pluttan. Man möts som vuxna trots att de stora är de större & den minsta lilla pluttan alltid kommer att vara minsting.

Och relationen ändras.

Mina systrar. Mina älskade underbara systrar.

Jag älskar er så otroligt mycket.

Tack för att ni finns!

Jag är ingen perfekt morsa.

Jag missar tandläkartider, eller dyker upp i sista minuten med andan i halsen. Jag glömmer läsa veckobrev & att sätta upp dom på anslagstavlan & att fylla i almanackan om vad som händer i veckan. Missar ibland att skicka med frukt, eller lämnar in påskrivna lappar någon dag försent. Jag är inte så mycket för att pyssla och har nog aldrig gjort egen trolldeg när barnen var små. Jag drar mig för att vara klassförälder, då jag känner att det mest är en tävling i vem som gör mest & vems barn som är mest lyckade. "Duktiga". Jag har en benägenhet att curla mina barn. Skjutsar och hämtar. Fixar frukost & väcker. Inte det bästa och något jag försöker jobba med.

Men.

När ens dotter kryper upp i famnen och vi ger & tar av varandras kärlek. När hon uttalar orden "-Älskar dig. Du är världens bästa mamma". När ens långa rangliga Tonåring varje morgon innan han kliver ur bilen vid skolan, önskar mig en bra dag och varje kväll när vi säger godnatt, uttalar orden "älskar dig". När båda barnen vänder sig till mig (eller min man) när de undrar, berättar eller småpratar om något oavsett ämne.

Då vet man att man är på rätt väg. Att man är bra.

Då inser jag hur förbannat oviktigt det är huruvida jag är klassförälder eller glömmer fylla i en lapp till skolan. Det är skitisamma att jag aldrig gjort egen trolldeg eller att vi åt fiskpinnar till middag i Tisdags.

Det viktigaste för mig är att mina barn ALDRIG ska tvivla på min kärlek & att jag finns där. Att dom ALLTID ska kunna plocka upp luren och veta att jag kommer, oavsett vad det gäller, vad klockan är eller vart dom befinner sig. Oavsett hur gamla dom är, så kommer dom alltid att vara mina barn och jag skulle aldrig vända dom ryggen.

Aldrig.

Okej.

Skrythörna här nu då.

För 8 dagar sedan slutade jag röka. Vaknade på morgonen med förkylningshosta från helvetet och såg mig själv utifrån greppa ciggen & var på väg att tända en, trots att jag knappt hade någon andning kvar.

Blev på riktigt förbannad på mig själv. Vad i helvete håller jag på med? vem är det som bestämmer här? jag eller ciggen?

Det är helt galet när jag tänker på det.

Jag tog mig förbi förlusten av ett barn, fick ut mig själv & 11 personer levande ur ett brinnande hus mitt i smällkalla vintern. Har tatuerat mig 6 gånger trots spruträdsla, har psykiskt överlevt mobbing & våldtäkt.

Ändå har jag tillåtit ett gäng giftpinnar styra mitt liv.

Aldrig mer. Inte en jävla chans.

Jag gjorde slut med dom utan vare sig tårar eller violinmelodier. Inte ens en änglakör i fjärran. Bara jag som vägrade vara slav under något så dumt som cigaretter längre.

Jag kan ju inte påstå att det är en walk in the park hela tiden. Klart som fan att abstinensen kliver över mig. Irritationen ska vi inte tala om. Över fisiga småsaker.

"Meh, vaihelvetesjävla faandå vad burklocket ska sitta hårt. Allvarligt, har nån jävel limmat fast locket eller?!"

"Men kliv UPP NÅNGÅNG DÅ! ska jag behöva väcka 2899 gånger varenda morgon?"

"Måste det vara såhär kallt?! åh, vad jag haatar att frysa! jag blir galen! cocoonar! rymmer! GAH!"

Ja, lite så.

Eller så muttrar jag. Väldigt mycket. Med bekymmersrynkan fastlimmad i pannan konstant. Mutter, mutter och fan och jävlar.

Och tröttheten. Jag kan sova hur mycket som helst.

Fast ändå.

Jag VÄGRAR ge upp. Vet att jag måste ta mig igenom detta för att kroppen jobbar på att läka sig själv just nu. Att hjärnan fattar nada, eftersom den är van att få sig en giftpinne såfort irritationen kommer. Lite dövning och falsk terapi. Helt plötsligt beter jag mig tvärtom. Tillåter irritationen spöka på och vägrar ge med mig när det kommer till förgiftningen.

Så, japp.

Äntligen. Äntligen känns beslutet rätt till 110%.

Jag tar ett djupt andetag, känner dofter på ett helt nytt sätt och sträcker på mig lite extra.

Jag är rökbefriad.

HURRA FÖR MIG!

Vi hade sett på teve att IKEA serverade Julbord.

Med jullängtan i kombination med oviljan att laga mat, packade vi in ungarna i moshbilen & körde till IKEA.

Väl där möttes vi av ett magert rangligt bord bestående av Julmat som såg ut att ha blivit våldtaget av självaste Jultomten och sedan besudlats av en barnkalasmaffia. Grisiga dukar och torra hudflagor som från början antagligen hade varit laxskivor. Med snoriga IKEAgäster som grisade sina snorfingrar i rödbetssalladens sista spår.

För 199 kronor per person skulle vi få äran att äta detta. 199 spänn gånger fyra personer.

Ja, om man inte hade IKEAfamily kort. Då hamnade prislappen på 99.

För smulade ägghalvor, torra revbensspjäll och ett våldfört träbord med fläckig duk.

Är detta bordet som självaste matTina serverar på julafton?

stackars familj.

Näe, så jävla desperata är vi inte efter julmat.

Så vi råkade istället få soppatorsk på Max istället. Där den blonda kassörskan frågade vad jag ville ha för smak på vaniljglassen (!). Där de tycktes ha fått leta upp en ko på andra sidan stan, slakta den med en slö smörkniv och sedan tillagat den över öppen eld innan vi fick vår mat. Med tanke på väntetiden. Som resulterade i en Friscoburgare för lite och "vi ber så hemskt mycket om ursäkt".

Men det kostade familjen 379 kronor allt som allt.

Då får man ta lite svinn.

Mobbing.

En energifrätande & själadödande pest som så många genomlider varje dag.

Det involverar ALLA.

Och att se denna film med Jonah.

Hjärtat värker och det svarta hål som fanns när man själv var drabbad darrar i minnet.

Se den här filmen & dela den.

Jonahs mod är värt att belysa.

Kärlek!