Jag tog en tripp till ett köpcenter.

Efter ett bankärende tog jag mig tiden att strosa. Se på människor.

Där fanns mamman som med stirrig blick kom halvspringande ut från leksaksaffären. I händerna, ett flertal kassar fyllda till bredden med leksaker. I ena handen hade hon dessutom en lapp. Hon stannade till, grävde fram en penna & strök något på lappen, innan hon fortsatte sitt halvspringande och jag nästintill kände hennes hjärtslag vilja slå sig ut ur bröstet.

Förbi mig passerar en gammal man. Han drar en kundvagn och i handen håller han en rutig filtkeps. Hans småpromenerande känns avslappnat & jag hör att han hummar någon ohörbar melodi för sig själv. Skorna knarrar en smula under hans steg när han styr kundvagnen mot Systembolaget.

Utanför Systembolaget sitter två rödrosiga män i trasiga skor. De samtalar förtroligt om något och den ene mannen kliar sig oavbrutet på ena benet. Så får männen sällskap. En tredje man dyker upp och i händerna bär han två systemkassar. Hans ankomst välkomnas med glada miner & klapp på axeln. Tillsammans går dom alla tre mot utgångarna.

Möter en ung man i väktarens grönfärgade kläder. Han går med händerna vilande i midjan, som om köpcentret var hans & han nu spatserade på ägorna. Kroppshyddan signalerade starkt ett "rör mig ej" när han med näsan i vädret såg sig omkring. Plötsligt spricker han upp i ett leende och stannar till utanför Kicks butik. Därifrån ses en ung parfymdoftande kvinna dyka upp och gå fram till väktaren. Hennes ansikte ses perfekt sminkat och naglarna allt annat än naturliga. När jag ser dom två, får det mig att tänka på fåglar som fjädrar upp sig för sin partner.

Väktaren står med spänd bröstkorg och kvinnan snurrar en test av sitt hår med fingrarna. De ler och småpratar, fullkomligt uppslukade av varandra. Ett förspel mitt i julrushens kommers.

- JA, MEN HERREGUD JAG ÄR PÅVÄG HAR JAG JU SAGT!

Rösten kommer från en kvinna som talar i telefon, dragandes på en barnvagn med ett gråtande barn i & med vagnens underrede fullproppat med matkassar. Stegen är snabba och rösten full av frustration. Halsduken dansar över hennes rygg och ena handen vaggar vagnen samtidigt som hon styr mot utgångarna. När hon passerar mig lämnar hon en svag doft av parfym och svett.

Jag stannar till vid Barista. Ser småbarnsföräldrar & barn med grädde på näsan. Par med julklappskassar på hög. Ensamma män som bläddrar i en UNT och ett ungt par med ögon för varann och hans hand på hennes.

Jag beställer en pannkaka med sylt & grädde. Avnjuter den med blicken utanför fönstret. Där handlas julgran av en man med frusna fingrar. Där väntar några på bussen & någon blossar runt hörnet med rödrosig nästipp. Bilar parkeras och lämnar. Kundvagnar fyllda till bredden med mat & klappar, gnisslar sig fram över snölös asfalt.

Jag äter upp och lämnar köpcentret.

På min väg till bilen ser jag de tre männen som satt utanför Systembolaget. De sitter uppe i dungen en bit bort. På en parkbänk med varsin ölburk i handen. Männen skrattar.

Verkligheten med så många bottnar, tänker jag. Låser upp bilen, startar den och kör bort från köpcentret och hem.

Verkligheten.

Mobbing.

En energifrätande & själadödande pest som så många genomlider varje dag.

Det involverar ALLA.

Och att se denna film med Jonah.

Hjärtat värker och det svarta hål som fanns när man själv var drabbad darrar i minnet.

Se den här filmen & dela den.

Jonahs mod är värt att belysa.

Kärlek!

Det här med samvetet.

Oket som så många kvinnor världen över bär på. Som om det stämplades i röven samma sekund som förlossningsläkaren utbrister: "Det blev en flicka!"

Att aldrig känna sig riktigt tillräcklig och det tillkommande dåliga samvetet över det. Fine, du kanske klev upp i ottan, frukostfixade, skjutsade barn och städade. Men du glömde frukten som skulle vara mellanmål, har inte tvättat bort tvättberget i badrummet och på en gång är det dom saker du inte har gjort som hamnar i fokus.

Det gör mig så förbannad.

Vad är det som säger att just jag ska vara perfekt? vad är perfekt? varför ramlar jag in i gamla spår som okejar att jag slår ner på mig själv så fort jag har missat något, inte gjort det där och kommit ihåg allt? för vem i helvete tackar mig för att jag kommer ihåg allt? vem fan kommer ihåg precis allt utan att rusa in i cementväggen med pannan före? vem?

I huvudet slår jag mig ner bredvid mig själv. Skakar om mig själv och ber mig slappna av. Herregud, människa. Slappna av!

Jag är tillräcklig och det räcker hela vägen. Oavsett om jag serverar köptasköttbullar eller glömmer gummistövlarna. Oavsett om jag inte duschat eller släpper av mina barn fem minuter försent på morgonen. Mina barn blir inte lyckligare för att hemmet är i perfekt skick eller att jag odlar alla mina grönsaker själv.

De blir lyckligare när jag har härvaro.

När jag är här och nu med dom. När jag lyssnar på tv-spelsvärldar jag egentligen inte förstår mig på, för att den som berättar dom är min son. När jag ser på dansen till Justin Bieberlåten som spelas för tusende gången trots att jag avskyr grabben. För att den som dansar är min dotter. När jag älskar med min man trots att jag inte rakat och doftar timotej. För att min man vill ha mig ändå. Tycker att jag är vacker ändå. Då finns inga dammråttor och fruktglömmandet är sedan länge borta. Då är det skitisamma att jag steker köptaskötbullar, för det ger mig tiden här och nu när den behövs. Då kan jag hänge hela mig till den jag älskar, oavsett med eller utan hår. Oavsett len eller torr hud. Här & nu.

Om min dotter har givits stämpeln av dåligt samvete vid sin födsel vet jag inte än.

Men jag kan lova att jag ska ge mig den på att den inte visar sig sen. Att den kanske kan tatueras över med ordet tillräcklig. Det enda sättet jag kan se, är att jag själv släpper mina bojjor om mig själv och tillåter mig själv att räcka.

Att det räcker.

Det räcker nu!

Det är ju bara att äta lite mer.

Om jag skulle få en krona varje gång den kommentaren droppades i mitt knä, skulle jag vara rik nu.

Att vara smal och att må dåligt över det, verkar inte vara något särskilt många tar på allvar. Då tas det istället förgivet att man har matstörningar, äter för lite, eller helt enkelt gör en höna av en fjäder. I den ena tidningen efter den andra kan man läsa hur man går ner i vikt via dieter, träningar och bantningar. Inte på ett enda ställe lyckas man hitta hjälpen för dom som försöker med det motsatta, att gå upp.

Jag älskar mat. Både att tillaga den och att äta.

Avundsjukt har jag sett kvinnor med former. Med höfter och riktiga lår. Längtansfullt har jag hållit i snygga korsetter och pennkjolar. Sett kvinnor som ser ut som kvinnor.

Och så jävla gärna velat se ut som dom.

Själv letar jag byxor på barnavdelningen, för att oftast sitter de bättre på mig när det kommer till längd och storlek.

Blir jag sjuk, så rasar jag i vikt. Då faller de hekton jag kämpat mig upp till och uppförsbacken blir ännu högre.

Därför har jag börjat träna. För att endast mat inte hjälper längre. Maten behöver kombineras med träningen.

Idag träffade jag min PT och vi gick igenom en del övningar fokuserade på framförallt mage & rygg, som jag behöver jobba mest med att stärka upp. Jag fick ställa mig på en våg som mätte av fettmassan i och på min kropp, förutom vikten.

Det var inte så kul att se resultatet.

Jag är snart 38 år och vägde idag 43,8 kg. Fettet på kroppen ligger på ynka 15%. En kvinna i min ålder ska ligga på 21-33%. Fettprocenten runt organen låg dock bra och det visar åtminstone på att jag äter bra saker.

Men jag vägrar ge upp.

Jag ska fortsätta träningen, lägga till mer olivolja i maten, äta mer nötter & avocado och hålla tummarna för att nästa träff med min PT i Januari ska mig lite roligare besked. Att musklerna jag bygger ska ge mig bra kilon jag kan använda och att jag kanske, kanske lyckats höja min fettmassa med ett par procent.

Älsklingen med Skägg säger åt mig att inte fokusera så hårt på vikten & att gå upp. Att jag istället ska lägga fokus på träningen och att må bra. Han har nog rätt i det. Men samtidigt så är ju mitt problem likvärdigt med alla dom som kämpar för att gå ner. Fast åt andra hållet.

Vad vill jag få fram med denna texten då, tänker ni?

Jag vill visa att det faktiskt finns dom som kämpar stenhårt för att gå upp i vikt. Som inte uppskattar pikar, gliringar och axelryckningen. Som om att vara underviktig inte alls kan vara jobbig.

Det kan den.

Så nu håller jag en tumme för att träning & fortsatt kosthållning ska ge resultat där nångång efter nyår.

Håll en för mig, please?

Frustrerat bryter du osämjan mellan dina barn för tusende gången i ordningen.

Less tjatar du om att de ska sänka volymen på teven, ifrågasätter dotterns val att spela Justin Bieber på högsta volym för tusende gången eller biter dig frustrerat i läppen om att nån jävla gång få ha lite lugn och ro hemma.

Eller också ser du på detta klipp och inser värdet i allt ljud.

Your choice.

Mellan 15 och 20 kvinnor insjuknar varje dag i bröstcancer.

Totalt ställs 50 000 cancerdiagnoser varje år i Sverige. Av dessa är drygt 7000 bröstcancerdiagnoser. Omkring en fjärdedel av all cancer hos kvinnor är bröstcancer, därmed kvinnans vanligaste cancersjukdom. (Fakta: Cancerfonden)

Den 15 Oktober anordnar Scandinavian Cougars BOOB Market på Vaksala Torg i Uppsala, till förmån för Bröstcancerfonden. Det blir en heldag med information, insamling och torghandel. Tillsammans gör vi skillnad!

Den 14:e Oktober kommer det att stå en lastbil parkerad på Vaksala Torg mellan klockan 17-18. Då har du en stor möjlighet att komma dit och lämna saker du vill bli av med som sedan kan säljas den 15:e till förmån för bröstcancern. Leta i förråd och skåp. Ta chansen att göra något bra!

Läs mer om BOOB Market här.

Är du kvinna och vill veta mer om Scandinavian Cougar, kan du läsa mer här.

Låt oss göra något gemensamt och bra!

Skjutsade en dotter till skolan.

På vägen dit, passerade vi en ung kvinna som gick längs vägen. Hon piffad till tänderna i moderiktig tunn jacka, tunna tights och skyhöga klackar. Hennes hår låg i perfekt symmetri med jorden (något Ernst hade sagt om han hade sett henne. Får jag för mig iallafall.)

När vi kom fram till skolan började det att regna. Pusskalasade dottern hejdå och åkte därifrån. På håll såg jag den unga kvinnan gå längs vägen och mammatarmen i mig slog till. Inte ska hon behöva gå i regnet efter otalet timmar av fix framför spegeln. Det såg inte så varmt ut heller. Klart man erbjuder skjuts i varm bil istället.

Saktade ner och vred ner rutan. Den unga kvinnan såg förvånat åt mitt håll.

- Godmorgon! det såg kallt ut det där. Hoppa in så kör jag dig till busshållplatsen, vettja!

Den unga kvinnan ögnade mig och rynkade på näsan. Ja, ni hörde rätt. RYNKADE PÅ NÄSAN.

- Eh, nä...skulle inte tro det va....

Detta följdes av ett snorkigt fnys.

Jag förbisåg detta och frågade:

- Så du blir hellre blöt i regnet än åker varm bil ner till busshållplatsen?

- Eh, ja...jag sätter mig inte i en bil med vem som helst...

Ha. HAHAHA.

"Med vem som helst". Som om jag vore våldtäktskärring ute efter att slakta modefrälsta fruntimmer.

Få se här nu.

Jo, det är klart.

Det spelades ju Alice in Chains i högtalarna. Jag är 155 cm lång och väger 45 kg. Hade en nercabbad mohawk och skinnjacka på mig. Akta er!

När jag åkte därifrån blev regndropparna skitstora.

Jag skrattade hela vägen hem.

Sådär läskigt som bara farliga bonnkärringar kan.

Jag hade inte kunnat säga det bättre själv!

Lady Dahmers läsvärda blogg, hittar ni HÄR.