Inlägg publicerade under kategorin Samhälle

Av Jessika Möller - 17 augusti 2011 13:33

Läser om sjuåriga flickor som vill bli smalare i Aftonbladet och det gör mig inte särskilt förvånad.


För, vad är det som säljer mest nummer och vad skrivs det mest om överallt?


Hur lycklig människan blir när ytan är perfekt, hur lycklig du blir den dagen du lyckas gå ner 10 kilo på 14 dagar. De vackra och "lyckade" i världen höjs till skyarna när de ser perfekta ut, medan de förnedras och görs till åtlöje om de går upp i vikt eller gubevars ses gå osminkade på stan.


Yta säljer lösnummer, helt enkelt.


Alla vet vi ju att flickor ska vara tysta, sitta still och vara söta. Inte skitiga med uppskrapade knän, föra liv och bara vara barn. Har barnen dessutom en mamma som med rynkad näsa står framför spegeln och tar sig i sidfläsket, räknar kalorier och pratar, pratar, pratar om att hon måste bara gå ner i vikt, om hur ful hon är nu då hon gått upp och jadajadajada. Då är det inte så jävla underligt att barnen härmar beteendet.


Jag säger som Pink.


Stupid Girl!







ANNONS
Av Jessika Möller - 16 augusti 2011 11:09

I dagens Aftonbladet läser jag att två av tre skolor, ger de mobbade skulden.


Det är en skrämmande rapport i ett Sverige år 2011 att ta del av, såhär dagen innan skolstart.


Vidare läser jag i SvD om Elisabeth 11 år, som av skolans rektor får all skuld till att hon blivit mobbad.


Det kan vara lätt att rikta hatet mot den eller de som mobbar, men i mina ögon är det inte där problemet ligger. De som mobbar gör det ofta för att skydda sig själva av en eller en annan anledning.


Mobbing innefattar ALLA.


Att inte kliva in/agera/skylla ifrån sig/ välja att titta åt ett annat håll är precis lika förgörande som att vara den som mobbar och då måste vi vuxna kliva in och visa vart skåpet ska stå.


En nolltolerans gentemot mobbing sköts inte bäst genom att flytta på den som mobbar eller den som mobbas. Det sköts genom att ALLA på en skola tar ett gemensamt ansvar, med de vuxna som flaggbärare.


Det handlar om att byta tankesätt och att inte fylla behållarna innanför pannbenet med negativ energi.


Exempel:


Du står på skolgården. En bit bort ser du någon som går lite lustigt/ har konstiga kläder/är handikappad eller något annat. Här har du ett val.


  • Du kan välja att göra dig lustig på denna persons bekostnad, ta med dig denna information och plantera detta hos dina kompisar eller andra runtomkring = fylla tankarna med negativ energi.

Eller

  • Du kan inse att du inte känner personen ifråga och antingen kliva fram och lära känna personen (kanske visar sig detta vara en ny vän?), eller fortsätta leva ditt liv = vägra fylla tank med negativ energi.

Om ALLA på en skola (inklusive de vuxna, såsom lärare & föräldrar) skulle ta ett gemensamt beslut att under 7 dagar och 7 nätter inte kalla någon för något annat än det namn den/dessa fick när de föddes och att inte göra sig lustig över någon/några på deras bekostnad, med ursäkten att det "bara är på skämt." Då tror jag att möjligheten/viljan att mobba försvinner. Skulle man under dessa 7 dagar/nätter ändå falla tillbaka i det negativa mönstret att göra sig lustig över någon, tar man ansvaret att be om ursäkt.


Detta är inte den lättaste uppgiften att genomföra. (har själv precis genomgått 7 dagar och det är lätt att falla tillbaka i invanda mönster), men den är absolut inte omöjlig och den skadar ingen på vägen.


Vi som vuxna måste vara flaggbärare i detta och ta ett gemensamt ansvar i arbetet mot mobbing.


"You can´t fight hate with hate, or violence with violence. You eliminate hate and violence with love." - Scary guy










ANNONS
Av Jessika Möller - 14 augusti 2011 20:15

För mig handlar lycka om ganska basic saker.


Visst tusan vore det schysst med en miljon på banken & ett flertal utomlandsresor, men jag förknippar inte status med lycka. Rikedomar är ett ytligt fenomen, även om jag självklart inte skulle säga nej till det.


Nä, för mig handlar lyckan om den första koppen kaffe en såsigt sömnig morgon. Eller att se mina barn glada. Eller att få älska och att älskas. Lycka kan även vara en sån vardaglig sak som en liten chokladpralin efter en lång dag.


Vad är lycka för dig?


Berätta!

Av Jessika Möller - 11 augusti 2011 21:34

En fyraårig flicka leker i sandlådan på en förskola. Hon hittar någonting och plockar upp det. Detta något visar sig vara explosivt som sprängs i hennes händer.


Läkarna på sjukhuset vet inte om flickans händer går att rädda.


Detta i ett Sverige 2011.


Jag kan inte sluta gråta och hjärtat vill slita sig ur kroppen. Hur kan man göra så mot ett oskyldigt barn?


Kommer denna lilla tjej någonsin att kunna närma sig en sandlåda? hur mår de människor som bevittnade detta hemska? de barn som fanns runtom? den lilla flickans föräldrar?


Så ser jag min egen dotter. Med en mp3-spelare i handen dansar hon framför spegeln, helt inne i sin egen värld. Frisk, levnadsglad och full av kärlek. Det hade lika gärna kunnat drabba henne...


Ska man som förälder inte längre kunna slappna av alls? ska rädslan för liknande situationer tvinga småbarnsföräldrar att hålla sig inomhus, bakom låsta dörrar?


Ska jag som förälder behöva scanna av alla lekplatser innan jag låter mitt barn vistas där?


Blotta tanken gör mig själasvag och förbannad. Våldet gör mig förbannad.


Så oerhört tragiskt och onödigt.


Fy fan...





Av Jessika Möller - 3 mars 2011 11:25

Hej Ulf.


Det här brevet är tillägnat dig och dina anhängare däruppe på de höga hästarna, med huvudet uppe bland molnen.


Vi har aldrig varit jag och du med varandra och i dina ögon är jag nog snarare en siffra i systemet man hellre blundar för. Så jag ska göra det enkelt för dig och berätta lite om vem jag är.


Jag heter Jessika och bor i ett litet samhälle strax utanför Uppsala. Jag är gift och har två barn i livet och ett i himlen. Fram till natten 2:a December arbetade jag med min man och hans familj som behandlingsassistent. Vi drev ett behandlingshem för ungdomar i hemmet, alltså både bodde och jobbade på samma ställe. Under alla dessa år har jag betalat skatt som man ska, eftersom jag som så många andra tänkt att det gagnar alla i slutändan. Att mina barn får en trygg skolgång, att vi får vård när vi behöver och att vi tas omhand i slutskedet.


Natten den 2:a December brann vårt hem tillika arbetsplats ner till grunden. Tackålov hade jag inte hunnit gå och lägga mig och lyckades få upp alla andra 11 personer. Med hjälp av min man fick jag ut och räknade in oss allesammans, allt enligt brandföreskrifterna. Vi överlevde alla tolv, men hemmet och alla våra tillhörigheter är förevigt borta. Hade jag gått och lagt mig blott en halvtimme tidigare, så hade ingen utav oss levt idag.


Från och med den natten sjukskrevs jag och min man.


Ångestfyllda nätter med högst 2 timmars sömn, där brandhändelsen spelades upp var gång jag slöt mina ögon. Drömmar där doftminnena av den tjocka svarta röken som letade sig in i näsborrarna och stack i halsen. Panikkänslan likt tortyr innan man vaknade kallsvettig och rusade nerför trappan, för att kontrollera garage, ytterdörr, fönster. Allt detta i tron att branden ska ske igen.


Tänk dig Ulf en trötthet som bedövar all ork du har i varenda por av din kropp och samtidigt paniken och rädslan över att somna och drömma om brandhärjade rum och familjemedlemmar du försöker rädda.


Samtidigt tappade jag all matlust. Vad jag än stoppade i munnen, hade smakmässigt lika gärna varit dasspapper. Inom loppet av 6 dagar förlorade jag 3 kilo. Storleksmässigt var jag redan tunn, med mina 45 kilo på 155cm. Då är 3 kilo mycket.


Lägg härtill (ja, det stoppar inte där Ulf. Det kommer mer!), panikkänslan av att vara ute bland folk. Hjärtat vill slå sig ut ur kroppen, synfältet dimmigt och ett flertal gånger bröt jag ihop gråtandes över grönsaksdisken, på dotterns Luciafirande i kyrkan, över middagsbordet, i bilkön.


En bra dag, var en dag då jag lyckades kliva upp ur sängen, klä på mig kläder och skjutsa barnen till skolan. Men OM jag klarade allt detta, var jag helt slut efteråt och var tvungen att åka hem igen.


I allt detta tillkom att kontakta bank,polis och annat för att ordna nytt körkort, bankkort. Möten med Försäkringsbolag avlöste varandra mitt i en sorgeprocess som en stor brand faktiskt är.


I allt detta kändes det ändå skönt att få en sjukskrivning av min läkare. För att jag skulle få chansen att återfå ork, matlust och psyke. Få chansen att kunna ge mina barn (och mig själv) tiden att bearbeta deras mardrömmar och rädslor efter det som hänt. Trots allt har jag ju betalt skatt i alla dessa år jag har arbetat och nu var det min tur att behöva hjälp. (ha!)


Tiden gick och en Jul kom, som avlöstes med ett nyår.


Vad gjorde du på tolvslaget Ulf?

Själv tröstade jag en livrädd dotter som bröt ihop av rädsla när raketerna ven i natten. För hon var rädd att branden skulle komma tillbaka igen.


Efter nyår påbörjade 2011 och jag hoppades så innerligt att vinden skulle vända. Men mardrömmarna fortsatte och efter kontakt med vårt Försäkringsbolag, fick jag ekonomisk hjälp till terapi. Matlusten hade ännu inte återvänt och jag kände mig tunn som ett asplöv.


Listor över det man ägt skrivs för att lämnas till Försäkringsbolag.


Januari gick och Februari startade. Pengar eller besked från Försäkringskassan lyste med sin frånvaro.


Listorna fortsatte skrivas, terapin fortsatte, jag tvingar mig själv att äta, trots noll matlust.


Måndagen den 28/2 fick jag och min man brev från Försäkringskassan. Tre månader efter branden och vår sjukskrivning. Vi fick veta att beslutet lutar åt att vi INTE skulle få några pengar. Att vi minsann varit arbetsförmögna, trots detta som hänt.Detta till trots att vår arbetsplats dessutom brunnit ner! frågan är bara, vem som hade anställt oss då den 3:e December efter allt.


Förutom att jag står utan hem och är arbetslös är jag numer dessutom utförsäkrad. (åtminstone lutar det åt det enligt Försäkringskassan)


Ulf.

Likt Gollum, klappar du dig på pengapåsen fylld av skattepengar. Sittandes på höga hästar, vars hästhovar är klädda med spikskor kliver du på mig, min familj och alla andra i Sverige som drabbas. Spikskorna förvandlar våra kroppar till köttfärs, medan du med huvudet bland molnen tycker att ett sparkrav på 300 miljoner är en toppenidé.



Om du plockar av spikskorna, kliver ner från de höga hästarna och ser människorna Ulf, så skulle du kanske fatta att Sverigekajutan kantrar och är påväg att sjunka. Bryr du dig?


Vad är en människa värd för dig?




Presentation


Denna lilla pusselbit har ord som behöver skrivas. Vill du läsa dom, så välkomnar jag dig. Om inte, önskar jag dig en fin dag.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2012
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

  • Blogg Topplista

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ pusselbiten med Blogkeen
Följ pusselbiten med Bloglovin'

Tassavtryck här!

Ping


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se