Det är ju bara att äta lite mer.

Om jag skulle få en krona varje gång den kommentaren droppades i mitt knä, skulle jag vara rik nu.

Att vara smal och att må dåligt över det, verkar inte vara något särskilt många tar på allvar. Då tas det istället förgivet att man har matstörningar, äter för lite, eller helt enkelt gör en höna av en fjäder. I den ena tidningen efter den andra kan man läsa hur man går ner i vikt via dieter, träningar och bantningar. Inte på ett enda ställe lyckas man hitta hjälpen för dom som försöker med det motsatta, att gå upp.

Jag älskar mat. Både att tillaga den och att äta.

Avundsjukt har jag sett kvinnor med former. Med höfter och riktiga lår. Längtansfullt har jag hållit i snygga korsetter och pennkjolar. Sett kvinnor som ser ut som kvinnor.

Och så jävla gärna velat se ut som dom.

Själv letar jag byxor på barnavdelningen, för att oftast sitter de bättre på mig när det kommer till längd och storlek.

Blir jag sjuk, så rasar jag i vikt. Då faller de hekton jag kämpat mig upp till och uppförsbacken blir ännu högre.

Därför har jag börjat träna. För att endast mat inte hjälper längre. Maten behöver kombineras med träningen.

Idag träffade jag min PT och vi gick igenom en del övningar fokuserade på framförallt mage & rygg, som jag behöver jobba mest med att stärka upp. Jag fick ställa mig på en våg som mätte av fettmassan i och på min kropp, förutom vikten.

Det var inte så kul att se resultatet.

Jag är snart 38 år och vägde idag 43,8 kg. Fettet på kroppen ligger på ynka 15%. En kvinna i min ålder ska ligga på 21-33%. Fettprocenten runt organen låg dock bra och det visar åtminstone på att jag äter bra saker.

Men jag vägrar ge upp.

Jag ska fortsätta träningen, lägga till mer olivolja i maten, äta mer nötter & avocado och hålla tummarna för att nästa träff med min PT i Januari ska mig lite roligare besked. Att musklerna jag bygger ska ge mig bra kilon jag kan använda och att jag kanske, kanske lyckats höja min fettmassa med ett par procent.

Älsklingen med Skägg säger åt mig att inte fokusera så hårt på vikten & att gå upp. Att jag istället ska lägga fokus på träningen och att må bra. Han har nog rätt i det. Men samtidigt så är ju mitt problem likvärdigt med alla dom som kämpar för att gå ner. Fast åt andra hållet.

Vad vill jag få fram med denna texten då, tänker ni?

Jag vill visa att det faktiskt finns dom som kämpar stenhårt för att gå upp i vikt. Som inte uppskattar pikar, gliringar och axelryckningen. Som om att vara underviktig inte alls kan vara jobbig.

Det kan den.

Så nu håller jag en tumme för att träning & fortsatt kosthållning ska ge resultat där nångång efter nyår.

Håll en för mig, please?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej dagboken. Måndagen ljusnades och vi lastade en dotter och övernattningskläder i bilen. Sonen fick stanna hemma och vattna katten. "mot äventyyr" tjoade vi samstämmigt i kör när bilen rullade ut på vägen. I Norrtälje spatserade vi på bästa turistm...

Efter ett biobesök tog vi tillfället att besöka stadsparken i Uppsala. Nova älskade varje sekund av det. Men som hon sade: - mamma, lova att vi inte åker hit för ofta! Jag vill ha såhär kul jämt. ...

Det här är sången till mig själv.   Till min egosyster, mitt jag. Så lång vilsenhet utan fokus, där törnarna tilläts rasera mina kläder.   Till barnet från förr: det blir bra.   Till tjejen från förr: Det är inte ditt fel.   Til...

Man kliver upp. Tar två steg från sängen & är i vardagsrummet, som bär spår av gårdagens filmvisning med familjen, lillsessans pyssel och Tonårstrollets häng framför dator. På bord: muggar & glas. På golv framför teven: Nintendo 64 & dess spel.   ...

Så kom 2012.   Vi skålade ut 2011 bredvid ruinerna av vårt tidigare hem. Med leende läppar och skratt.   Läppar bedövade av vinet, känslorna utanför kroppen & ända in i själen. Familj & vänner i kylan som fick näsorna att lysa rödaktigt. Kräf...