Detta är helt fantastiskt och lyllo alla de förvånade lunchgäster & förbipasserande som fick uppleva det här.

Såhär borde det vara på ALLA köpcentrum!

Detta går ut till alla dom som inte passar in. Som kliver utanför ramen och vågar vara sanna sig själva. Som vägrar följa strömmen.

Fortsätt skina.

Du är fantastisk och inte ensam. Du är regnbågen på himlen som behövs efter en regnig dag.

Kärlek till er!

Jag läser om barnporrhärvan i Falun och nackhåret reser sig på mig.

Alla dessa oskyldiga barn med spring i ben och lek i blick, behandlade som avskrapad lera under skon.

Den 43-åriga mannen hade 1181 bilder och 40 filmer i sin bostad, men denna man anser själv att brottet inte ska anses som grovt. I härvan finns även ett 20-tal kvinnor som uppmuntrat mannen via chat.

Hur jag än vrider och vänder på det, kan jag inte förstå. Hur är en människa funtad som ser barn på ett sexuellt sätt? som utnyttjar deras oskyldighet och trasar sönder något så fantastiskt?

Jag är en människa som hellre väljer kärlek än våld. Som hellre vänder andra kinden till, än slåss tillbaka. Som talar om att våld föder våld och att kärlek är svaret.

Men när jag läser om barn vars hela värld raseras på grund utav sjuka vuxna, så vaknar punkaren i mig. Den vill snöra på sig kängorna och sparka tills sista blodsdroppen. Den vill låta dessa vuxna lida långsamt tills sista andetaget.

Det gör mig förbannad.

Förbannad över att det finns såpass sjuka människor och förbannad för att dessa sjuka människor får mig att vilja åsamka dom jordens alla smärtor.

Fan ta er!

Idag ställs denna man & dessa kvinnor inför Falu tingsrätt. Straffet borde vara likställt med alla dom års olycka dom har åsamkat alla dessa barn. Minst.

Men istället för att låta hatet skölja över dessa sjuka människor, väljer jag att rikta kärlek och hopp till alla de barn som utsatts och utsätts än idag. Ni är inte ensamma!

<3

(fotograf: Wallerstedt)

Läs mer om barnpornografimålet i:

SvD,Aftonbladet,Expressen

Lillsessan sover och hennes blonda hår bildar en gloria på huvudkudden.

Hennes blå ögon ses slutna och om någon skulle komma in i rummet nu, skulle den aldrig kunna gissa sig till att dom somnade rödgråtna.

Tårarna och orden från hennes mun tidigare, har frätt sönder mitt hjärta totalt.

Jag hade aldrig kunnat ana att hennes prestationsångest vad gäller skolarbetet, var så stor och det gör mig så ledsen och arg att denna lilla tioåring redan bär på detta.

Vid tio års ålder vill min dotter inte åka till skolan för att hon inte jobbar lika snabbt som sina skolkamrater. Ur hennes fantastiska lilla mun kommer ord som säger att hon är värdelös och inte klarar någonting. Orden skär likt vassa pilar i mitt mammahjärta. Tränger sig in och trasar allt det vackra jag alltid trott att hon sett hos sig själv. Som jag tyckt att jag hade fått henne att se.

Och jag håller om hennes gråtande kropp. Förklarar att man inte måste vara bäst. Att man duger ändå och att det räcker att vara Lillsessan.

Men orden vill inte leta sig in och landa hos henne. Hulkande ber hon mig att få vara hemma och jobba ifatt. Att om hon bara kommer ifatt, blir minst lika bra, fast helst bättre, DÅ! - Då mamma, kommer det att bli bra igen.

Kommer det?

Jag vill inte se mina barn ha högsta betyg i allting. Jag behöver inte barn som tjänar mest pengar och arbetar med högavlönade jobb. Som lyckas i allting. För allt det är totalt oviktigt om dom inte är lyckliga.

Vad spelar det för roll med mvg i betygspappret om det sker på bekostnad av sig själv? om det innebär att man går med trasig själ och konstant känner sig oduglig vid minsta motgång?

Varför kan det inte få vara tillräckligt att göra sitt bästa och ändå känna att man är bra?

Jag kryper ner i sängen och lägger armarna om henne. Låter näsan leta sig in i hennes gloria av hår, med doft av kamomill. Känner henne flytta sig närmare mig och mitt hjärta pulserar av kärlek så stark att det nästan tycks brista.

- Om du bara såg dig själv genom mina ögon, så skulle du förstå hur bra du är, viskar jag tyst ut i natten och känner tårarna bränna mig trött.

En mamma och en dotter sover med armarna om varann. Om någon skulle komma in i rummet nu, skulle den aldrig ana att deras blå ögon somnat rödgråtna.

Detta är viktigt.

Viktigt att sprida. Viktigt att se. Viktigt att prata om.

Så se den här videon. Prata med någon om det. Sprid den vidare.

Det är okej att känna.

För mer info, ta er in på Ung Cancer.

Kärlek! <3

Så kom då dagen ett frö satte sig och du ska nu bli mamma.

Den där skräckblandade förtjusningen när det sker för första gången. Vissa får kämpa länge, medan andra tycks bli gravida såfort maken skakat kalsongerna.

Det är då det sker.

Alla goda råd om hur man "ska" göra. Alla förlossningshistorier där den ena är mer hemsk än den andra.

- Ja, jag låg i värkarbete i 746 timmar. Sprack hela vägen. Kunde inte skita ordentligt på 3 år.

Det vill man höra när man tassande smyger in i livet som mamma. Inte ett dugg skrämmande att lyssna på. Eller också är det dom som rapar lite lätt och "nämen titta där, är du född nu Frans?" Som gärna tävlar i att föda så naturligt som möjligt.

- Ja, jag ska föda mitt barn i en hydda på en alptopp i Jukkasjärvi. Medan de nakna födslodansarna hälsar mitt barn kommen utanför. Jag ska inte skrika, utan sjunga fram mitt barn medan min man baddar pannan med uppkokad järvlever som doppats i choklad.

Så sitter man där hos barnmorskan som berättar om än den ena smärtstillande metoden efter den andra, medan du själv funderar på hur fan ni ska få upp barnvagnen till alptoppen.

Barnet föds och du kliver in i livet som mamma.

Nu tillkommer istället råden om amning, barnvagnsinköp och om huruvida ditt barn ska sova på mage eller rygg.

- Jag ammade i 3 1/2 år. Hade så mycket mjölk att jag hade kunnat utfodra en halv Afrikansk by minsann!

Och du sitter där. Ammar och ammar och barnet slutar inte att gråta. Du vänder dig till barnmorskan och kollar om inte ersättning skulle vara bra att prova.

- Fortsätt amma! masseeera bröstet så ska du se. Amma, amma, amma!

Och så sitter du där mitt i natten. Försöker och försöker. Ammar och ammar. Masserar tills du känner dig som en ynklig liten skit som inte kan ge ditt barn tillräckligt med bröstmjölk.

Du äter hellre nudlar i tre månader än att inte äga multikultibarnvagnen 2000. För att en sån "ska " du ha. En sån har ju alla.

Spelar ju liksom ingen roll att barnet ligger lika bekvämt i en barnvagn för 200 spänn på loppis. Att barnet bryr sig mer om att äta, bajsa & sova.

Och ditt barn vägrar somna på rygg och med dåligt samvete ser du hur barnet tryggt somnar på mage, medan du läst dig sjuk om plötslig spädbarnsdöd och sover själv helst inte alls.

STOPP!

Vart är du i hela processen? vad vill du? vad vill ditt barn?

Ta all information med en nypa salt och lyssna bara på en person: dig själv.

Om du kräver ryggbedövning och lustgas, ta det. Om du vill föda naturligt i naturen, gör det. Om ditt barn kräver mer än bröstmjölk för att bli mätt, ge det.

Varje födsel är lika unik, som varje människa är.

Det är din kropp, ditt barn och ert liv.

Välkommen!

Jag pratar om Zeitgeist som finns i 3 serier.

Världen behöver se detta.

Detta är den tredje i serien:

Ibland kan jag önska att jag hade en tidsmaskin.

Då skulle jag ta mig till åren 1985 och fram till 1988, besöka skolan där den där lilla flickan med långt hår och svankrygg gick och svalde sig igenom skoltiden.

Hon svalde därför att hon inte ville visa hur mycket glåporden och utfrysningen sved, ända in i själen. Istället trasades själen sönder & hon grät sig igenom varje natt.

Där står hon ju. I kön in till skolans matsal.

Jeansen har hennes mamma lappat åt henne för att "så klär sig alla andra". Fast lapparna på knäna är lite barnsliga för mamman tog de tyger som fanns hemma. I försöket att passa in, blev det bara fel.

Flickan drar i jeansskjortan. Vill vara säker att den inte visar hennes snea rygg, eftersom denna jävla rygg lockar till sig glåporden likt en magnet.

Kön fylls på. I längan av barn har äldre barn tillkommit.

- Ankan! hahaha! ankan!

Flickan i jeansskjorta stirrar rakt ner i brickan hon håller i sina händer. Som om orden skulle tystna om hon inte lyssnar. Tårarna bränner i ögonen och magen värker. De lärare som finns omkring ses fullt upptagna med något annat och ser inte, eller väljer att inte se.

För att se, innebär ju att behöva göra något.

Här vill jag kliva fram.

Jag vill kliva fram till flickan med darrande händer som gråter sig igenom nätterna och se henne. Se henne och kolla om jag kan få sitta vid hennes bord. Jag vill ställa mig mitt i matsalen och skrika åt alla dom som ser på, men ingenting gör. Den där massan av "jag har inte gjort något".

Ilskan i mig vill greppa de "tuffa" killarna i kön och trycka upp dom mot väggen. Ta ut varenda liten punkattityd med sparkar och slag. Fastän jag vet att detta är helt fel sätt att ta tag i det.

Flickan i jeansskjortan har satt sig vid ett bord långt bort. Sådär för att inte riktigt synas. Hon skrapar med gaffeln i maten och sväljer. Blicken ses fäst i tallriken och hon önskar sig själv långt bort därifrån. Hon hör skratt från något bord längre bort och tar för givet att det är åt henne det skrattas. Såklart.

Men tidsmaskiner finns inte och den resan kan jag inte göra.

Det enda jag kan göra är att vårda den lilla flickan inom mig och välja att agera när jag ser andra utsättas. Som förälder har jag fått chansen och det fanns aldrig en tvekan om att ta den.

För det finns så många andra som varje dag sväljer sig igenom sin skoltid.

Mobbing handlar om hela skolan, inte bara mobbare vs de mobbade.

AGERA!

Inne på Aftonbladet finns en artikel med mig. Den hittar ni här. Petra Mede har skrivit en viktig och läsvärd krönika. Den hittar ni här. "Mobboffer, du får skylla dig själv!"

Om alla blev sedda, skulle ingen önska sig bort...