Jag sitter en bit ifrån.

Ser henne kasta med håret. Ta steg, steg, hopp och sjunga till musiken som spelas upp på Youtube. Totalt inne i sin egna värld.

Hjärtat knyter sig.

Det var ju liksom igår hon tultade runt i blöja och stoppade allt i munnen. Det var igår som jag, mamman låg på alla svaren. Då mitt ord var lag. Sanningen.

- Na na na, Judas...mhm, Judas..., steg, steg, hopp, hopp. Handklapp, snurr.

Plötsligt blev hon tio år. Med en brinnande vilja och ögonrullning, när mamman ger svaren som är fel. Förlängd skarvsladd kallad navelsträng. Hon förlänger medan jag mentalt, krampaktigt tycker att det räcker med sladd nu. Hinner liksom inte med här.

Håret fixas och släpps ut. Låtbyte, nya steg. Som livet.

Som förälder är det bara att hålla i skarvsladden och hoppas att den inte lossnar från vägguttaget i förtid. Att man får chansen att andas med magen en smula, innan hon flyttar hemifrån. Blir vuxen.

För i skallen känner jag mig inte som en blivande 38-åring. Snarare som kanske 25. Men det sade pang någonstans vid amningen. Jag blinkade till och sitter och ser en dotter på 10 som tar danssteg framför en dator.

Vad händer om jag blinkar igen?

Samtidigt spelar det ingen roll hur gammal hon blir. Jag kommer föralltid att fascineras av hennes tio tår och mjuka fotvalv. Oavsett om hon är 1 år, 10 eller 38.

Så jag håller ett krampaktigt grepp om det. Likt en livlina fokuserar jag blicken på fötterna. Då får hon växa och trotsa hur mycket hon vill.

Och jag andas med magen.

En känslomässig berg och dalbana. Så kan man beskriva min dag.

Frukostfixet, skolskjutsen, mammapussarna och gymmet.

Hem och bryta ihop i armarna på mannen med Skägg. Vara liten och gråta syndafloder av tårar denna 12-årsdag.

Upp till studion och hjälpa till att kolla mikrofonljud. Knacka med fingertoppar på mick 1 till 20. Sitta i solljuset och känna sommarvärme.

Känna all energi rinna av mig och somna gråtandes i ett soffhörn. Med armarna om en soffkudde.

Vakna och öppna balkongdörren. Le åt solljuset, vika tvätt, ta en chokladbit och hämta barn från skolan. Bjuda dom på en glass.

Stå vid familjegraven där Melissas aska finns. Känna tårar på kinden. Få en prinsesshand i min. En levande sessa bredvid mig, medan vi ser på en grav. Känna sorgen och glädjen samtidigt.

Hem och leta energi. Till kvällsmaten. Laga den medan själen hulkar en smula.

Lite så.

För tolv år sedan slets mitt hjärta mitt itu, liggandes på en brits på Akademiska Sjukhuset.

Livet som jag föreställde mig innan, skulle aldrig bli detsamma efter.

Den natten besökte jag ångesten och sorgens allra djupaste hålor och trodde aldrig att jag skulle få se solen igen.

Den 29/9 1999 klockan 03:39 kom en flicka till världen som aldrig fick visa världen sina blå ögon. Hon hade bytt livet mot änglavingar. Hennes namn är Melissa.

Idag brinner ett ljus för henne.

Medan vardagens alla bestyr, medan mammamunnen tjatar och lagar mat. Tränar och tvättar. Skjutsar barn och duschar. Lever. Då brinner ett ljus.

Och hjärtat gör lite, lite ondare.

Idag påbörjas min personliga utmaning.

Målet?

Gå upp tre kilo & behålla dom, stärka framförallt mage/rygg och bli allmänt fit for fight.

Startvikt idag: 45 kg (men pendlar mellan 43-45 kilo)

Träning idag: Mage,rygg,ben,armar och 25 minuter konditionsträning.

Startbild:

  Mage, minus muskler. Svankrygg minus muskler. (Ignorera le tvätthög i le bakgrund)

Imorgon Onsdag blir det 30 minuters Harmonipass (stretch av hela kroppen) och på Torsdag 30 minuters Core (mage/rygg). Jag hoppas få in gymträning på Fredag också. På Måndag ska jag träffa min PT och ska be om råd & tips när det kommer till träning & kost.

Av någon konstig anledning ser jag faktiskt fram emot den här resan och hoppas innerligt att motivationen ska räcka hela vägen.

Men sådär för säkerhets skull.

Håll en tumme eller två, will ya?

Hon kröp upp i famnen.

Det gyllene håret, med doft av timotej. Den lilla kroppen, invirad i den alldeles för stora fleecemorgonrocken av loppigt rött tyg.

Och jag flöt ut på golvet.

Blev ett med låtsasträets blanka fasad, solandes i glansen av taklampans sken. Nässborrarna dränkta av dotterdoft. Innanmätet uppfyllt av kärlekskramarna på utsidan. Från en sessa som endast en timme tidigare trampat arga steg över att behöva duscha.

De arga stegen bortspolade i golvbrunnen. De arga orden bortlöddrade med timotejshampoo. Och mammans mentala räkna-till-tio-minst-hundra-gånger, uppdrucket med en kopp honungsvatten medan lillsessan duschat.

Hennes miniarmar om en kropp som mentalt sett var en blöt fläck på golvet. Rosenskimrande och full av kärlek.

Ibland gör den så. Kärleken.

Överfylls och rämnar över. Spiller över trägolvets låtsastiljor och speglar sig i taklampans sken. Fullkomligt utlämnad, naken och samtidigt trygg.

Dessa gånger vill jag bara gråta. Av tacksamhet över det som är. Det som finns. Det jag har. Den jag är. Fullkomligt överväldigande och svår att greppa.

För hur kan denna kärlek blott med ord beskrivas? Den som sliter hjärtat ur bröstkorgen tusen gånger om?

Det räcker liksom inte till.

Och jag lägger minnet av denna stund i hjärtats djupaste bankvalv.

Där det ska sparas och plockas fram en dag när den timotejdoftande 10-åringen blivit en kvinna med eget liv. När mina strån ses silvergrå och lederna sagt ifrån för länge sen. En mental polaroid som aldrig bleknar med åren.

En liten stund innan läggdags som begraver sig i hjärtat för evigt.

Blev hämtad på stationen.

Stod där med jordens tyngsta resväska och bokkasse och med tröttheten någonstans i knävecken. Ur bilen kom mannen med Skägg och Tonårstrollet, tog väskor & lyfte in dom i bilen. Bjöd på kramar. En lillsessa med skutt i fötterna, in i famnen.

Hur jag saknat dom.

I bilen hem. Tusen meningar i sekunden från lilltjejen. Om vad hon gjort på skolan, i helgen, vilken film hon såg i Lördags, vilket godis hon åt, att hon cyklat med kompis och att hon startat ett band. Tonårstrollets ord om den där boken, det där tv-spelet, att han sovit hos polare. Mannen med Skäggs hand om min, medan bilen letade sig ut från stan och hem till skog, kohagar, landet.

Och hur hade jag haft det då?

Jag berättade om att jag träffat min idol Johanne Hildebrandt och köpt hennes bok. Att jag träffat på Martina Haag och Malin Wollin och berömt henne för hennes blogg. Köpt deras böcker också. Om att jag sett Carolina Gynning och att hon var kortare än jag trott, att jag träffat Dolph Lundgren och att han var smartare än jag trott. Om att jag på hemresan delat tåg med Östen med resten. Men barnen var sådär måttligt intresserade över vem jag träffat. Ingen som dom känner ju. Och det var ju inte Justin Bieberklass på det, enligt dotter. Nähä.

Att jag köpt Johan Theorins bok Sankta Psyko, till mannen med Skägg, att jag druckit vin som smakade äppelpaj och gosat med hundar och hängt med fina Cissi och Ryno. Och deras goa barn.

- Och du har färgat håret, mamma! Snyggt!

Det var liksom det som imponerade på dottern. Att mamma kom hem med lila hår. Vem bryr sig om konstiga namn på personer som skrivit böcker då?

Och vi kom hem.

Till pälsingen som krävde mat och ignorerade mig. Till en undanstädad lya som mannen med Skägg stolt visade upp. Och ursäktade att golven inte dammsugits. Som om jag brytt mig om det.

Plötsligt var allting tillbaka till det vanliga igen. Dansande sessafötter och spelande tonåring. En man med Skägg i studion och en frustande kaffebryggare. Inköpslista och veckoplanering. Raggsocksfötter och blogg.

Själv är jag i tanken fortfarande kvar i Göteborg. Med känslan om att jag nästa år är någon som har en bok i näven jag själv har skrivit. Det finns som ett framtidsmoln jag tänkt sträva emot iallafall.

Ja, nu pockar en dotter efter uppmärksamheten.

Mamma är hemma igen.

Nu sitter jag i första klass vagnen, som ska ta mig till Göteborg, Bokmässa och mina fina vänner.

Toalettbesök: 7 gånger sen jag vaknade 05:30.

Matintag: Grötfrukost, lyxfika och inväntar nu en trerätters på tåget.

Äntligen börjar resnerverna lugna ner sig och jag kan slappna av. Vet inte vad det är med mig, men såfort jag ska iväg själv på något blir jag alldeles nipprig & besöker toa ett otal gånger. Detta trots att det är något jag vill göra.

Har lånat dotterns lilla miniHP och har gratis internet på tåget. Det gillas.

Datorns kamera är dock allt annat än bra. Esteten inom mig kräks.

O, well.

I-landsproblem kallas det visst.

  Här är jag, hejhej!

Snart kommer maten, vilket låter bra för jag är ashungrig!

Pöss

Idag sticker jag till Göteborg.

Gårdagkvällen bestod i att yra runt, leta kläder, packa i, ångra sig och packa ur för att sekunden efter packa i samma igen. Högklackat, ja? nä? jo, ifall att. Kavaj? nä..eller? mja, kanske att..nä, förresten. För tänk om jag skulle komma ner till Göteborg och ångra det där plagget som inte fick följa med. Hemska tanke..

Samtidigt har sessan ryckt i navelsträngen. Sådär kännbart eftersom jag ska åka bort. Trotsat lite extra, testat lite mer och velat vara nära, nära mest hela tiden. Som om jag skulle stanna borta en hel evighet.

Jag pratade med Tonårstrollet igår om att jag åker bort idag.

- Skönt att du åker bort några dagar.

- Meh? kan du inte låtsas att du kommer att sakna mig och säga som sessan: "näe, åk inte.."

- Varför skulle jag det? du ska ju iväg och göra något roligt. Det är väl bra?

Åh. Fantastiska unge.

Just nu såsar jag över kaffet. Strax sparkar morgonrutinerna igång, samtidigt som jag ska hinna duscha och fixa iordning mig. Försöker intala mig själv att inte stressa. Att ta det lugnt, så att det inte slutar med att jag likt en blöt fläck skvalpar omkring på sätet där i kupén.

Jag drar till Göteborg idag.

Jävlar så kul det ska bli!