Inlägg publicerade under kategorin Ord

AJ!

Av Jessika Möller - 29 augusti 2011 15:52

Meh...


Den här jäkla foten. Har en värk på ovansidan av foten. I benet på fotens ovansida sitter värken och för varje steg jag tar skär det som knivar upp i benet. Tröttheten känns förlamande och trots njutningsbara (mja, sådär) fotbad, fotfilande på undersidan, sköna små sockor, masserande rörelser och ett "aaooom"-tänk att värken plötsligt är borta så sitter den kvar.


När fötterna satt som bäst och "aoom":ade såg jag på klockan som visade på att upphämtning utav dotter var det dags för. Jaha, jamen nädå. Klart att inte jag ska få sitta här och aooma mig hur som helst. Halta sig i ett par pjuck och iväg. Hämta dotter, se på klockan & inse att vilotime totalt kan glömmas. Matlagartime.


Jamen, självklart är det så. Självklart sade jag med kaxig stämma tidigare idag att jag skulle rulla köttbullar och "oj, så smaskigt och hälsosamt det kommer bli".


Och i bilen påväg hem med dottern påtalade hon att mamman ju ska hjälpa sitt barn med matteuppgifterna. Tills imorgon. Såklart att just mamman måste det.


Och värkmuttret blev ett stressmutter med lite morrande som strössel på glassen.



Över att det var väl fasen då! att liksom allt ska ske samtidigt och att jag ska stå där i mitten, se sexig ut, baka bullar, hämta barn avslappnat & sensommarfräscht, rulla köttbullar med foten, läsa läxor och vika den där förbannade tvätthögen som aldrig krymper. Samtidigt.


Stötvis andning & ett hjärta som vill ut ur denna stresstrasiga kropp. Det vill byta till en mammakropp som kan det där med små vardagspauser och att andas med magen. Samtidigt som mammakroppen alltid har renrakade ben, välmanikyrerade naglar, bullmammafeeling och hela tiden se lite småkåt ut.


Och jag vet inte om jag där och då såg ut som ett vrak, för plötsligt dök mannen med Skägg upp och uttalade de magiska orden


- Du...om du vill så kan vi köpa hem mat idag. Ska ju hämta Tonårstrollet & kan fixa det på en gång.


Liksom, fattar ni?


Det blev ett ja,Ja,JA som fick rutan att imma igen och tavlorna att rasa ner från väggen. Hade han inte stått där med bilnyckeln i handen halvvägs ut genom dörren, så hade jag nog haltat mig fram till det rangliga köksbordet, kastat mig ner på det med ryggen i smörklicken från imorse och skrikigt DO ME! DO ME NOW!


Istället blev det ett ynkligt ja, följt av hur ont jag faktiskt har, hur trött man blir av att ha ont och hur jag faktiskt jättegärna hade velat rulla köttbullar. Egentligen. Och sen gnuggade jag duktigt bort smörklicken på bordsskivan innan vi sa hejdå.


Och det var då jag passade på. Jag passade på att vara ynklig och ha ont. Lade mig ner och liksom andades stötvis för att bevisa för dottern hur ont jag har i foten. Sådär sjukt ont.


Det gick i ungefär sisådär tre sekunder.


Sen kom samvetet krypande och knackade mig i pannbenet. Där låg jag som en spetälsk höna och gjorde så att dottern inte kunde göra sin läxa. Vet man ju hur det kommer sluta. Då kommer hon få IG i alla ämnen, rymma hemifrån, bli gravid med en "Kånnö" när hon blir tolv, prata med Adam Ahlsing i nån talkshow där hon förklarar varför hon knarkar och sålde sig på stritan redan som 17-åring.

- Ah, det börja liksom när jag var tio va...morsan låtsades va sjuk och hjälpte mig inte göra läxan...


Lika bra att hjälpa flickstackarn.


Hellre fotlös än att behöva skämmas i talkshow ju.





ANNONS
Av Jessika Möller - 29 augusti 2011 11:32

I min skalle är hemmet välsorterat & var sak har sin plats och när var sak har använts, återbördas den/de tillbaka där de hör hemma.


I min skalle tvättas kläder i tid, viks undan direkt och är en snabb sak att göra på kafferasten.


Men min skalle tycks inte riktigt lira med verkligheten.


  Måndag. Smutstvätt of doom. Vaffasen hände liksom?

 

I verkligheten sker ett never ending letande av strumpor 5 minuter innan avfärd till skolan. Eller - Morsan, harunte tvättat min tjocktröja?! den tänkte jag ju ha, precis nu!

Att samma tjocktröja legat skamset undanpetad under sängen är en annan femma. Detta skulle ju jag som mamma ha förstått. Såklart.


  The renhög. Ja, alltså rena-kläder-hög. Vem vet, kanske tomtens kvarglömda ren ligger där nånstans...

 

Alltså. Jag misstänker att vår familj har en svår fetisch till högar. Som om vi alla bar på en hemlig dröm om att bli bergsbestigare, men i brist på att våga istället samlar saker på hög.


Sen är det det där med att vika, sortera och lägga alla kläder på sina platser. Skittråkigt!


  Högbevis numero 234 i ordningen. Min klädhög. Av kläder jag använder, klär av och lämnar här. På morgonen vaknar jag och tycker att det är en toppenidé att ta fram nya kläder ur byrålådan och låta de hänga med gårdagens kläder under natten. Så att de inte känner sig ensamt utelämnade ju.

 

Jo. Kan tänkas att den största boven i högtravardramat är jag. Den som kastar in en maskin tvätt, tumlar, fyller på med mer tvätt och tycker att jag nu varit så oerhört duktig att jag tar renhögen "sen".

Renhögen fylls på eftersom och till slut blir det lite utav en sport att fylla på renhögen utan att den rasar.


  Fast vi sparar pant på hög. Det är väl en bra högsamling. En bunt pengar i en kasse liksom. Inga gourmetmåltider kanske, men lätt ett par mjölk och lite lök iallafall. Mjojo. Att dricka läsk är ju inte så bra såklart. Anna Skipper skulle dåna här hemma och hytta med fingret, massor. Men iaf. Pengahög, bra.

 

Så ser man IKEAreklamen på teve. Den där franskinspirerade där paret kommer hem och killen i lugn och ro viker undan kläderna pedandiskt innan älskog är tänkt ska ske.


Då hojtar det till i min skalle. Det är liksom där mitt huvud vill vara. Tror det.


Där vart klädesplagg har sin perfekta plats och alltid hamnar tillbaka, när det har använts. Barnen lägger varsamt fram nytvättade och rosendoftande kläder kvällen innan och frun (läs jag) har en perfekt samling av basgarderober (vad fan är det för något? basgarderob?), som används tills de antingen tvättas eller viks in på sin finplats.


Strumporna ses ihoprullade tillsammans med sin tvilling och ingen i familjen går någonsin utanför dörren i en vit & en svart strumpa.


I reklamfilmen bor paret stort och ståtligt. Vi bor liksom på lite drygt 80 kvm, så att röja undan borde inte ta så förbaskat lång tid. Om det inte vore de där med fetischen åt bergsklättrarhållet då. Det är ju liksom det som gör att det samlas på hög såklart.


Fan vad skönt att vi har fastställt detta nu.


Blev alldeles trött av detta. Tror bestämt att jag måste fetischtänka en smula med fötterna i ett fotbad. Stress är farligt.


  Mitt fotbad. Kan se ut som en sophink som man måste sitta på en ganska hög stol för att kunna bada fötterna i. Eller ja, det är ju det också. Men man tager vad man haver. Fotbad alltså. Yey!

 

/Bergsbestigerskan

Allmänt · Familj · Foto · Ord
ANNONS
Av Jessika Möller - 27 augusti 2011 08:53

Vaknar lätt ledbruten.


Det finns dom som super sig redlösa till 05, spyr i buskar och vaknar bakis med byxorna ut å in. Tänk så oerhört 2010.


Bli förälder, anordna barnkalas för 16 barn och voila! du vaknar ledbruten utan koll på tid och rum. Billigare och snällare mot kroppen. Ja, förutom stressmage och hjärtslagen då.


Men idag lämnar jag barnen hemma. Idag ska jag på modemässa med en väninna. Ett gäng timmars frihet från tjatmaffia, plock-VM och nerspillda kök.


Frågan är, vad fasen har man på sig när man drar på modemässa? något piffigt kanske? vad är piffigt nuförtiden? hett? mode? eh.....?


Kanske inte mjukisbyxorna och den urblekta Exodustishan då.


Kanske inte finklänningen i 50-talsstuk och höga klackar heller. Högt och lågt. Fasen, nu blev det jobbigt här.


Har en urväxt, utblekt tuppkam som lever sitt eget lilla liv däruppe på skallen. Att ha mössa funkar inte riktigt. Ja, om jag inte vill dö på kuppen då.


Sminket. Trolla bort en mörk ring eller två. Se lite pigg och fräääsch ut. Hur?


Detta blir en utmaning people.


Men klarar man av barnkalas, morgonrutiner, syskonbråk, trots och evighetsplock så borde man väl klara av att ta på sig något inför en modemässa. Visst?


Hjälp...

Av Jessika Möller - 26 augusti 2011 06:20

Så var det det där med Lillsessans kalas.


Det blir inte 30 ungar och de ska inte sova över. *phu!*


Munnen sade: - Nä, vad synd!, medan hjärnan dansade marengue med avsparkade tofflor. Tackålov för det!


Så det blir 12 barn alltså. Ett gäng utav dessa är barn jag inte känner, från lillfisens nya skola. Döläskigt där! (innebär en bunt nya föräldrar att inte veta hur man ska ställa sig till.)


Det ska dekoreras muffins och grillas lite korv. Bad om det blir finväder och filmtitt om det hinns med.


Listan av dagens inköp blir lång. Timmarna av sömn har inte blivit så lång.


Nu håller vi tummarna hörrni, att inga barnskador sker, att muffinsdekorationerna blir en inte alltför kletig historia, att barnen inte blir osams och att tanten tar sig levande ur proceduren.


Amen. 


Av Jessika Möller - 25 augusti 2011 07:57

Klockradioplinget.


Det som får en såsig klump av kropp att per automatik slå av, sätta sig upp och ta på raggsockorna. Hasa sin klump av hud & blodmassa till badrum, där morgonpinket sker. Fumla efter toarullen och välta hudcreme och roll on i golvet. Sucka tungt på det.


Kaffetarmen.


Samma automatik släpar hudklumpen över iskalla golv och ner till kaffebryggaren. Sucka tungt över jobbigheter som:


  • Att kaffet i burken är slut och jag måste öppna ny kaffepåse, fylla på burk, tejpa kaffepåse. Aktivering = Ogilla.
  • Att det är sjukt kallt & fleecemorgonrocken hänger i badrummet. En trappa upp.
  • Att gårdagens kaffeslatt i termosen är fisljummen och smakar blaj.

Så trycker man på on och kaffebryggandet tar sin början, medan man med rynkad näsa dricker fisljummet gårdagskaffe. Sådär i hopp om att dubbelseendet och vakenheten ska komma. Det är ju ändå kaffe. Fast inte.


När kaffet så äntligen är klart, häller man upp, häller i och inväntar kaffetarmens signal till hjärnan som härmed förklarar Fru Möller vaken. Tar kopp två och inväntar detsamma. Kopp tre och man gäspar sig igenom processen. Kopp fyra och där hostar systemet igång. Tar en flaska Kick Up för dagens vitamininjektion och låtsas känna sig pigg.


 


Morgonrutin.


Väcka barn ett och barn två med ljuv bullmammaröst, som skulle få en äppelkäck Pernilla W grön av avund. Få ett mummel till svar.

Göra om proceduren med ett käckt "upp å hoppa!" Få ett mummel till svar.


Svälja irritationen och diska en smula.

Hojta till med betoning på "kom igen nu, vettja". Mummelsvar från säng ett & säng två. In i badrum, vika lite tvätt. Ut ur badrum, plocka fram frukost. Titta på klockan och "nu MÅSTE ni kliva upp, faktiskt!"


Mumlet har bytts till "Jag SKA!" och "Meh, jag kooommer.."


Mammatrampa på trägolv, mammaplocka gårdagens kvällsfika på vardagsrumsbordet och bullmammerösten är spårlöst försvunnen. Pernilla W andas lättat igen.


"- Sätt fart nu! klockan bara rinner iväg och nu jävlar MÅSTE ni kliva upp!"


Såsiga barnkroppar sitter i sängarna med gäspande munnar, medan man kollar klockan & plockar fram frukost. Såsiga barnkroppar tvingar sig upp i stående ställning. Tar låååångsamt på sig kläderna. Man andas. Med magen.


Sådär.

Tröttruffsiga barn äter frukost och en man med skägg hasar in i badrummet efter morgonpuss på en magandande fru, med en smula överkonsumtion av koffein i systemet. Lite speedat och lite försent inses behovet av frukost.


Åkadags.


Samma sekund som det är dags att åka, letas det strumpor, påminns om frukt/tjocktröja/lappar/skolväska/busskort och "JA, jag kommer! ska bara..." ungefär 15 gånger och magandandet går sisådär i processen. Puss å hej leverpastej och familjen åker iväg.


Tystnaden.


Och klumpen av hud och blodmassa har vaknat till en Torsdag.


Vad fasen hände egentligen?







Av Jessika Möller - 24 augusti 2011 22:15

Plö.


Det är liksom lite på det stadiet just nu när det kommer till att författa fina blogginlägg.


För samtidigt som jag vill "blow you guys away" med snärtiga anekdoter och imponerande ordföljder, försöker jag författa ett personligt brev och leva ett liv in riil lajf därute.


Det där med personligt brev är en knivig sak.


För jag vill liksom lyfta fram mina kvalitéer, skriva ärtiga ord och imponera så att brevet får mottagaren att stoppa pressarna och utropa Henne ska vi ha! lättare sagt än gjort, tycker jag. Så jag skriver, muttrar, raderar och skriver igen. Men jag ska bli klar med det, skicka in ansökan till utbildningen och sen bita naglarna trasiga tills dess att jag får svar.


Sen var det det där med verkliga livet.


Svära lite över att barnen använder handdukar en endaste gång och sedan droppar dom på golvet så att man får tvätta om. För mammor älskar ju att tvätta.


Sno lite kramar av samma barn och hinna säga att man älskar och är en stolt mamma. Trots tvättberg och tjatigheter.


Fylla i lappar och påminna om gympapåsar och planera veckomatsedel. Gäspa över kaffekoppar och köpa fästingmedel till en katt. Ta sig tid att andas med magen när Tonåringen är extremt tonårsstinn. Drömma om en vovve och längta till den där utomlandssemestern i Oktober. Tjuväta av kvarglömt lördagsgodis, när ungarna inte ser och träffa vänner då och då.


Men jag ska sova nu,vakna utsövd imorgon, ta en kaffe, skjutsa barn, skriva klart och skicka iväg utbildningsansökan, äta lyxfrukost och SEN...


..återfå min Mojo.


Ska vi säga så?







Av Jessika Möller - 21 augusti 2011 19:37

Denna kväll fast för 10 år sedan minns jag som igår.


Med hjärtat i halsgropen packade jag väskan för att morgonen därpå åka till BB och ett planerat kejsarsnitt.


Jag minns att jag stod framför spegeln länge. Beundrade denna koloss till mage, där en människa jag så länge väntat på snart skulle komma ut och möta världen. Stod där och mindes hur graviditeten kantats av en konstant oro, blodförtunnande sprutor och extrakontroller.  


När jag stod där framför spegeln slogs jag av en innerlig rädsla. En rädsla för att även detta barn skulle förloras och att det skulle sälla sig till sin syster som vi förlorade -99. Lade händerna på magen och kände hur personen därinne försiktigt rörde sig. Som om den ville lugna mina mammanerver och säga "- Jag lever morsan. Vi ses imorgon!"


Kvällen blev sen och jag hade svårt att komma till ro. Jag & Skägget låg och pratade. Tror att jag grät lite. Över att liksom vara framme vid mållinjen igen och att nu kanske det skulle gå bra, den här gången.


Emellan oss låg vår förstfödde och sov. Vår lillprins på snart 6 år. Han hade svettdroppar i nacken och håret hade lockat sig där bak. I famnen kramade han mjukisgiraffen. Den han hade köpt och velat ge Melissa den dagen vi sade farväl till henne på sjukhuset, men som han sen ville behålla och sen dess kramat den varje natt.


Känslorna inom mig kändes för stora. Som om de inte fick plats i kroppen. Denna oförklariga kärlek till familjen som det är svårt att sätta ord på. Sorgen över det vi förlorat, rädslan över att behöva vara med om det igen och lyckan över denna lille pojke som säkert drömde om dinosaurier där han låg. Över mannen jag valt att dela resten av mitt liv med och denna lilla person i magen, jag så desperat längtade efter. Ett hopkok av känslor denna sensommarnatt.


Så blev det morgon. Jag duschade och klädde på mig. Vi pussade hejdå till en son påväg till förskolan, greppade övernattningsväska och satte oss i bilen. Vägen till Uppsala kändes ofantligt lång och hjärtat tycktes vilja slå sig ut ur kroppen. Vi sade inte så mycket till varandra under bilresan. Vi mötte morgonens första strålar i horisonten, medan bilstereon spelade nån låt.


Framme vid sjukhuset fick vi vårt rum. I väntan på läkaren fick jag knästrumpor och en sjukhusrock. Nervöst skojade vi om hur sexiga sjukhuskläderna är. För att slippa oron inför vad som väntade.


Det var dags. Jag rullades genom hallar med handen i mannen med Skäggs hand. Hjärtat ville bryta sig ut. Jag ville inte vara kvar. Fast jag ville ha barnet. Fast ändå inte. För att spänningen, oron och alla känslor kändes så tunga att bära på. En sorts ångest full av hopp.


Jag fick epidural och tappade känseln i benen. Det ställdes upp ett skynke över mitt bröst, där läkarna skulle arbeta. Oron letade sig ut ur porerna och smittade av sig på mannen med Skägg. Båda tårögda med hållda tummar. Ska det gå bra den här gången? ska det? åh, snälla säg att....


Så kom det. Skriket som tycktes eka genom vartenda vrå av sjukhusets alla rum. Ett skrik av liv från en liten, liten person som var så oerhört efterlängtad.


Skriket var ljuv musik i våra öron och vi grät. Grät av lättnad över att vi tog oss över mållinjen. Grät av kärlek över att cirkeln nu var sluten. Vi fick räkna tår och fingrar, konstatera att den lilla personen var en liten tjej. Familjen, hel.


Imorgon fyller vår lilla tjej 10 år. Men minnena ses alltid lika färska.


Livet. Bra jävla fantastiskt ändå i all sin skörhet.





Av Jessika Möller - 21 augusti 2011 16:09

Jamen okejdå.


Klart att Kuckelimuckmedicinen tillhör Karlsson och inte Pippi, men nåt Astrid Lindgrensbarn var det iallafall. Förresten är jag övertygad om att Karlsson på taket måste ha skrivits under en haschperiod i Astrids liv, men det är ett helt annat inlägg som jag inte behöver gå in på nu.


Idag var en väldans gäspig dag att vakna till, så jag tog beslutet att gladstrumporna måste på. Ska man åka till Järlåsa och hämta en lillasyster, är det ju bra om humöret lutar åt rätt håll. Sagt och gjort.


cartoon   Mja, blomman vid mina fötter ser allt annat än glad ut. Självklart beror det på avsaknad av strumpbyxorna och inte på vattenbrist. Ju. Men, gladstrumpor alltså. Yey!

 

Innan lillasyster vinkades av vid bussen, hann vi med lite fika. Enligt mig finns det alltid tid för fika. När jag blir kung ska jag tamejtusan beordra lyxfika till alla. Och förbjuda fästingar och tidiga mornar. Jag tror att om alla gavs tid till lyxfika, så skulle man inte bry sig om såntdär med krig och terror. George W Bush hade nog släppt Irakprylen om han hade haft en rejäl bit äppelpaj framför sig. Tror jag.


Eh, iallafall.


Fika var det. Som den fantastiska bloggare jag är, dokumenterades detta såklart. Tänk så lycklig världen blir när den får se vad jag mumsat på!


blueberry pie   Åh, mej ged. En miniorgasm i gom och svalg mina vänner. Paj, vaniljsås och tjusighetsringlad chokladsås. För sånt är viktigt. Att det ringlas tjusigt. Så att de gifter sig. Smakerna. Det säger Ernst.

 

Så kramkalasades jag med lillasyster innan hon åkte hem till Örebro. Mina fina söstra. Vi brukar sms:a så till varann. Söstra mi. Det är också från Lindgrenstanten. Ronja Rövardotter, är det visst. Inte lika mycket hasch i det författandet. Tror jag.


Anyhow.


Gladheten satt i mig när jag rullade bort från stationen och körde mot Gränby köpcentrum, där present och prinsesstårta införskaffades. Min lilltjej blir en större lilltjej imorgon. Tio bast liksom. Lite hjälp och hurra på det. Hurra, därför att det ju är min älskade dotter som fyller såklart. Hjälp, för att hon växer lite för fort för att nerverna ska hinna med.


Tittar väldigt mycket på gladstrumporna när tanken på att ungarna växer lite för fort. Glad, hjälp, glad. Sådär.


Ja, det var väl det. Lite utav min dag.


Hur var din?





Allmänt · Familj · Foto · Ord

Presentation


Denna lilla pusselbit har ord som behöver skrivas. Vill du läsa dom, så välkomnar jag dig. Om inte, önskar jag dig en fin dag.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2012
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

  • Blogg Topplista

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ pusselbiten med Blogkeen
Följ pusselbiten med Bloglovin'

Tassavtryck här!

Ping


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se