Inlägg publicerade under kategorin Ord

Av Jessika Möller - 5 oktober 2011 22:21

Gårdagens kanelbulleincident räddades av min älskade svärmor, vilket gjorde att min dotter med ett leende från öra till öra njöt av bullfrukost innan skolan.


Moderns rykte räddat och livet återgick till det vanliga.


Imorgon kväll går resan till Köpenhamn dit jag & Kärleken med skägg ska åka, då han tänkt leka lite rockstjärna på Denmark Rock Festival. Sade jag att det var barnfritt? sade jag att vi kommer att bo centralt i Köpenhamn med gångavstånd till stan?


Prisad vare hotellfrukostar, middag på restaurang och måhända lite lattjo i sänghalmen. Vi kan väl hålla en tumme på det iallafall? det där med lattjot alltså. Är liksom lite tunnsått av den varan här hemma och risken är nästan stor att tanten dammar igen. Växer ihop en våning ner. Slutar kanske med att hon ser ut som en könlös barbiedocka till slut. Så ska vi inte ha det.


Tror ni tanten har packat? tror ni hon noga & väl har planerat sin garderob, rakat sina ben, plockat sina ögonbryn och langat i något syndigt att förföra en make med?


HAHAHAHAHA


Nä.


Tanten är tidsoptimist och gör som hon brukar. Hivar i för mycket kläder, stressar i duschen, skär sig på benet & struntar i ögonbrynen. Har inte köpt sig något syndigt att förföra med. Tänker att det där syndiga ändå ska åka av och därför inte behöver det. Har därmed sparat närmare tusenlappen och klurar på vad hon ska göra för dom pengarna. Typ.


O, well.


Nu, vika tvätt & äta Premiums Frensch Nougat. Dö en smula av smaken och av mängderna tvätt. Sova sen.


Godnatt!

Av Jessika Möller - 4 oktober 2011 20:38

  • Jag har storstädat.
  • Lagat lyxig middag bestående av ängamatsoppa, våfflor, grädde och glass.
  • Tvättat tre maskiner tvätt och lagt undan all ren tvätt i allas byrålådor

Men.


- HAR DU INTE KÖPT KANELBULLAR?! PÅ KANELBULLENS DAG?! FY,VAD TASKIG DU ÄR!!


 

 

Jag. Är. Tillräcklig.

Jag. Är. Tillräcklig.

Jag. Är. Tillräcklig...

Av Jessika Möller - 4 oktober 2011 15:33

Det här med samvetet.


Oket som så många kvinnor världen över bär på. Som om det stämplades i röven samma sekund som förlossningsläkaren utbrister: "Det blev en flicka!"


Att aldrig känna sig riktigt tillräcklig och det tillkommande dåliga samvetet över det. Fine, du kanske klev upp i ottan, frukostfixade, skjutsade barn och städade. Men du glömde frukten som skulle vara mellanmål, har inte tvättat bort tvättberget i badrummet och på en gång är det dom saker du inte har gjort som hamnar i fokus.


Det gör mig så förbannad.


Vad är det som säger att just jag ska vara perfekt? vad är perfekt? varför ramlar jag in i gamla spår som okejar att jag slår ner på mig själv så fort jag har missat något, inte gjort det där och kommit ihåg allt? för vem i helvete tackar mig för att jag kommer ihåg allt? vem fan kommer ihåg precis allt utan att rusa in i cementväggen med pannan före? vem?


I huvudet slår jag mig ner bredvid mig själv. Skakar om mig själv och ber mig slappna av. Herregud, människa. Slappna av!


Jag är tillräcklig och det räcker hela vägen. Oavsett om jag serverar köptasköttbullar eller glömmer gummistövlarna. Oavsett om jag inte duschat eller släpper av mina barn fem minuter försent på morgonen. Mina barn blir inte lyckligare för att hemmet är i perfekt skick eller att jag odlar alla mina grönsaker själv.


De blir lyckligare när jag har härvaro.

När jag är här och nu med dom. När jag lyssnar på tv-spelsvärldar jag egentligen inte förstår mig på, för att den som berättar dom är min son. När jag ser på dansen till Justin Bieberlåten som spelas för tusende gången trots att jag avskyr grabben. För att den som dansar är min dotter. När jag älskar med min man trots att jag inte rakat och doftar timotej. För att min man vill ha mig ändå. Tycker att jag är vacker ändå. Då finns inga dammråttor och fruktglömmandet är sedan länge borta. Då är det skitisamma att jag steker köptaskötbullar, för det ger mig tiden här och nu när den behövs. Då kan jag hänge hela mig till den jag älskar, oavsett med eller utan hår. Oavsett len eller torr hud. Här & nu.


Om min dotter har givits stämpeln av dåligt samvete vid sin födsel vet jag inte än.


Men jag kan lova att jag ska ge mig den på att den inte visar sig sen. Att den kanske kan tatueras över med ordet tillräcklig. Det enda sättet jag kan se, är att jag själv släpper mina bojjor om mig själv och tillåter mig själv att räcka.


Att det räcker.


Det räcker nu!

Av Jessika Möller - 4 oktober 2011 09:00

Sitter i bilen, påväg till sessans skola.


Ur bilstereons högtalare ljuder tonerna från Melissa Horns nya skiva och låten Under löven. Hennes spröda stämma och djupa texter förstärker höstfärgerna utanför bilfönstret. Flera gånger vill jag stanna bilen, kliva ur och uppleva hösten.


Sessan pratar. Frågar om jag har gjort något sådär riktigt pinsamt nångång. Som vuxen.


Jag funderar en smula och säger att jag inte tror det. Att det är en fördel med att bli äldre. Man bryr sig inte riktigt längre om vad nån annan tycker.


Hon hummar till svar och fingrar över knapparna på sin kofta. Som om det tål att funderas på.


Så är vi framme vid skolan. Hon tvekar en smula innan hon lutar sig fram för att kramas. Som om hon funderade på pinsamheten i om någon såg att vi kramades, men beslutade att hon inte brydde sig. Doften från hennes hår letar sig in i näsborrarna på mig. Vi önskar varann en fin dag och säger hejdå.


På vägen hem från sessans skola höjer jag volymen på stereon och låter Melissas sång gå på repeat. Möter morgontrafiken på väg till arbeten in mot stan. Ser höstens färger återigen. Känner ett behov växa inom mig.


Stannar vid brevlådan. Kliver ur. Öppnar det gnissliga locket på brevlådan och tar ut morgontidningen. Ser löven och känner behovet återigen.


Morgontidningen hamnar på passagerarstolen i bilen. Jag stänger dörren. Fyra steg bort från bilen och behovet blir uppmärksammat.


Med fötterna nerkörda i lövens prassel står jag.


 

Känner vinden leka sig runt mig. Doften av jord slår mig. Jag tar min ena fot och sparkar till så att löven yr. Skrattar till. Jag och löven. Jag bland löven.


Bonden puttrar förbi på sin traktor och jag ser honom förvånat lyfta sin hand till en hälsning. Som om han klurade på om jag blivit skvatt galen.


Jag vinkar glatt tillbaka. Känslan av att jag skiter fullständigt i vad bonden ska tro, gör att jag avslutar vinket med att sparka till löven en gång till.


 

En sista blick ut över höstlandskapet innan jag lyckligt kliver in i bilen igen. Den letar sig över grusvägen till garageporten och mina kinder känns rosiga av höstvindens kyss.


Allmänt · Familj · Foto · Musik · Ord
Av Jessika Möller - 3 oktober 2011 16:08

Det är ju bara att äta lite mer.


Om jag skulle få en krona varje gång den kommentaren droppades i mitt knä, skulle jag vara rik nu.


Att vara smal och att må dåligt över det, verkar inte vara något särskilt många tar på allvar. Då tas det istället förgivet att man har matstörningar, äter för lite, eller helt enkelt gör en höna av en fjäder. I den ena tidningen efter den andra kan man läsa hur man går ner i vikt via dieter, träningar och bantningar. Inte på ett enda ställe lyckas man hitta hjälpen för dom som försöker med det motsatta, att gå upp.


Jag älskar mat. Både att tillaga den och att äta.


Avundsjukt har jag sett kvinnor med former. Med höfter och riktiga lår. Längtansfullt har jag hållit i snygga korsetter och pennkjolar. Sett kvinnor som ser ut som kvinnor.


Och så jävla gärna velat se ut som dom.


Själv letar jag byxor på barnavdelningen, för att oftast sitter de bättre på mig när det kommer till längd och storlek.


Blir jag sjuk, så rasar jag i vikt. Då faller de hekton jag kämpat mig upp till och uppförsbacken blir ännu högre.


Därför har jag börjat träna. För att endast mat inte hjälper längre. Maten behöver kombineras med träningen.


Idag träffade jag min PT och vi gick igenom en del övningar fokuserade på framförallt mage & rygg, som jag behöver jobba mest med att stärka upp. Jag fick ställa mig på en våg som mätte av fettmassan i och på min kropp, förutom vikten.


Det var inte så kul att se resultatet.


Jag är snart 38 år och vägde idag 43,8 kg. Fettet på kroppen ligger på ynka 15%. En kvinna i min ålder ska ligga på 21-33%. Fettprocenten runt organen låg dock bra och det visar åtminstone på att jag äter bra saker.


Men jag vägrar ge upp.


Jag ska fortsätta träningen, lägga till mer olivolja i maten, äta mer nötter & avocado och hålla tummarna för att nästa träff med min PT i Januari ska mig lite roligare besked. Att musklerna jag bygger ska ge mig bra kilon jag kan använda och att jag kanske, kanske lyckats höja min fettmassa med ett par procent.


Älsklingen med Skägg säger åt mig att inte fokusera så hårt på vikten & att gå upp. Att jag istället ska lägga fokus på träningen och att må bra. Han har nog rätt i det. Men samtidigt så är ju mitt problem likvärdigt med alla dom som kämpar för att gå ner. Fast åt andra hållet.


Vad vill jag få fram med denna texten då, tänker ni?


Jag vill visa att det faktiskt finns dom som kämpar stenhårt för att gå upp i vikt. Som inte uppskattar pikar, gliringar och axelryckningen. Som om att vara underviktig inte alls kan vara jobbig.


Det kan den.


Så nu håller jag en tumme för att träning & fortsatt kosthållning ska ge resultat där nångång efter nyår.


Håll en för mig, please?


 



Av Jessika Möller - 3 oktober 2011 07:14

Du vaknar upp.


Klockan visar 05:30. Has, has hasarfötter över trägolv i en lägenhet så varm att nattens sömn inneburit vakna, av med pyjamas, somna. Vakna, av med täcke, somna. Vakna, på med täcke, somna. Vakna, av med täcke, försöka sova och klockradiopling. Jamen, se godmorgon då.


Hasfötter över trägolv och ner en trappa till kaffebryggare och datahimmel.


El no more. Totalt jävla mörker.


Hämta stearinljus. Hämta ficklampa och hasa in i garage. Proppskåp berättar att jordfelsbrytaren slagit ifrån. Proppskåp ute. Mörker ute. Mörkrädd tant, vägrar utomhusmörker.


Mörkrädd tant sveper morgonrock om kroppen, dricker gårdagens fisljumma kaffe i skenet av tända ljus med en mobil i handen som just då har 20% batteri kvar. I väntan på att gryningsljuset skall återkomma.


Fiskaffet smakar blä. Telefonen säger nä och mörkret väntar in i det sista på att försvinna.


Tanten drar på sig skor. Hasar ut i höstmorgonsdiset, förbi bilar, knaster under sko och fram till proppskåp. Ingen propp behöver bytas. Tant står i regndroppet klockan 06:20, iförd röd fleecemorgonrock och svär för sig själv.


Tillbakahasar in. Av med skor. Bär upp kaffebryggare för att kunna brygga kaffe. Smått panikartat, väcka mannen med Skägg. För att elen liksom inte finns en trappa ner. Där datorn finns. Och intörnät. Paniken i det. Hallå, intörnät ju!


Trött make hasar sig upp. Långsamt. Frun biter sig i läppen till tonerna av kaffebubblande bryggare.


Make hasar sig en trappa ner. In i garaget. Ut från garage och ut genom dörren där morgonljuset letar sig fram.


Plötsligt händer det.


Ljuset tillbaka, HALLELUJAH!


En husbil kopplad till garagebyggnadens vägg. Kontakt ur och jordfelsbrytaren sitter där den ska. Mannen med skägg lär frun i huset att fukt kan göra så. Slå ifrån.


Frun hummar till svar, medan hon krampaktigt slår på sin laptop. Intörnätet åter tillbaka och hon kan andas igen. Den stötvisa andhämtningen, byts mot Fäjsboken och morgonkaffe. Morgonrutinen tillbaka.


Du hälsar äntligen Måndagen välkommen.

Av Jessika Möller - 2 oktober 2011 15:46

Frustrerat bryter du osämjan mellan dina barn för tusende gången i ordningen.


Less tjatar du om att de ska sänka volymen på teven, ifrågasätter dotterns val att spela Justin Bieber på högsta volym för tusende gången eller biter dig frustrerat i läppen om att nån jävla gång få ha lite lugn och ro hemma.


Eller också ser du på detta klipp och inser värdet i allt ljud.



Your choice.


Av Jessika Möller - 2 oktober 2011 13:07

Gårdagkvällen.


Uppsalas hårdrocksklubb KROM. Vänner i överflöd. Vin som smakade mums. Musik som får själen att jubla. En ganska bra sammanfattning, om ni frågar mig.


Pressade ner plattfötterna i ett par highheels och smetade färgpalett på ögonlocken. Typ såhär.


  Skor & väst, Shock. Top,Novaqueen och byxorna ett par donerade som Lillsessan inte vuxit i än. 



Stod längst fram när Detained lirade. De stod som förband till Corroded som headlineade denna afton.


Så jäkla stolt att kunna säga - Det är min svägerska som sjunger där! känner henne! min själasyster som tar tonerna!


  Min vackra själasyster. Vacker innifrån & ut. Med en röst som sparkar stjärt på de flesta.

 

  Ni är så jävla bra. Ni kan gå hur långt som helst. Men det vet ni redan. All lycka!

 

  Hjärtat med skägg har vikarierat bakom trummorna. Ikväll lämnades trumpinnarna över till bandets nye trumgud, Thomas Olsson. All lycka!

 

Har du inte hört Detained, ber jag dig att klicka här. Skruva upp volymen och njut!


Kvällens bästa måste nog ändå vara timmarna inne på damtoaletten med brudarna. Att få kärlek över bloggen jag skriver, gjorde verkligen min kväll. Att få höra att orden jag plitar ner är läsvärda. Att någon gillar det jag skriver. Tack!


När sen stället stängde & folket drog vidare till Bullit och efterfester, valde jag och mannen med Skägg att hellre åka hem. Ett val jag är mycket tacksam över idag. Bytet från höga klackar till raggsockor & pyjamasbyxa var en himmel och ett paradis för denna tant.


Idag såg jag i spegeln att gårdagens partypingla bytts ut mot en påsögd tant i knullfrisyr och pyjamas. Med lite pannknack och en gång som för tankarna till en stjärtpåsatt kärring med snea höfter.


Ett tecken på en mycket lyckad kväll!




Allmänt · Foto · Musik · Ord

Presentation


Denna lilla pusselbit har ord som behöver skrivas. Vill du läsa dom, så välkomnar jag dig. Om inte, önskar jag dig en fin dag.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2012
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

  • Blogg Topplista

RSS

Besöksstatistik

Tassavtryck här!

Ping


Skapa flashcards