Inlägg publicerade under kategorin Ord

Av Jessika Möller - 3 september 2011 13:45

 

Oviljan.


Likt en filt ligger den över mina axlar och genomsyrar mig. Kan jag inte bara få vara, dricka kopp efter kopp av nybryggt kaffe, klura på livet och eventuellt pilla naveln lite förstrött?


Lillsessans ord jagar mig. "det är såå trååkigt här", "kan vi inte åka nånstans?", "du vill ALDRIG göra något". Hon greppar min mobiltelefon och kör upp den i ansiktet på mig. Vill ta kort på mig, nära, nära. Hon ringer kompisar som inte är hemma, inte vill leka eller ska bort. Slår på Spotify och låter tonerna av unge herr Bieber genljuda högtalarna. Ropar "kolla nu mamma!", och dansar den där dansen hon har hittat på själv. Den hon visat förut och som jag har applåderat 46 gånger redan. Så mina händer applåderar en 47:e gång medan hjärnan vill skriva på den där boken.


Sången tonar ut och jag säger "toppen" och "bra jobbat" och vill återgå till skrivandet.


- Bara EN låt till. Okej?


Och klackskorna åker på och låten byts till nån annan och det är steg, steg, klapp, klapp. Min fot trampar takten och jag ler ansträngt medan hjärnan hittar texter till boken. Vill att låten och dansen ska ta slut. Vill skriva. Steg, steg, snurr och hopp. Klapp, klapp och dramatiskt slut. Jag applåderar igen. Säger att hon är jättebra och att det dramatiska var snyggt. Hon ler och säger "bara en till nu. En sista okej?" Men jag säger nej och att jag vill skriva nu.


 

Och skorna sparkas av på hallgolvet på ett argt sätt och det stampas uppför trappan på ett Lillsessavis som betyder att mamman är dum nu. Som aldrig vill se och göra något. Som bara säger nej och inga kompisar som vill leka heller. Och det är Lillsessaord som ropar uppför trappan. Arga ord. Om att mamman är lika dum som bajs. En bajsmamma!


Och  jag, bajsmamman får dåligt samvete, för vem fan vill vara en bajsig morsa?


Men bajsmorsan har ingen lust att åka på bio eller fika hos kompisar. Bajsmorsan vill skriva ner orden till boken innan de flyr och aldrig återvänder. Och bajsmorsan ropar till den arga dottern att hon bara ska skriva. Att jag måste få skriva klart innan orden försvinner.


Men är man en Lillsessa på tio, kan det vara svårt att förstå det där med skrivandet. Vad det ska vara bra för. För bajsmorsan är ju mamman. Hon som ska ordna och fixa och skjutsa och laga mat och vara mamma. Inte någon bajsig sak som bara tänker på ord hela tiden.


Och jag föreslår att när hon skrivit klart, så kan jag åka med den arga flickan till kiosken och köpa Lördagsgodis. Det kanske skulle vara gott? och flickan muttrar till svar att okejdå. Men bara om det inte tar för lång tid isåfall.


Så jag slår mig ner och plitar ner orden som börjat trängas med tidsbristen och det dåliga samvetet. Och jag saknar mannen med Skägg som leker rockstjärna i Karlstad och jag vill oxå göra det jag vill.


 

Dagens tredje kanna kaffe sparkas igång och jag skriver och skriver fel. Rättar stavfel och skriver med andan i halsen. Jobbar mig flåsande bort från bajsmammastatusen fastän stressen får orden att gömma sig i dunkla vrår.


- Är du klar snart? när ska vi åka?


Oviljan vill få mig att morra ifrån och säga sluta tjata och låt mig skriva ifred NÅNGÅNG. Men bajsmamman dränker orden i en klunk kaffe till och ropar snart när orden slutat komma. Fingrarna stannar och tanken ekar tom.


Och hon ropar på dottern att vi kan åka till kiosken nu. Greppar bilnyckeln och känner bekymmersrynkan i pannan djupna.


Och Lillsessan skuttar glada steg nerför trappan och säger att mamman inte är bajsig nu. Att hon är världens bästa.


Och mamman ler med oviljan hängande över sig.







ANNONS
Av Jessika Möller - 3 september 2011 10:34

Den där dagen.


Påväg till en arbetsintervju på ett reklamföretag i Stockholm på någon trendig adress i en trendig byggnad, skulle jag söka jobbet som försäljare.


Från garderobens mörkaste hörn hade jag plockat fram min enda kostym, en kritstrecksrandig från Haléns. Byxorna, lite stora i midjan och hölls upp av skärpet jag lånat av Tonårstrollet. Skorna de begagnade med klack, som fick ryggen att skrika rakt ut men som var de enda som kunde tänkas passa till byxorna som annars var för långa.


Kavajen kliade och skjortblusen under som var knäppt ända upp till hakan, fick mig att ha en konstant obekväm känsla.


En klädsam sminkning utan för stora utsvävningar, med endast läppglans på läpparna och lite lila skugga på ögonlocket. Håret fixat lite snyggt och magens nervösa fladder.


Så jag stod utanför dörren, med storstans muller bakom ryggen. Fingrarna darrade till när jag tryckte på ringsignalen. Det gick fram signaler. En kvinnlig röst i andra änden.


- Reklamföretaget fint som tusan...


- Ja...hej, Jessica här...eh, jag skulle på intervju nu....


- Okej


Dörren låstes upp och jag öppnade. Fick ett gnissel till svar från den stora porten. Byxorna kliade och fladdrade en smula vid mina fötter när jag tog stegen upp för trappan. Rättade till byxorna vid midjan och drog skjortan över, för att dölja vecket av ett par för stora byxor med jordens slitnaste skärp.


Framme. En flashig logga på dörren sade mig att jag hade kommit rätt. Öpnnade och klev in i en hall med tjusigt trägolv och högt i tak. På klädhängaren hängde tjusiga jackor med tusenkronorsmärken. Kavajen på min kropp kliade och jag drog lite diskret i skjortan.


- Ja, hallå? är det Jessica?


Rösten fick mig att titta upp. Mötte blicken på en amazonkvinna i glansig topp och tjusiga beige byxor med en guldkedja som dinglade snyggt i sidan. Hennes ljusa hår med guldiga slingor var uppsatt med omsorg och hennes ögon rådjursbruna.


- Åh, hej! japp, det är jag.


Jag stövlar fram och tar hennes hand. Hon ögnar mig uppifrån och ner och jag känner mig plötsligt som helt fel. Som den där lantisen från skogen som letat fram loppkostymen i garderobens innandöme och försöker göra sig märkvärdig genom att söka jobb på tjusig reklamfirma i storstan, där man betackar sig för den typen av arbetssökande. Plötsligt känns framstövlandet så jäkla bonnigt. Borde ju ha tagit ett försiktigt steg och hälsat lite fint. Inte med handgreppet från landet där man väntar sig en snusprilla under läppen och ett harkel.


- Varsågod, kliv in.


Jag visas in i ett tjusigt rum med sjukhusvita väggar och knarriga trägolv. Träbordet med rundade hörn pryds av en fruktskål i rött och med illgröna äpplen i. En enkel tavla i röda och gröna streck pryds den annars så kala vita väggen.

Jag bjuds att sitta ner i en stol med svart skinn och de frågar om jag vill ha en latte, en espresso eller kanske te?


- Har ni svart kaffe?, frågar jag och inser det stora felet i mitt uttal. Klart man inte kan dricka svart kaffe här, i Storstan, på tjusighetsfirman med amazonkvinnor i märkeskläder!


- Eh, eller latte menar jag såklart. Tar jättegärna en latte....


Amazonkvinnan går iväg. Jag rättar till skjortan och fingrar på skinnstolen. I rummet bredvid hörs telefoner och människor som pratar. Så dyker en ny amazonkvinna in. Lika snyggt klädd och håret består utav en stram page. Hennes välplockade ögonbryn ser ut som två bågar och hon har ett par klarblå ögon som möter mina.


Vi hälsar och hon slår sig ner. Amazonkvinna ett återkommer med en kopp latte i handen och ger mig den. Nervöst låter jag skeden röra runt, runt i kroppen.


Jag får frågor om mina erfarenheter och vad jag har jobbat med tidigare. Vart jag bor och om jag verkligen tror att jag skulle klara av stressen att jobba här. Jag besvarar efter bästa förmåga.


- Tja, jag har jobbat som försäljare på en webtidning. Vart? i Gävle. Vad den heter? mja, den är inte så stor. Mm, vi var tre anställda. Mm, jobbade där i tre månader. Annars? nä, har inte jobbat som säljare på fler ställen. Men är utbildad projektledare. Har jobbat med ungdomsvård och flippat hamburgare på clock en gång i tiden.


Under hela tiden som jag besvarar fråga efter fråga, känner jag hur svetten sipprar fram under armarna. Kavajen känns alldeles för varm, trång och obekväm. Ser hur amazonkvinnorna ögnar mig och antecknar i papper. Jag sveper min latte och råkar spilla på bröstet. En beigebrun fläck mitt på den vita skjortan.


Så är vi klara. Så förbannat klara med varandra och amazonkvinna ett förklarar pedagogiskt att jag nog inte alls är rätt för detta arbete på deras flashiga kontor. Jag säger att jag håller med, men kan inte låta bli att känna ett sting av besvikelse. Att inte passa in- känslan får byxorna att skava ännu mer.


Vi tar i hand och önskar varann en fin dag. Eller, jag önskar kvinnorna en fin dag som bemöter det med en snygg nickning trots att de mentalt är någon helt annanstans.


Porten slås igen och jag står åter ute på trottoaren. Livet pågår som vanligt bland bilar, turister och barnvagnar. Jag tar av mig kavajen och promenerar tillbaka till bilen.


Plötsligt känns längtan hem till landet extra stark och jag saknar familjen långt bort från märkeskläder och lattekoppar.


Nä, det där med storstad & tjusiga adresser kan dom ha för sig själva, Amazonkvinnorna.



ANNONS
Av Jessika Möller - 2 september 2011 06:14

Jag sitter vid datorn. Timmen är sen. Mörkret har sedan länge legat och alla sover. Utanför fönstret den vintriga kylan. Jag ser på klockan och inser att jag borde krypa ner i sängen hos familjen. Ett toabesök först bara.


Påväg in till badrummet hör jag ett konstigt tjut. Min första tanke blir att ungdomarna hittat på något jävulskap och jag beslutar mig för att gå ner och skälla.


Öppnar lägenhetsdörren, tar mig ut i hallen, går mot trapporna och börjar ta mig ner. Märkligt, vart kommer all rök ifrån?


Stegen nerför trapporna visar mig mer rök. Svart kvävande rök som väller ut från källardörren och ut i hallen. Det tar en sekund och jag inser var tjutandet kommer ifrån. Brandlarmet i källaren!


En halv sekund senare rusar mina strumpbeklädda fötter genom matsalen, passerar matsalens stora spegel och sliter upp lägenhetsdörren in till min svärfar.


- Det brinner! herregud, vakna! Det brinner!


Han kommer springande, med schäfern jagandes efter. Han ser det jag ser. Röken som väller. Paniken i bröstet växer. Jag skriker att jag ringer 112. Att jag måste upp och säga till de andra.


Greppar räcket och rusar upp för trapporna. Upp till hall utanför ungdomarnas rum. Skriker "-Det brinner! vi måste ut!!". På baksidan färgas natten av flammorna. Röken stiger. Börjar följa efter mig uppåt trapporna.


Det blir panik. De skriker, ropar. Jag stänger branddörren ovanför trappan. Ropar åt dom att de får ta sig ut via sina rum. Att de inte får ta vägen nerför trappan. Att branddörren måste vara stängd. Någon utav dom konstaterar att flyktvägen på baksidan ej kan tas. Flammorna slickar husets baksida. Paniken växer.


Herregud, min familj!


Jag sliter upp vår lägenhetsdörr. Kastar mig in i Tonårstrollets rum och skriker att han ska vakna. Att det brinner att vi måste ut. NU! Ut ur rummet. Röken letar sig in i lägenheten. Målar sikten svårsedd.


Fötterna springer upp på vinden, där två hjärtan sover. Tänder lampan. Skriker att det brinner. Greppar en dotter i t-shirt och shorts. Sätter henne på höften och hon är tung. Kärleken med Skägg kastar på sig kläderna som tagits av på golvet framför sängen. Han rusar efter mig ner i lägenheten. Jag ringer 112. Jag förklarar vad som händer. De frågar efter adress. Vad som hänt. Samtidigt rusar hjärtat med Skägg mot balkongen. Får panik när han ser balkongräcket slickas av flammorna. Jag blir frustrerad av frågorna. Skicka bara en jävla brandbil någon. Vi dör här!


- Vi ska inte ut där! vi ska ut den här vägen!, skriker jag medan röken letar sig in i näsborrar, hår och skymmer sikten. Dottern på höften säger ingenting. Tyst följer hon paniken och borrar in ansiktet i min morgonrock. Jag pratar fortfarande med 112, när jag drar av böckerna från bordet framför brandfönstret. Öppnar och släpper in vinternatten.


- Här! vi ska ut här!! kom nu!


Tonåringen följer mina steg ut på brandstegen. Vart är älsklingen med skägg? 112 skickar brandbilar. Jag hivar ner telefonen i fickan. Säger åt Tonåringen min i morgonrock och långkalsonger att gå före mig ner för stegen. Skriker och svär på Skägget att komma nu, för fan! Ser honom följa efter mig och vi tar stegen ner. Runt, runt tar den oss. Ut i vinterkylan och larmet från källaren genljuder skog, natt och våra öron. Jag tar med barnen, ut på den vintriga snön. Mina strumpor hasar över snön, passerar carporten och vänster upp framför huset.


- Kerstin! vi måste få ut Kerstin!, hör jag ungdomarna skrika när jag närmar hennes lägenhetsdörr. Jag springer, ömsomt hakar mig fram till dom. Hör hur de sparkar sönder rutan på ytterdörren till mannen med Skäggs älskade mormor.De lyckas låsa upp dörren via den trasiga rutan. Det smäller, pyser och larmar från någonstans i huset. 


Lämnar över dottern till en utav ungdomarna, ropar att de ska ta sig bort till poolen. Räkna in varandra. De rusar. Möts av mannen med Skägg som räknar in. 


Jag tar mig in. Möter en chockad liten Kerstin med händerna på rullatorn, som undrar vad som händer. Jag försöker svälja paniken och förklarar att det brinner. Att det är bråttom. Att vi måste ut allihop. NU! Hon har en tunn pyjamas och blir rädd. Säger att hon fryser. Jag sliter upp en garderobsdörr, greppar något som liknar en tröja. Sliter tag i en tunn jacka, drar den över hennes axlar. Mina darrande fingrar hjälper henne på med skorna. Vi tar oss försiktigt ut i nattkylan. Hasar oss fram över snön med pysande, smällande, larmande bakom oss. Vägen till poolen känns oerhört lång med småstegen, men vill inte jaga upp henne, lilla Kerstin.


Väl framme vid poolen står vi. Jag dubbelkollar att alla är med. Ser mannen med Skägg hämta bilen, ifall att carporten tar eld också. Jag blir förbannad. Skriker att vi ska stå här, vid poolen när brandbilen kommer. Han skyndar. Hämtar bilen.


Min svärmor dyker upp. Har hämtat bilen och tar in lilla Kerstin och Lillsessan in dit. Säger att hon tar med sig dom nerför backen och hem till henne. Så att de slipper frysa. Lillsessan har fått låna något varmt över hennes nedkylda armar. Det smärtar i bröstet att lämna ifrån mig Lillsessan. Som om hon skulle försvinna. Ser Tonårstrollet följa med in i bilen. Mitt samlade jag inser att de behöver komma inomhus och jag låter de sitta kvar i bilen.


- Kom! vi går in i studion och väntar, ropar mannen med Skägg!


Jag blir arg igen. Säger att vi ska vänta precis här!


- Jessica..det är minst 16 minusgrader ute och ingen har skor eller kläder på sig. Ni kommer frysa ihjäl om ni väntar härute!


Ja, okejdå. I samlad trupp tar vi oss in i studion. Panik i rösterna hos ungdomarna. Vad i helvete hände?? mumlande röster, någon gråter. Är det jag? ingen aning.


Utanför hörs tjutandet från brandlarmet. Det har etsat sig in i min skalle och jag börjar skaka. Fryser okontrollerat och känner stanken av brandrök i näsa, i kläder, i rummet, överallt.


Dörren till studion öppnas. In kommer människor som säger sig vara ambulansmän. Frågar hur alla mår. Jag kan inte sluta skaka. Får en filt över benen och får frågan vad som hände. Med skakande bokstäver berättar jag. För ambulansmannen. Eller polisen. Eller brandmannen. Jag vet inte längre. Jag vet ingenting. Vad fan hände? drömmer jag nu? är detta på riktigt?


De tar upp våra namn & personnummer. Hör någonstans i fjärran att mannen med Skägg pratar med nån brandman. Hör någonstans i fjärran ungdomarna prata. Hör mina tänder skallra och kan inte sluta skaka. Vad hände...?


Vi blir lotsade ut ur studion. Älsklingen med Skägg leder mig ut i vintern och in i bilen. Mina ögon ser lågorna ta över huset. Vårt hem. Jag tittar ner i golvet. Vill inte se. Larmet tjuter fortfarande och jag känner att bilen rör sig nerför backen, mot svärmors hus.


Bilen stannar. Jag leds ut ur den. Möter natten och kylan igen. Leds över marken och känner att benen viker sig. Som om dom tappat förmågan att gå. Jag gråter panikgråt och hör en altandörr öppnas. Hör svärmors röst: - Där är hon!


Orden får mig att kliva in i mörkret. Att bli liten. Att falla ihop. Och jag faller. In i hennes famn och upp i hennes knä faller jag. Jag gråter. Släpper ut all rädsla och all panik. Allt annat tycks stanna upp. Famnen känns trygg och jag vill vakna nu. Vakna från mardrömmen. Vill inte att det är på riktigt. Några gråter, andra trampar. Men de hörs svagt. Jag bara gråter. Jag fryser. I armarna. I tryggheten hos henne.


Vi lever. Fy fan, vi lever. Alla kom ut. Vi lever!


Av Jessika Möller - 1 september 2011 21:18

Sucken.


Den där, ni vet.


Den som dyker upp efter en dag som känns sjumila lång. Dränerad på livskraft nästintill.


Här, efter storstäd. Letade mig in i varje vinkel och vrå. Dammtorkade ställen där solen aldrig skiner. Sedan säga farväl till mannen med Skägg som åkt iväg för att leka rockstjärna en smula. Ratta en bil in till stan och hämta ett Tonårstroll som mumlar till svar. Meddela om att jag inte dyker upp på det där dopet i helgen. Ångesten i det. Hem, rulla tacoköttbullar och vispa specialmos. Göra sig till och ändå få äta själv, då Tonårstrollet kastat i sig och återgått till dator. Vika bort ett berg tvätt och diska upp efter maten. Ratta bil för att hämta en Lillsessa på poolparty. Stanna en timme extra för att Lillsessa vägrar och sedan bli utskälld för att kvällsfikemyset utgått pågrund utav kompislek. Hem och tjata sig blå, möta argtramp från liten tröttfis som inte alls är trött utan bara mamman som inte fattar nånting. Samskramas igen i en tvätthög som istället för berg förvandlats till gupp. Pussa godnatt på lilltjejen med lektrassligt hår, tjata ett Tonårstroll till att göra kvällsfika. Kliva utanför dörren på snabbpromenad. Gråta en skvätt och känna sig själtrasig och höstbluesig. Ta ett kort och andas med magen. Le igen.


 

Det är DEN sucken jag talar om.

Allmänt · Familj · Foto · Ord
Av Jessika Möller - 1 september 2011 14:12

Det är inte lätt alla gånger.


Planen var liksom klar. Lasta in en bil med packning och en Lillsessa. Ratta bilen till Ljusdal för dop. En hel helg bestående av att pussa systerbarnens småkottar, krama systrar och en mamma. Låta Lillsessan springa av sig energi med alla kusinerna och äta tårta och umgås, umgås!


Så härligt på alla sätt.


Ändå sitter jag här, dagen innan avfärd och varje nerv inom mig vill stanna hemma. Den beryktade höstdeppan har sitt grepp om mig. Varenda nerv inom mig vill allt annat än att umgås, trots att det handlar om jordens finaste familj och de sötaste bebisarna och trots att det "var ju så länge sen sist". Och jag saknar dom. Älskar dom alla innerligt. Har ingenting emot att umgås med någon. Vill bara inte umgås nu. Kanske sen, men inte nu.


Jag vill inte ratta bilen och lyssna på Justin Bieber 346 gånger. Jag har ingen lust att packa väskor med sängkläder och tjocktröjor och gummistövlar om det blir regn och nattlinnen och tandborste och, och, och! Jag har ingen lust att tanka bilen för hutlösa pengar så jag kan köra tur & retur. Vill inte gå emot min inre röst.


 Jag vill vara hemma. Skrota runt med barnen. Mysa under filt och skriva på mina texter. Ta ett glas vin och fira in helgen. Baka en äppelpaj om andan faller på. Ta en promenad och fotografera. Jag vill på sin höjd ägna mig åt ungarna, eller få vara ifred. Bara vara.


Själen känner sig lite trasig och vill inte, trots att hjärtat älskar så det gör ont.


Gör det mig till en hemsk person?


Är jag en hemsk människa som lyssnar på mig själv? trots att jag redan sagt ja, till att komma? trots att det handlar om familjen i det vackra Ljusdal?


Jag hoppas verkligen inte det.


Efter branden i December har jag blivit allergisk mot måsten och borden. Fokus på magkänslan och vad JAG vill. Tänk, att något så bra kan få en att vackla och känna ångest. Dåligt samvete. "Jag lovade ju att komma!"


Men någonstans måste jag ändå inse. Det är liksom jag som går med magkänslan. Om inte jag kan lyssna till den, hur ska jag då kunna lära mina barn att följa sin magkänsla?


Så. Med risk att blixten slår ner och att jag ses som den svikande familjemedlemmen, stannar jag hemma i helgen.


"Det finns bara 2 måsten här i livet. Att dö och att betala skatt"









Av Jessika Möller - 1 september 2011 13:15

Så var det dags.


Fighten mot smutsen. Plocket in absurdum. Jag mot dammråttemaffian.


På knä över en toastol med toaborsten i handen skrubbade jag. Spray, spray och skrubb, skrubb.


I fjärran hörs Lillsessan och blockflöjten. "Fluuu, fluuu", i något som nästan låter som en melodi. Men det gör inget. För man måste ju öva om man ska bli bra på något. Kul för lilltjejen att hon börjat med nåt instrument. Aj, den tonen var inte så skön...skrubb, skrubb och spola. Sprut, sprut på toaring.


"fluiii, fluiii", från vardagsrummet. Det där lät nästan som gubben Noak. Så duktig hon är. Tork, tork.


- Mamma, lyssna nu! "fluuu, fluuuiiiiii, fluuuuu". Hörde du vilken låt det va?


Aj, den där högsta tonen letade sig visst in i örongångens gömda hörn.


- Åh, vilken låt? tja.....(tänk, tänk), var det gubben Noak kanske?


- Aa, det var det. Börjar faktiskt bli riktigt bra på det här!


- Mmm.....(kanske behöver övas liite till, men för fan inte här!)


Handfatet sprayas, tork, tork. Spegeln putsas.


"FLUUUUU, FLUIIIII, FLUU"


Andas. Hon är duktig lilltjejen. JÄTTEDUKTIG.


"FLUUUUU, FLUUUUU, FLIIIIII"


Men det var väl fan vad fläcken på spegeln sitter. Gnugg, gnugg. Flås, flås.


"FLUUUUUUUU, FLUUUUUUU"


Tvätthögen nästa. Kalsongvik, strumpfix och tröjor. Kan inte den där förbannade låten ta slut nångång?!


"FLU FLU FLUUUUU"


- Vad vare där för låt då, mamma?


- Va? (det låter piip i mina öron här! liite svårt att tyda en låt då)


- Den här: "FLUUUU, FLUUUU, FLU, FLUU, FLUII"


- Åh, den? tja....(the most annoying sound in the world?!)..vad kan det vara...vet faktiskt inte, du....


- Meh...det var ju Idas sommarvisa! hörde du inte det??


- Ja, DET var det ja! (eller inte) ja, nu när du säger det så!


- Lyssna på den här då!


(nej, nej, nej! inte en blockflöjtslåtsjävel till!!)


- Älskade dotter?


- Aah?


- Jättebra att du övar. Verkligen! men du..kan du öva därnere tror du? medan jag viker tvätten?


- Nä, det är tråkigt därnere.


"FLUUUU, FLUUU, FLUIIII"


Så. Jäkla. Kul. Att. Hon. Börjat. På. Blockflöjt.

Av Jessika Möller - 1 september 2011 06:12


I fjärran hörs signalen som betyder vakna.


Jag fumlar bort täcket från sovkroppen, fingrar efter telefonen och slår av ljudet. Tystnaden återkommer i mörkret. Sätter mig upp och gnuggar sömn ur ögonen. Nakenfötterna fryser och jag bäddar in dom i de lila tofflorna, de som är nån storlek för stora och korvar sig under stegen men värmande för morgonfrusna tår.


Reser mig upp och känner hur lederna knakar sig vakna. De ter sig stela och gången från säng till badrummet blir en stel hasgång med knakig topp. Badrumslampans ljus skär sig in i de påsbelagda tröttögonen som tycks krympa en storlek av chock. Morgontoaletten sker till tonerna av en gäsp och krafsande naglar på höften.


Den röda fleecemorgonrocken sveps kring en frusen morgonkropp och i spegeln möts jag av en frisyr som sträcker sig mot taket, som om den vill fly huvudet. Jag lipar åt mig själv och drar morgonrockens huva över skallen.


Ut ur badrum, förbi stöket i köket som stör morgontröttnaden. Riskornen på diskbänken hånar mina tröttsteg medan den mentala mantran ekar "ignorera, ignorera".


Trappans första steg välkomnar mig med ett knak, som om det vill hojta till huset att dagens tvåfoting vaknat. Jag svarar genom att låta lederna sjunga sin knakande morgonsång för varje trappsteg ner.


Sicksackar förbi skosamlingen av tennisdojjor, ett par grisrosa sandaler med spår av Lillsessaspring i blött gräs och två skolväskor som ses slängda efter gårdagens skoldag. Indraget grus letar sig in under mina toffelsulor och ger ett skrapande efterspel av min gång.


Så är jag framme.


Per automatik sköljs glaskannan ur, fylls med vatten som hälls i kaffebryggaren. Det vita filtret får sällskap av doftande kaffepulver. Skopa ett, två, tre, fyra och on-knappen lyser. Morgonbubblet från kaffebryggaren är det enda ljud som hörs och jag inväntar klartecknet medan blicken följer en sömnig fluga i fönsterkarmen.


Morgonkoppen fylls på. Allt annat försvinner. Flugan lämnas surra i sin ensamhet. Ledernas morgonknak lugnar sig. Morgonfåglarna utanför fönstret tycks hämta andan. Tröttfrisyren lutar sig matt under huvan. Tiden tycks stanna.


Dagens första kaffe har tagit sitt intåg i min strupe. Först nu är jag vaken på riktigt.


Godmorgon!



Av Jessika Möller - 30 augusti 2011 12:19

 

Så kom då dagen ett frö satte sig och du ska nu bli mamma.


Den där skräckblandade förtjusningen när det sker för första gången. Vissa får kämpa länge, medan andra tycks bli gravida såfort maken skakat kalsongerna.


Det är då det sker.


Alla goda råd om hur man "ska" göra. Alla förlossningshistorier där den ena är mer hemsk än den andra.


- Ja, jag låg i värkarbete i 746 timmar. Sprack hela vägen. Kunde inte skita ordentligt på 3 år.


Det vill man höra när man tassande smyger in i livet som mamma. Inte ett dugg skrämmande att lyssna på. Eller också är det dom som rapar lite lätt och "nämen titta där, är du född nu Frans?" Som gärna tävlar i att föda så naturligt som möjligt.


- Ja, jag ska föda mitt barn i en hydda på en alptopp i Jukkasjärvi. Medan de nakna födslodansarna hälsar mitt barn kommen utanför. Jag ska inte skrika, utan sjunga fram mitt barn medan min man baddar pannan med uppkokad järvlever som doppats i choklad.


Så sitter man där hos barnmorskan som berättar om än den ena smärtstillande metoden efter den andra, medan du själv funderar på hur fan ni ska få upp barnvagnen till alptoppen.


Barnet föds och du kliver in i livet som mamma.



Nu tillkommer istället råden om amning, barnvagnsinköp och om huruvida ditt barn ska sova på mage eller rygg.


- Jag ammade i 3 1/2 år. Hade så mycket mjölk att jag hade kunnat utfodra en halv Afrikansk by minsann!


Och du sitter där. Ammar och ammar och barnet slutar inte att gråta. Du vänder dig till barnmorskan och kollar om inte ersättning skulle vara bra att prova.


Fortsätt amma! masseeera bröstet så ska du se. Amma, amma, amma!


Och så sitter du där mitt i natten. Försöker och försöker. Ammar och ammar. Masserar tills du känner dig som en ynklig liten skit som inte kan ge ditt barn tillräckligt med bröstmjölk.


Du äter hellre nudlar i tre månader än att inte äga multikultibarnvagnen 2000. För att en sån "ska " du ha. En sån har ju alla.


Spelar ju liksom ingen roll att barnet ligger lika bekvämt i en barnvagn för 200 spänn på loppis. Att barnet bryr sig mer om att äta, bajsa & sova.


Och ditt barn vägrar somna på rygg och med dåligt samvete ser du hur barnet tryggt somnar på mage, medan du läst dig sjuk om plötslig spädbarnsdöd och sover själv helst inte alls.


STOPP!


Vart är du i hela processen? vad vill du? vad vill ditt barn?


Ta all information med en nypa salt och lyssna bara på en person: dig själv.

Om du kräver ryggbedövning och lustgas, ta det. Om du vill föda naturligt i naturen, gör det. Om ditt barn kräver mer än bröstmjölk för att bli mätt, ge det.


Varje födsel är lika unik, som varje människa är.


Det är din kropp, ditt barn och ert liv.


Välkommen!



Presentation


Denna lilla pusselbit har ord som behöver skrivas. Vill du läsa dom, så välkomnar jag dig. Om inte, önskar jag dig en fin dag.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2012
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

  • Blogg Topplista

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ pusselbiten med Blogkeen
Följ pusselbiten med Bloglovin'

Tassavtryck här!

Ping


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se