Inlägg publicerade under kategorin Ord

Av Jessika Möller - 20 september 2011 20:31

I min skalle är det ett konstant babbel kring allt jag möter. Jag är en typisk filosof som gillar att registrera saker och ting runtomkring mig och genast händer en hel del i huvudet. Som om det satt en hel bunt av mini-jag och hade världens diskussioner innanför pannbenet.


Ponera tillexempel att jag åker tåg.


- Fasen det var lite obekväm stol att sitta i detta.


- Men skönt ändå att komma iväg. Nu är det bara jag, iväg på resa.


- Jaha, ska han sitta mittemot mig nu? måste jag ju flytta på fötterna. Fan vad obekvämt det blev nu då.


- Ögonkontakt? jaha, är det tänkt att man ska säga något nu? Som vaddå? nä, kanske bara låter knäppt att ba, "jaha, då är man på väg"..no shit liksom. Vi sitter på ett tåg.


- Vart gjorde jag av tågbiljetten nu då? inte där..alltså säg inte att jag..ah, där.. skönt..jobbigt om man hade blivit avkastad ju. Ringa hem och "ah, hej...jo, såhärva..kan du hämta mig.."


- Ah, där kom konduktören. Gud vad glad han var nu då? han kanske precis har pratat med sin tjej. Eller kille kanske? nä...inte tror jag..fast, man vet ju inte..


- Bra där. Att jag mötte hans leende.


- Nu ska jag se lite världsvan ut. Fasen vad många det var som hade datorer med sig. De jobbar säkert. Skriver hemliga dokument å grejer. Tänk om nån skulle sitta och porrsurfa på tåget? näe..han lär ju inte göra det. Världvan var det..nä, boken "dyngkåt och hur helig som helst" funkar inte. Skriva lite kanske? se lite författarmässig ut? lite sådär "äh, jag åker tåg och skriver. Det är så den här bästsäljaren kom till"


- Undrar när dom öppnar bistron? sippa på ett glas vin kanske? näe...tänk om jag blir illamående då. Men en bit choklad? gud, så gott.


- Åh, jävlar vad snygga stövlar hon hade. De är bergis high fääätjön inköpta på en weekendtripp i NY. Varför tog jag tennisdojjorna för? "mm, hej det är jag som är lantisen på tåget".


- Äh, vad larvig jag är. Slappna av, människa!


- Fan, behöver fisa. Det får bli en smygis. En tyst en. Och sen, snabbt ner med skinkorna och kväva. Så doften inte släpps ut.


- Trött blev jag. Kanske man skulle luta sig tillbaka? slumra en stund. Bara jag inte dregglar..eller snarkar!


- Ja, snyggt. Vakna med torkat dreggel och sminket nersmetat lik Alice Cooper. Jättevärldsvant och bra.


- Undrar vad de gör hemma nu...


- Äh, de klarar sig. Jag är på resa här.


- Usch, den där fisen smet upp litegrann ändå. Hoppas ingen annan känner det...


Ja, lite så skulle det kunna se ut i mitt huvud.


Gud, så frisk jag känner mig efter att ha delat detta med er.


Verkligen.


ANNONS
Av Jessika Möller - 20 september 2011 08:58

Skjutsade en dotter till skolan.


På vägen dit, passerade vi en ung kvinna som gick längs vägen. Hon piffad till tänderna i moderiktig tunn jacka, tunna tights och skyhöga klackar. Hennes hår låg i perfekt symmetri med jorden (något Ernst hade sagt om han hade sett henne. Får jag för mig iallafall.)


När vi kom fram till skolan började det att regna. Pusskalasade dottern hejdå och åkte därifrån. På håll såg jag den unga kvinnan gå längs vägen och mammatarmen i mig slog till. Inte ska hon behöva gå i regnet efter otalet timmar av fix framför spegeln. Det såg inte så varmt ut heller. Klart man erbjuder skjuts i varm bil istället.


Saktade ner och vred ner rutan. Den unga kvinnan såg förvånat åt mitt håll.


- Godmorgon! det såg kallt ut det där. Hoppa in så kör jag dig till busshållplatsen, vettja!


Den unga kvinnan ögnade mig och rynkade på näsan. Ja, ni hörde rätt. RYNKADE PÅ NÄSAN.


- Eh, nä...skulle inte tro det va....


Detta följdes av ett snorkigt fnys.


Jag förbisåg detta och frågade:


- Så du blir hellre blöt i regnet än åker varm bil ner till busshållplatsen?


- Eh, ja...jag sätter mig inte i en bil med vem som helst...


Ha. HAHAHA.


"Med vem som helst". Som om jag vore våldtäktskärring ute efter att slakta modefrälsta fruntimmer.


Få se här nu.


Jo, det är klart.


Det spelades ju Alice in Chains i högtalarna. Jag är 155 cm lång och väger 45 kg. Hade en nercabbad mohawk och skinnjacka på mig. Akta er!


När jag åkte därifrån blev regndropparna skitstora.


Jag skrattade hela vägen hem.


Sådär läskigt som bara farliga bonnkärringar kan.



ANNONS
Av Jessika Möller - 20 september 2011 06:27

Blott 10 grader utanför fönstret denna morgon.


Till morgonkaffet blir det glimtar av sommaren som var. Inte för att sprida salt i de frusna såren, utan för att värma dom. Vilken fin sommar det var..


                     

Allmänt · Familj · Foto · Ord
Av Jessika Möller - 20 september 2011 06:16

Jag hade inte kunnat säga det bättre själv!

 

Lady Dahmers läsvärda blogg, hittar ni HÄR.

Av Jessika Möller - 18 september 2011 09:40

Vissa börjar dagen med att långsamt sträcka sig och filosofera, med blicken fäst i taket. Eller att älska passionerat medan barnen ser på morgonteve.


Här väcktes jag av en kattröv i ansiktet.


Bacons sätt att övertydligt säga - Kliv upp lata tvåfoting och ge mig käk!


Så det gjorde jag. Ur kärlekshavet med nakna fötter och skyndade mig med utfodringen till en svältande pälsing.


Kärlekshavet förresten.


De där två dubbelsängarna ihopsatta till en jättesäng. Med plats för ett Skägg, jag och en Lillsessa. I ett rum där Tonårstrollet sover två meter bort. Möjligheten till lite rull i sänghalm när andan faller på, decimerad till att passa på när ungarna är i skolan. Liksom inte alltid man är het på gröten när man har klivit upp 05:30 en vardagsmorgon.


Men man gör det ändå. Passar på med sömnpåsar under ögonen. För att behovet överstiger tröttheten och längtan efter att dela nakenheten fullt ut med den man älskar växt sig stor. Och efter varje gång lovar man sig själv att nu ska det inte dröja lika länge till nästa. För att det är så förbannat skönt att hänge sig så totalt. Lik förbannat ramlar vardagen in och stör ens mojo med oorken till passion.


Ett eget sovrum. Utan sessaben slingrande under täcket. Utan sessans gosedjur och Tonårstrollets snarkningar två meter bort. Utan en överblick över gårdagens vardagsrumsstök och utan en krävande pälsing som tycks svälta jämt. Hur jag längtar efter det.


Då ska jag vakna en Söndagsmorgon utan en kattstjärt i plytet. Utan en sessa med hårgloria på huvudkudden och armar utslängda över mig. Bara jag och ett Skägg. I vårt egna sovrum. Total hängivelse när andan faller på. När lusten kliver in och immar igen rutorna.


Tills dess, petar jag katthår från ansiktet, brygger morgonkaffe och klurar på om inte Måndagens förmiddag utan barn kan få bjuda på lite passion en förstulen timme eller så. Hoppas att tröttpåsarna och vardagsfixet inte sabbar min mojo då. Att inte oorken ramlar in och fuckar upp erotiken.


Vi håller en tumme på det.





Av Jessika Möller - 17 september 2011 19:54

Detta går ut till alla dom som inte passar in. Som kliver utanför ramen och vågar vara sanna sig själva. Som vägrar följa strömmen.


Fortsätt skina.


Du är fantastisk och inte ensam. Du är regnbågen på himlen som behövs efter en regnig dag.


Kärlek till er!







Av Jessika Möller - 17 september 2011 16:47

Med lite fantasi, en kartong och två prinsessor kan en solig höstdag förvandla en altan till ett café.


 

Två paraplyer får agera solskydd och kartongen kan närsomhelst förvandlas till ett skepp att segla ut bland molnen med.


Detta medan en mamma njuter höstens sista värme i sällskap av sin svärmor.


Hur ser er Lördag ut?

Allmänt · Familj · Foto · Ord
Av Jessika Möller - 16 september 2011 23:12

Nä, men det är okej.


Och det var okej. För det brukar gå bra att lura sig själv just det. Att det går bra, är okej. Att kleta på lite smink och köra på, tills påståendet blir sanning. Så jag körde på. Hela morgonen och förmiddagen. Gjorde ärenden och träffade en vän. Allt bra. Det går bra. Hämta en son och det ska gå bra. Komma hem och...det går inte längre!


Tanken var att jag skulle åka in till stan på kvällen. Umgås med två oerhört vackra människor, innifrån och ut. Men hur jag än ville träffa dom, så insåg jag att det gick inte. Blotta tanken på att klä upp sig, sitta i lokal bland en massa helgfirande människor bidrog till större ångest än att stanna hemma. Så jag avböjde. Tackade nej.


Så var det hämtning av en dotter. På en badplats där hela skolans fjärdeklassare med syskon och föräldrar fanns. Där det grillades och lektes lekar så det stod härliga till.


Och vi hade bestämt jag och en sessa att vi inte skulle bli kvar. Att vi skulle hem, där en kompis till sessan väntade.


Men såklart på en blott tioårings vis, var besvikelsen stor där och då. När jag var den enda utav förälderna som endast kom för att ta med sig barnet hem. Alla andra hade packade matsäckar och rosiga kinder och härliga föräldrar som umgicks. Såklart det känns värdelöst att vara den enda som skulle hem.


Och jag kände mig så hemsk.

Likt en moloken svans, två meter efter en argstegad Lillsessa som var så besviken gick jag.


Då snubblade jag.


Eller nä, det gjorde jag så fan inte. Jag föll. Mentalt föll jag totalt in i dimman. Svalde tårarna som bildade en tjock klump i halsen och mantrade "inte gråta nu, inte gråta nu".


Då ringde telefonen.


Min själasyster i andra änden jag älskar så. Då brast det. Vartenda damm släpptes fri och jag grät. Grät och grät. Ångesten med sin gastkramande hand fångade in mig och vägrade släppa.


Vägen till bilen kändes milalång och jag mötte käcka föräldrar med packade matsäckar och tefatsögon. Kände hur deras blickar brände nacken och jag blev osynlig. Min hand kände en liten hand som letade sig in och jag tog den. Blev synlig. Såg ner på en lillsessa med förvånad blick som undrade så varför mamma plötsligt är så ledsen.


Jag förklarade att jag är trött. Sovit för dåligt, ätit för slarvigt, förkylning kvar i kroppen. Jag sade att det kändes förjäkligt att vara den enda föräldern som släpade med sig henne hem. Att jag förstår om hon är arg.


Hon tittade upp på mig.


- Men snälla mamma. Det är inte världens grej att hänga på en badplats. Inte skitviktigt förstår du väl. Nu åker vi hem tycker jag. Räkna hur många sekunder det tar för mig att springa till bilen!


Hon släppte handen och sprang. Sprang för sitt liv. Och genom tårarna räknade jag sekunderna. Mina blöta kinder mötte mammorna och jag räknade högt. Så att alla skulle höra. Gråträknade till 49, men ropade 53 och såg en liten tjej segervisst hoppa bredvid bilen.


Vi åkte hem och Lillsessan berättade om sin dag. Om allt hon gjort. Allt hon upplevt. Vi kom hem och där var mannen med Skägg. Och Tonåringen med kompisen framför spel. Och sessans kompis med glada ögon som mötte oss vid bilen.


Där var hemma och jag andades med magen igen.


Trött i själen, men glad i hjärtat.


Det må vara lite trasigt just nu, men det är okej ändå.


Faktiskt.



Presentation


Denna lilla pusselbit har ord som behöver skrivas. Vill du läsa dom, så välkomnar jag dig. Om inte, önskar jag dig en fin dag.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2012
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

  • Blogg Topplista

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ pusselbiten med Blogkeen
Följ pusselbiten med Bloglovin'

Tassavtryck här!

Ping


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se