Inlägg publicerade under kategorin Ord

Av Jessika Möller - 21 augusti 2011 09:43


The girl in the house has frozen tears, she hangs from the ceiling.

A token of a past that once belonged to her.

 

One of the tears is bloodred.

It represents the travel to the darkness and back,

with heartache as consiquence.

 

Now the tears sings melodys, when the sun shines through.

And the girl has a smile on her face.


 



Foto · Ord
ANNONS
Av Jessika Möller - 20 augusti 2011 21:09

Lördagsförsoffad var jag när telefonen ringde. I andra änden, en Lillsessa hos en polare.


- Jag ska cykla hem nu och så va. Men mamma, du måste komma och möta mig. Visst kan du?


I all min Lördagsförsoffning som bestod i att under en filt fokusera på andning och slött bläddra mellan kanalerna, ville rösten inombords allt annat än att behöva resa på mig, få på skor och ta mig ut. Mammatarmen var däremot den som pratade:


- Självklart. Klär på mig nu och börjar gå då, okej?


- Bra. Men du får gå snabbt mamma. Inte sådär långsamt som du brukar.


Jahaja. Klart att mötandet kom med vissa krav också. Mjo, men okejdå.


Jackan på, skor och började trava. Stelheten efter nån timmas soffahäng gav mig samma smidighet som ett kylskåp ungefär. Sicksackade vattenpölar med enligt mig, spurtiga steg och kände mig i hyffsat bra vigör. (HA!)


Ja, tills jag kom strax efter brevlådan ungefär. Det var där någonstans som flåset kom. Efter flåset kom knaket i höften vilket i sig gav mig en haltande gång.


Så såg jag henne. Med fötter som paddlade på cykeln framåt så att hennes blonda testar dansade på var sida om hjälmen. Den gamla tutan ekade bland träden och jag vinkade till svar.


 

- Hann du inte längre?


Kommentaren visade att mammans försök till hurtighet, tydligen varit långt ifrån tillräcklig. Lite försiktigt försökte jag påvisa att jag minsann gick, medan Lillsessan rullat fram. Att hon där låg steget före. Ett fnys var svaret på det.


- Nu får du gå långsamt, för jag måste hinna plocka plommon!, sade hon innan hon trampade på och sågs som en liten färgglad prick där framme.


Eh, visst. Knak, aj, knak, aj. Långsamt kan jag gå för DIN skull. Inte alls för att tanten är i sin alldeles mest ograciösa form här. Aj.


Inom en inte alltför lång tid kom jag fram till plommonträden iallafall. Flåset var konstant och höften klickade i takt med mitt haltande.


 

- Jag har hunnit käka jättemånga innan du kom! du behöver inte gå så himla långsamt.


Jaha, nähe. Försökte med att jag ville ge henne en chans att vila lite och därför tog det lugnt. (HA!) Att jag hade kunnat gått mycket fortare om jag hade velat. (HAHA!)


Det plockades ett plommon att ge pappan i familjen. Han med Skägg. Att mamman som jobbat sig upp från en liggande ställning i soffan och snällt tagit sig ut för att möta upp, kanske hade behövt ett plommon fanns liksom inte.


Så jag fick en plommonsång istället.


 

Bland regndroppar och vattenpölar stod min färgglada tjej och sjöng om hur goda dom är, di där plommonen. Att många plommon smakar smaskens och att livet blir ljuvligt med plommon i magen.


Plötsligt kändes värken i lederna inte lika påtagligt. Hon har en benägenhet att trolla bort Lördagströttma och ledvärk, inser jag där jag står och lyssnar. Som en kuckelimuckmedicin, hade nog Pippi sagt om hon beskådat detta.


När tonerna efter plommonsången tonat ut och avslutats med dramatiskt handutfall, greppade hon cykeln och fortsatte hemåt.


Min alldeles egna lilla trollkarl.

Allmänt · Familj · Foto · Ord
ANNONS
Av Jessika Möller - 20 augusti 2011 10:42

Ibland kan jag önska att jag hade en tidsmaskin.


Då skulle jag ta mig till åren 1985 och fram till 1988, besöka skolan där den där lilla flickan med långt hår och svankrygg gick och svalde sig igenom skoltiden.


Hon svalde därför att hon inte ville visa hur mycket glåporden och utfrysningen sved, ända in i själen. Istället trasades själen sönder & hon grät sig igenom varje natt.


Där står hon ju. I kön in till skolans matsal.


Jeansen har hennes mamma lappat åt henne för att "så klär sig alla andra". Fast lapparna på knäna är lite barnsliga för mamman tog de tyger som fanns hemma. I försöket att passa in, blev det bara fel.


Flickan drar i jeansskjortan. Vill vara säker att den inte visar hennes snea rygg, eftersom denna jävla rygg lockar till sig glåporden likt en magnet.


Kön fylls på. I längan av barn har äldre barn tillkommit.


- Ankan! hahaha! ankan!


Flickan i jeansskjorta stirrar rakt ner i brickan hon håller i sina händer. Som om orden skulle tystna om hon inte lyssnar. Tårarna bränner i ögonen och magen värker. De lärare som finns omkring ses fullt upptagna med något annat och ser inte, eller väljer att inte se.


För att se, innebär ju att behöva göra något.


Här vill jag kliva fram.


Jag vill kliva fram till flickan med darrande händer som gråter sig igenom nätterna och se henne. Se henne och kolla om jag kan få sitta vid hennes bord. Jag vill ställa mig mitt i matsalen och skrika åt alla dom som ser på, men ingenting gör. Den där massan av "jag har inte gjort något".


Ilskan i mig vill greppa de "tuffa" killarna i kön och trycka upp dom mot väggen. Ta ut varenda liten punkattityd med sparkar och slag. Fastän jag vet att detta är helt fel sätt att ta tag i det.


Flickan i jeansskjortan har satt sig vid ett bord långt bort. Sådär för att inte riktigt synas. Hon skrapar med gaffeln i maten och sväljer. Blicken ses fäst i tallriken och hon önskar sig själv långt bort därifrån. Hon hör skratt från något bord längre bort och tar för givet att det är åt henne det skrattas. Såklart.


Men tidsmaskiner finns inte och den resan kan jag inte göra.


Det enda jag kan göra är att vårda den lilla flickan inom mig och välja att agera när jag ser andra utsättas. Som förälder har jag fått chansen och det fanns aldrig en tvekan om att ta den.


För det finns så många andra som varje dag sväljer sig igenom sin skoltid.


Mobbing handlar om hela skolan, inte bara mobbare vs de mobbade.


AGERA!

 

Inne på Aftonbladet finns en artikel med mig. Den hittar ni här. Petra Mede har skrivit en viktig och läsvärd krönika. Den hittar ni här. "Mobboffer, du får skylla dig själv!"


Om alla blev sedda, skulle ingen önska sig bort...









Av Jessika Möller - 18 augusti 2011 16:26

Tänk för att jag rensade ur en hel säck med kläder, faktiskt.


Och nästan hälften var mina.


Sådeså.

Av Jessika Möller - 18 augusti 2011 12:37

Har just rensat bort tre sopsäckar fulla av skräp.


Enligt mig då. Frågar man däremot min dotter är det tre säckar fulla av "bra att ha nångång".


Tydligen måste man spara precis ALLA tomma toarullar som staplas likt lutande tornet i Pisa, bredvid toastolen. (och bakom sängen, i hyllor, i lådor, i halltrappen)


För att "-man kan ju behöva pyssla något fint, mamma! du vill väl ha mina fina toarullegrisar, toarullebussar, toarullegubbar/gummor/häxor/hästar?! ELLER?!"


Älskade barn. Du är solen på himlen och syret i mina lungor, men jag har faktiskt inte lust att samla på precis ALLT du pysslar ihop. Jag har inte plats för 5 miljoner teckningar, 7 miljarder halsband, 73 toarullefigurer och 245 kartonghus. Sorry, men det är sant.


Istället för att en maktkamp likt David & Goliat ska behöva utövas i hemmets lugna vrå, tog jag beslutet att hiva medans prinsessan är på skolan. Det hivades ungefär 32 pinnar med trådar fasttejpade (kattleksaker, mamma! måste spara!), 7632 kartongbitar (det är hästmat, ser du väl?!) och ett berg av snabbmatsleksaker. (jag leker med dom jääämt, ju!)


För att inte tala om pärlorna. Oh, my god pärlorna!


Är totalt övertygad om att pärlor är en mammas förbannelse, för tidigare synder. Om så är fallet, förlåt mamma!


I vårt hem finns pärlor överallt. Ö.V.E.R.A.L.L.T jag skojar inte. Varenda liten dammråtta i hörnen går klädda i pärlor här. Dammsuger jag upp dom, ploppar ganska snart upp en ny kreation av "dammråtta goes to pearlheaven".


Vissa pärlor är runda. De halkar man väldigt enkelt på. Gärna i en trapp.


Andra pärlor är runda, men lite hårdare. De lyckas man alltid putta till när man ska smyga in på toaletten sådär mitt i natten. Jag har döpt dom till evighetsrullare och de föredrar att avsluta rullandet nerför trappor. Det blir liksom lite mer effekt då.


Sen har vi mördarpärlor.

Kommer i olika färgkombinationer och utseende, men med en gemensam nämnare: gör svinont att kliva på.


Jag kan ärligt säga att jag har haft tålamod. Många gånger har jag stått på alla fyra och plockat pärlor så yttepyttesmå att en pincett skulle behövas, sorterat alla dessa jävulstyg efter färg, form och storlek. Ask efter ask har de placerats i tills en dotter bestämt sig för att pärlpyssla igen. Lite utav ett moment 22.


Mjo, pärlor och jag är inte riktigt polers längre.


Nu är det iallafall undanröjt och sorterat. Sopsäckarna utkastade och lillsessans gummisekt (läs barbiedockor) delar plats med sina kläder.


  Tänk så skönt med naturliga former på dockkropparna!

 

Det är nu det är tänkt att jag ska ta tag i mina byrålådor. Ögna igenom kläderna som aldrig används. Hiva dom.


Meh, dom KAN faktiskt vara bra att ha nångång!


*host*





Av Jessika Möller - 17 augusti 2011 22:09

Fram och tillbaka gick jag, otåligt.


Plockade, plockade för att försöka hålla fingrarna upptagna med något. In i badrummet, tittade klockan. Mjo, nudå borde väl...stegen ut på balkongen, nähe,nähe inte än. Fortsatt plock. Krafsa på en tejpbit som vägrade lämna golvets yta. Tillbaka in i badrummet...nudå? ut på balkongen..nähe.


Krafs, krafs. Det var väl en jäklarns tejpbit på att sätta sig i golvet. Ynkliga små smultejpbitar lossnar och klistrar sig på fingertopparna. Men, vaffasen då!


Badrum, klocka, balkong, nähe.


Pillra med minitejp och svära en smula. Sådär könsordsmässigt och irriterat. Nudå, bra. Tejpkluttar ner i papperskorg. Kastar en blick bort mot golvtejpen. I huvudet dividera huruvida en skrapa vore bra eller...


Då.


Knastrande grus och smällande bildörrar. Prat från ett Tonårstroll och en sjungande Lillsessa.


De är hemma!


Skutteliskuttsteg och hjärtat i halsgropen.


- HEJ ÄLSKLINGAR!! HUR VAR ER DAG?! VAR DEN BRAAAAA? *flås,flås*


Tonårstroll: - Japp

Lillsessa: - Japp


Eh, jaha.


Vi återgår till tejpen då.

Av Jessika Möller - 17 augusti 2011 11:58

Lillsessans första dag i fjärde klass.


Ny skola, big deal.


Morgonen har kantats av klädval och hårfix. Klackskor tydligen viktigt om man frågar en soon to be 10-åring. Mammahänderna smet dock ner en påse med tennisskor i skolväskan, sådär ifall att man kanske vill springa, sparka boll eller (jaga pojkar). Det där sista sade jag aldrig. För det får man inte. Det är nämligen pinsamt.


Det finns många saker man inte får göra som mamma till en 9-åring. Som är pinsamt.


Man får kramas hejdå, sådär snabbt och påtvingat utan känsloinnehåll. Absolut inte under några som helst omständigheter krama om länge och pussa. Jättepinigt!


Om man tar med barnet på konsert så får man inte visa minsta tillstymmelse till att man rör sig i takt med musiken. Möjligtvis ett försiktigt tappelitapp med ena foten, men att röra sin höft offentligt är STRÄNGT FÖRBJUDET!


Mammor får inte vara roliga och lite lagom crazy. Inte ute bland folk. Möjligtvis hemma med stängda dörrar, fördragna fönster och utan besök.


Att som mamma kasta sig om armarna om pappan är okej, sålänge de bara kramas och inte är ute bland folk. Att kyssas är pinsamt.


Hursom.


Vi kom till skolan. Lillsessan träffade kompisar som också börjat här. Själv såg jag tacksamt föräldrar jag kände igen och stod där och väntade på inringning. Vi travade in i samlad trupp. Föräldrar, barn och fröknar i en enda röra.

Det letades upp krokar med namn och bänkar med namn.


Lappar delades ut och Fröken pratade om det ena och det andra. Jag räckte upp handen och ställde en fråga, vilket inte var bra utan jodå, pinsamt.


Sen blev det sång på skolgården och barnen sjöng gemensamt, följt av mamma och pappaklappande händer. Tack å lov lyckades jag att endast tappelitappa lite försiktigt med foten. Tyckte nog Lillsessan.


Sedan skulle mammor & pappor säga hejdå sådär lite stelt och okänslosamt. Försökte mig på att hålla om sådär innerligt, men se den gubben gick inte.


- Mamma! allvarligt!


Åh. Sorry, my bad. Klapp på axel sådär lite skämtsamt. Nä,nähä det var ju pinsamt ja.


Vinkade hejdå till en Lillsessarygg som med klackskor på klapprade iväg till kompisarna på andra sidan skolan.


Ville liksom ropa sådär högt att jag älskar, att jag hoppas hon får en fantastisk dag och att jag längtar redan tills vi ses i eftermiddag. Men det får man ju inte. Vet ju varenda mamma liksom.


Så jag svalde den där klumpen i halsen. Den full av stolthet och pinsam känslosamhet. Svalde den ända tills dess att bilen rullade ut på vägen igen.


Då vred jag upp radio Bandit och ömsom skrålade, ömsom grät medan höften gungade i förarstolen.


På bästa pinsamhetsvis.

Av Jessika Möller - 17 augusti 2011 06:02

Och mamman hon vaknar pigg och utvilad med fräsch andedräkt. Självklart somnade hon direkt och fick sina 10 timmars perfekt sömn. Sträcker på sig försiktigt där hon ligger på stärkta lakan av bästa kvalité, medan morgonens första solstrålar landar på hennes lena hud.


Hon dansar upp ur sängen i sitt vita spetsnattlinne, som kramar om på de rätta ställena och avslöjar inte för mycket, men lyfter fram kvinnligheten. Som varje morgon påbörjar hon med en ljuvlig yoga och andas med magen.


Över de nybonade golven som hon städade innan läggdags, dansar hon vidare till köket, stannar till framför hallspegeln, konstaterar att hon inga påsar har under ögonen heller denna vackra morgon och tillagar en hälsosam frukost, hela tiden nynnandes på "what a beautiful morning".


De perfekta barnen med välkammade hår, väcks varsamt och stilla endast en gång och de möter sin mors stilla väckning med - godmorgon, kära mor. Tonårssonen och hans lillasyster klär på sig kläderna som lagts fram redan kvällen innan medan de nynnar "what a beautiful mooorning", i perfekt tonart.


Medan barnen sitter vid frukostbordet och äter sin frukost utan att bråka, dansar mamman till sängen och väcker sin make med väldoftande kyssar. Tillsammans bäddar de sängen medan de ler busigt åt varann.


Sängen är nybäddad och medan pappan klär på sig, har barnen dukat av frukostbordet, diskat och torkat av bord & diskbänk tills den skiner ikapp med sol och familj.


Detta medan mamman häller upp kattmat åt den fästingfria och kurrande kissekatten som aldrig hårar.


Godmorgon!


 



Presentation


Denna lilla pusselbit har ord som behöver skrivas. Vill du läsa dom, så välkomnar jag dig. Om inte, önskar jag dig en fin dag.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2012
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

  • Blogg Topplista

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ pusselbiten med Blogkeen
Följ pusselbiten med Bloglovin'

Tassavtryck här!

Ping


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se