Jag fattar inte.

Vart i helvete är vårt samhälle påväg, när de stora nyheterna som kablas ut är fyllda med så mycket plast och yta? när storyn om det nystartade "Big Brother" med alla dess medverkande, är en jättenyhet medan händelsen där en brand på ett barnhem för handikappade barn i Estland och där dessutom 10 utav barnen dog blir en fjuttig notis?

Då får jag en sur uppstötning och hela munnen smakar spya.

Har vi blivit så inihelvetes ytliga?

Tidningarna brukar ha uttalanden som brukar låta på ett ungefär: "Vi skriver bara det våra läsare vill veta." Är det så?

Ger det verkligen mer att se ett gäng wannabies supa skallen och sina liv i småbitar, för 15 sekunders hoppfull kändisskap? att se lilla flickan trycka tuttarna mot kameran, i hopp om att en festinbjudan från självaste Bindefeldt en dag ska ligga på hallmattan?

Mina tankar går till de 37 barn och 9 vuxna som fanns på barnhemmet, varav 27 barn nu endast finns i livet. Det barnhem som dessa barn såg som sitt hem, är numer till stor del nedbrunnet och totalförstört. Vem tar hand om dessa barn nu? kramar om dom när mardrömmarna jagar dom om natten? vart ska dessa små individer ta vägen och varför prioriteras denna artikel i tidningen så lågt?

Jag kan relatera till branden, då jag vet hur lång tid det tar innan rökdoften och smaken försvinner. Jag vet hur det är att försöka sova på natten, men det går inte därför att du är livrädd att somna ifall att det ska börja brinna igen. Jag får fortfarande ( efter drygt 2 månader) panikkänslor om jag känner doften av rök och går jag in i en byggnad, vill jag veta vart jag tar mig ut om något händer.

Har man i en brand dessutom varit med om att ett flertal har dött, kan jag bara föreställa mig hur dessa barn måste må.

Detta tänker jag på, medan TV11 hoppas få in en riktigt schysst bild på någon som helst förnedrar sig själv totalt.

Välkommen till Sverige.

Ursäkta om jag kräks på era skor, men det blir jävligt bra TV.

Vackra människa.

Tvivla aldrig på det du är, ty det är det som gör just dig unik.

Om vägen du går på, känns oöverstiglig och brant, så ta på ordentligare skor.

Om du famlar i vilsenhet, så ta fram din kompass och rikta in den på här och nu.

Ingen annan människa gör ett bättre jobb än du, på att vara just du.

Så ta till dig det och dela med dig.

Du finns!

Jag älskar att vara mamma.

Jag älskar hela grejen med att två möts och tillsammans skapar en liten människa av kött och blod. En liten avbild av ett par.

Jag älskar när de blir små personligheter, med viljor. Att den där lilla rynkiga saken helt plötsligt blivit ett Tonårstroll på drygt 170 centimeter över havet och inte längre ryms i en mammafamn. Att lillskruttan som aldrig kunde sluta le som liten bebis, plötsligt blivit 9 bast och med all vilja under fotsulorna stampar, dansar och skrattar sig igenom dagarna.

Allt det där som innebär att vara mamma, älskar jag så innerligt.

Det är bara det att ibland blir behållaren med alla egna tankar inkörd i ett hörn. Bakom en Lillsessas tusentals meningar. Bakom ett Tonårstrolls behov och viljor. Bakom veckobrev och skidor. Bakom matlagning och kattmat. Bakom en makes studioarbeten. Bakom bakom bakom. Nerdammad och undanskuffad.

Jag är lite utav en funderare. Lite filosofisk och ensamdiggande. Jag gillar att hänga med mig själv där inga ord yppas och tankarna i behållaren släpps ut på grönbete. Då dansar de av frihetskänsla, medan solen smeker deras kroppar. Idéerna kommer på besök och vi dukar fram finporslinet tillsammans. Sen lägger vi oss i gräset. Yppar inga ord. Bara delar stunden av frihet i min hjärna.

De stunderna kommer inte så ofta numer. Jag vet egentligen inte varför. Kanske är det för att behållaren åkt så långt in i hörnet, att det känns som mer jobb att gräva fram den än att låta bli?

För vad blir resultatet när jag puttar in den där behållaren längre och längre in i hörnet?

Då blir jag argmamman som är för trött och inte orkar. Då har jag ingen lust med pulkaåkning och biobesök. Jag vill inte rita teckningar, baka eller hämta från skolan. Vill inte vill inte vill inte.

Och allt det där fina med att vara mamma, faller i skymundan medan jag med tunga steg tar mig fram iklädd en offerkofta av stål. Helt jävla galet, men sant.

Men det får vara nog med det nu.

Jag ska ge behållaren den finaste hyllplatsen. Första parkett ska den få, där den kan få se ut över allt det fantastiska som är jag och mitt liv. Jag ska lätt komma åt den och boka upp dagar då vi hänger med idéerna. Fikar smarrigheter på finporslinet under björkarnas svajande grenar, medan våra nakna tår kittlas av daggen på grässtråna. 

Jag ska bara hitta en fin plats åt den först...

Likt istapparna på husbilen, har mina tårar stannat upp och frusit.

Det är som om summan av sorg har fyllt sin kvot inom mig och inte kan släppa ifrån sig fler tårar. Eller som om jag har gråtit mig tom och brunnen har sinat.

Att drabbas utav en brand som raderar både hem och arbetsplats, är nog så jobbigt. Att dessutom drabbas utav att en anhörig går bort. Känslan är obeskrivbar.

De tunga dagarna blir åtminstone glesare och glesare. Orken börjar sakta leta sig fram från den vrå, där den kröp in då branden drabbade oss. Jag börjar se framåt med hopp och jag försöker skratta så mycket jag kan. För skrattet berikar, smittar och läker de trassliga känselspröt jag bär på.

Snart tinar istapparna på husbilen och bildar ett droppande till tonerna av fågelsång, när vårens solstrålar lägger sin vakande hand över naturen.

Då slår jag mig ner på första parkett och hälsar den välkommen.

Med eller utan tårar.

Jag ser henne.

Flickan i rosa sidenklänning med rosett på magen. Med blont lektrassligt hår och glasögon med rosa bågar. Med vita strumpbyxor och små vackra klackskor i svart.

Hon dansar.

Munnen sjunger sånger om hjärta och smärta och varje steg tycks noga uträknat, i takt till tonerna. Fingrarna med rosa nagellack, läggs dramatiskt framför ögonen då orden "ser du mig, min älskling" uttalas.

En liten pälsbeklädd kisse på blott ett år, tar skydd från trampande klackskor och svängande armar. Han lägger sig under byrån där han beskådar med viss förvåning, då en 9-årig prinsessa dansar runt.

Denna stund är hallgolvet hennes scen och tiden tycks ha stannat. Just nu finns inga tankar på ett nedbrunnet hem, rädslan för tjuvar och dumma pojkar på skolgården. Nu är hon en älskad artist, med världen framför sina fötter.

Så går sången mot sitt slut och den avslutas med ett dramatiskt fall, ner på knä och ett ansikte i händerna. Ridå.

Jag applåderar och hurrar. Stampar mina fötter i golvet och ropar "en gång till!". Kissekatten flyr skrämt upp för trappan. Alla tvåfotingar tycks ha blivit helknäppa, bäst att dra.

Flickan bugar djupt och bestämmer sig för en ny låt.

Jag lutar mig tillbaka och ser flickan på nytt ta danssteg efter danssteg och sjunger sånger om en älskling som försvann. Om en sol som skiner och om kärlek. Jag ler stort medan blicken följer flickans uppträdande.

Och i tanken säger jag:

Älskade dotter, jag ser dig.

Mina steg tar mig innanför dörrarna till Systembolagets upplysta lokal.

På väg hit hade jag i tanken att rödvin skulle införskaffas. Sådär till en möjlig Fredagskväll bland vänner och familj.

Lite kaxigt stolpade jag fram med blicken sökandes efter skyltar "rött vin". Passerade en man som doftade unkna kläder från en instängd och fuktig vind.

Mina kaxiga steg kom av sig.

Blev stående framför röda viner från Italien, Frankrike och Sydafrika. Läste på flaskornas markeringar och låtsades veta huruvida jag ville ha ett torrt, eller kanske ett med en fruktig bouquet. Mannen med instängda-kläder-doft passerade. I hans vagn låg det två flaskor Vodka och rullade. Han gick med bestämda steg bort mot starkölen och hans stora stövlar knarrade över stengolvet.

Jag rundade hörnet efter att ha låtsasläst alla rödvinsflaskors namn. Kom fram till Bag-in box viner. Till min lycka fann jag ett Chilenskt som jag visste att jag har smakat förr. Greppade den och klev fram till kassan.

Framför mig stod en kvinna och betalade. Jag registrerade att hennes inköp var två flaskor vitt vin. De såg lika tjusiga ut som hela hennes outfit och hennes handväska i skinn svängde på armen.

Bakom mig kom vindsluktsmannen.

Jag såg ner på mina saltfläckiga låtsas Uggs och mina mjukisbyxor som med all säkerhet sett bättre dagar. Insåg där jag stod att jag nog var närmare vindsdoftar´n än tjusighetsdamen.

Tänkte att kanske kassören och tjusighetsdamen tittade på mig på samma sätt som jag såg på farbrorn bakom mig. Kände ett behov av att ursäkta mig själv. Förklara varför jag stod där med en 3-liters låda i handen. Att jag inte var på väg till en parkbänk helt ensam, eller till en ensam lya, där jag tröstdrack med tåriga ögon.

Så var det min tur. Kassören hälsade på mig. Jag hälsade tillbaka. Han drog lådvinets EAN-kod i sin lilla maskin och förklarade att priset var 168 kronor.

Jag ville säga till honom att vi skulle vara 5 personer på denna låda. Eller, nä förresten. Tio personer. Att vi skulle vara tio städade människor som delade på en köttbit och en liten slatt vin i var. För att det var gott. Och lite fint.

Men handen räckte fram pengarna och vi kom aldrig så långt i vår kontakt, jag och kassören. Plötsligt hade han släppt uppmärksamheten till mig och ägnade den åt farbrorn.

Jag lade ner växeln i plånboken och greppade min låda.

Gick med skamsna steg ut ur Systembolaget.

Och kände mig som jordens största alkistant.

  I en bubbla sitter jag.

Därifrån ser jag livet passera revy, som om jag inte hängde med.

Jag ser byggjobbare köpa dagens lunch inne på City Gross. Hejar med en leende mun på kassörskan där inifrån min egen såpavärld. Min bubbla syns inte utåt. Bara när man sitter där och tittar ut. Som om den vore lite hemlig.

Där i bubblan letar sig känselspröten ut i varje por och tårarna vill inte sluta rinna. Men det är torra tårar. Hemliga tårar som hoppar på hjärtat och gör ont. På utsidan ler munnen och händerna bäddar sängen.

Om du möter mig på stan så ler jag. När du frågar hur jag mår, svarar jag med en axelryckning att det går upp och ner. För jag vill inte gotta i bubblan. Är så rädd att jag fastnar där då. Att jag aldrig ska komma ut.

Men bubblan blir iallafall mindre. Den krymper i takt med att grötighet i hjärnan och hjärtvärken sorteras. Till sommaren hoppas jag få dansa i solen. Bubbelfri.

Tills dess låtsas jag lite och försöker så gott jag kan.

Därifrån bubblan.

Jag börjar om på ny kula.

Med bloggandet som så länge var ett andningshål, men förvandlades till en slafsig massa av skrivkramp. Så jag pausade.

I samma andetag som skrivpausen bedrevs, hade jag fullt upp med att bearbeta en brand som fick mig och familjen att förlora vårt hem och vår arbetsplats sen -93. Bearbetningen är en lång process och ingenting jag är klar med på långa vägar, trots att det nästan gått 2 månader. Där börjar vi också om på nytt. Samla nya foton och minnen, helt från scratsch. Leta solljus i dimman.

Men i det skede av livet som jag är i nu, har behovet att skriva vuxit sig starkare än skrivkrampen.

Därför befinner jag mig här just nu.

För att jag har ord som behöver komma ut på en tom och ren yta. En yta jag kan behandla som ett andningshål. En hållplats där jag slår mig ner ibland och skriver.

Kanske stannar jag. Kanske pausar jag.

Men jag skriver igen.

Jag andas. Igen.