Det blev en tidig morgon idag.

Är precis hemkommen efter att ha skjutsat make, bandmedlemmar, merch & instrument till Arlanda. De ska nämligen spela på Jalometalli i Finland ikväll. Måste erkänna att en smula avis är jag faktiskt, då det hade varit jäkligt schysst att se Napalm Death och Sodom.

Min kärlek bakom trummorna. Gubbarnas hemsida hittar ni här!

Men istället för att tupera upp tuppkammen och mosha bland likasinnade, ska jag ta med ungarna på en tripp till Tärnsjö över helgen. Imorgon Lördag ska maken lira med sitt andra band (Loch Vostok) på Ingbofestivalen och då får jag passa på att rocka lite.

Men jag och ungarna åker dit redan idag, då jag tänkte att vi ska passa på att turista oss i Tärnsjö med omnejd. Planen är att besöka Ingbo källor, pelarsalen och tågcaféet i Tärnsjö. Om vädret tillåter, kan det kanske bli en tripp till Östa camping för ett dopp. Vi kommer att bo på ett vandrarhem inte långt ifrån campingen, så i packningen finns förutom sängkläder även kvällens middag, kaffe och frukost. Trots att vi bara blir borta två nätter, blir det en hel del att ta med.

Ska bli intressant att se hur turistandet idag kommer at gå. Med mig har jag ett Tonårstroll vars värld består i dataspel och en Lillsessa vars andranamn borde vara lillspeedo, då hon gärna ser att det händer minst 250 saker på en och samma gång. Det är nog tur att jag tar med kaffe. Och myggstift såklart! =)

Så om ni ser en virrig tant med rosa hår & ett fast grepp om kaffekoppen, som har ett svartklätt Tonårstroll och en skuttande Lillsessa i släptåg, då vet ni att det bara är vi som försöker oss på lite turistande i Tärnsjö med omnejd.

Lovar att fota massor!

Hepp

En fyraårig flicka leker i sandlådan på en förskola. Hon hittar någonting och plockar upp det. Detta något visar sig vara explosivt som sprängs i hennes händer.

Läkarna på sjukhuset vet inte om flickans händer går att rädda.

Detta i ett Sverige 2011.

Jag kan inte sluta gråta och hjärtat vill slita sig ur kroppen. Hur kan man göra så mot ett oskyldigt barn?

Kommer denna lilla tjej någonsin att kunna närma sig en sandlåda? hur mår de människor som bevittnade detta hemska? de barn som fanns runtom? den lilla flickans föräldrar?

Så ser jag min egen dotter. Med en mp3-spelare i handen dansar hon framför spegeln, helt inne i sin egen värld. Frisk, levnadsglad och full av kärlek. Det hade lika gärna kunnat drabba henne...

Ska man som förälder inte längre kunna slappna av alls? ska rädslan för liknande situationer tvinga småbarnsföräldrar att hålla sig inomhus, bakom låsta dörrar?

Ska jag som förälder behöva scanna av alla lekplatser innan jag låter mitt barn vistas där?

Blotta tanken gör mig själasvag och förbannad. Våldet gör mig förbannad.

Så oerhört tragiskt och onödigt.

Fy fan...

Hösten.

Den vackraste årstiden med alla färger och dofter. Kyliga kvällar med te och tända ljus. Och fina kläder att värma frusenheten med.

Star sweater (Novaqueen.se) 299 kr

Beata sweater (Novaqueen.se) 449 kr 

Kan mycket väl tänka mig att mysa in mig i dessa två i höst & kanske även vinter.

Det är tur att det är gratis med drömmar...

Ibland kan en sångtext vara så sann och placera sig rätt in i hjärteroten.

Den här är en sån.

Jag har en man jag snart har delat 19 år tillsammans med. En dryg myndighetsperson och än idag kan jag säga att jag älskar honom högt. Mer än någonsin.

Vi har aldrig bråkat. Under dessa år har vi varit oense ibland och diskuterar gör vi ofta. Vi håller inte med varandra om precis allt. Men vi har aldrig bråkat.

Jag fick frågan en gång om hur vi gör.

Svaret för mig är ganska enkel.

Kommunikation.

Vi pratar med varandra om allt. Inga hemligheter och korten på bordet. Har man en rak och ärlig kommunikation oavsett vad det gäller i ett förhållande ( sex, barnuppfostran, karriär m.m), så finns det heller ingenting att bråka om, oroa sig över eller misstänkliggöra varandra för. Istället för att gå och bära på frustration över något, är det bättre att säga till och lyfta upp ämnet på en gång. Då läggs heller inte onödig energi på osämja och tiden till att umgås på riktigt blir större.

Om kommunikationen fungerar bra, finns heller inte behovet till att bråka om petitesser. Vem bryr sig om toalocket inte är nerfällt? det tar ju längre tid att gå till sin partner & bråkas om det än att helt enkelt fälla ner toalocket själv!

Jämställdhet.

Jämställdhet i ett förhållande och en familj, handlar inte om ett 50/50 rakt av. Inte i våra ögon iallafall. Om kommunikationen fungerar, så är jämställdhet det som fungerar bäst i just DIN familj och i just ERT förhållande. Då spelar det ingen roll vem som håller i dammsugaren, vem som jobbar eller byter vinterdäck. Hur vill NI ha det i er familj? kommunicera!

Tacksamhet.

Ibland behöver man bromsa och inse hur bra man har det. Känna tacksamhet för det man har omkring sig. Det är ofta jag stannar upp och känner en oerhörd tacksamhet för att jag kan älska och för att jag är älskad. Det krävs inga dyra middagar, rosenbladsklädda sängar eller särskilt mycket hjärngymnastik för det. Ren och skär tacksamhet för livet och kärleken.

Ordet kommunikation må låta så långt ifrån romantiskt det bara kan, men det fungerar. Och när den fungerar, kommer allt det andra som ett brev på posten.

Så, den hemliga ingrediensen för ett lyckligt och hållbart förhållande är helt enkelt: Öppna käften, prata med varann och ha roligt.

Ja, kan man tänka sig.

Pusselbiten kan inte bara skriva. Hon kan fota också.

Om hon får säga det själv.

Och det får hon ju =)

Någon favorit?

Tänka sig.

Plötsligt har det gått lång tid utan att jag befunnit mig här. Har liksom inte haft orden och behovet av läkning och familjesamvaro har haft en större prioritet.

Det kom en uppförsbacke i form utav FK-bråk och tv-intervju. Detta i samband med terapisessioner och att en makes älskade mormor avled. Många orosmoln och tunga steg.

Så kom våren.

Med takdropp och fågelkvitter. Med balkongkaffe och ljumma kvällar. Leende munnar och varma hjärtan.

Följt av sommarlov för barnen. Med stolta tårar konstaterades att sonen kommit in på gymnasium. Festivaltrippar till Göteborg och Gävle. Tuppkamsklipp och barfotaspring i daggvåta gräs. Skåla i vin och grilla med vänner och familj. Kramas med dom som får hjärtat att sjunga och njuta, njuta, njuta.

Plötsligt blev det Augusti och jag konstaterar att jag mår bra igen.

Jag är redo för vad än livet vill ge mig. Tackar min lyckliga stjärna för allt fint omkring.

På ett småklyschigt vis vill jag påstå att jag mår bättre än jag har gjort på länge. Mina fötter står stadiga i marken och jag vet att jag är jäkligt bra på så många sätt.

Jag vill skriva igen.

Jag vill skriva och jag är redo.

Är du?

Hej Ulf.

Det här brevet är tillägnat dig och dina anhängare däruppe på de höga hästarna, med huvudet uppe bland molnen.

Vi har aldrig varit jag och du med varandra och i dina ögon är jag nog snarare en siffra i systemet man hellre blundar för. Så jag ska göra det enkelt för dig och berätta lite om vem jag är.

Jag heter Jessika och bor i ett litet samhälle strax utanför Uppsala. Jag är gift och har två barn i livet och ett i himlen. Fram till natten 2:a December arbetade jag med min man och hans familj som behandlingsassistent. Vi drev ett behandlingshem för ungdomar i hemmet, alltså både bodde och jobbade på samma ställe. Under alla dessa år har jag betalat skatt som man ska, eftersom jag som så många andra tänkt att det gagnar alla i slutändan. Att mina barn får en trygg skolgång, att vi får vård när vi behöver och att vi tas omhand i slutskedet.

Natten den 2:a December brann vårt hem tillika arbetsplats ner till grunden. Tackålov hade jag inte hunnit gå och lägga mig och lyckades få upp alla andra 11 personer. Med hjälp av min man fick jag ut och räknade in oss allesammans, allt enligt brandföreskrifterna. Vi överlevde alla tolv, men hemmet och alla våra tillhörigheter är förevigt borta. Hade jag gått och lagt mig blott en halvtimme tidigare, så hade ingen utav oss levt idag.

Från och med den natten sjukskrevs jag och min man.

Ångestfyllda nätter med högst 2 timmars sömn, där brandhändelsen spelades upp var gång jag slöt mina ögon. Drömmar där doftminnena av den tjocka svarta röken som letade sig in i näsborrarna och stack i halsen. Panikkänslan likt tortyr innan man vaknade kallsvettig och rusade nerför trappan, för att kontrollera garage, ytterdörr, fönster. Allt detta i tron att branden ska ske igen.

Tänk dig Ulf en trötthet som bedövar all ork du har i varenda por av din kropp och samtidigt paniken och rädslan över att somna och drömma om brandhärjade rum och familjemedlemmar du försöker rädda.

Samtidigt tappade jag all matlust. Vad jag än stoppade i munnen, hade smakmässigt lika gärna varit dasspapper. Inom loppet av 6 dagar förlorade jag 3 kilo. Storleksmässigt var jag redan tunn, med mina 45 kilo på 155cm. Då är 3 kilo mycket.

Lägg härtill (ja, det stoppar inte där Ulf. Det kommer mer!), panikkänslan av att vara ute bland folk. Hjärtat vill slå sig ut ur kroppen, synfältet dimmigt och ett flertal gånger bröt jag ihop gråtandes över grönsaksdisken, på dotterns Luciafirande i kyrkan, över middagsbordet, i bilkön.

En bra dag, var en dag då jag lyckades kliva upp ur sängen, klä på mig kläder och skjutsa barnen till skolan. Men OM jag klarade allt detta, var jag helt slut efteråt och var tvungen att åka hem igen.

I allt detta tillkom att kontakta bank,polis och annat för att ordna nytt körkort, bankkort. Möten med Försäkringsbolag avlöste varandra mitt i en sorgeprocess som en stor brand faktiskt är.

I allt detta kändes det ändå skönt att få en sjukskrivning av min läkare. För att jag skulle få chansen att återfå ork, matlust och psyke. Få chansen att kunna ge mina barn (och mig själv) tiden att bearbeta deras mardrömmar och rädslor efter det som hänt. Trots allt har jag ju betalt skatt i alla dessa år jag har arbetat och nu var det min tur att behöva hjälp. (ha!)

Tiden gick och en Jul kom, som avlöstes med ett nyår.

Vad gjorde du på tolvslaget Ulf?

Själv tröstade jag en livrädd dotter som bröt ihop av rädsla när raketerna ven i natten. För hon var rädd att branden skulle komma tillbaka igen.

Efter nyår påbörjade 2011 och jag hoppades så innerligt att vinden skulle vända. Men mardrömmarna fortsatte och efter kontakt med vårt Försäkringsbolag, fick jag ekonomisk hjälp till terapi. Matlusten hade ännu inte återvänt och jag kände mig tunn som ett asplöv.

Listor över det man ägt skrivs för att lämnas till Försäkringsbolag.

Januari gick och Februari startade. Pengar eller besked från Försäkringskassan lyste med sin frånvaro.

Listorna fortsatte skrivas, terapin fortsatte, jag tvingar mig själv att äta, trots noll matlust.

Måndagen den 28/2 fick jag och min man brev från Försäkringskassan. Tre månader efter branden och vår sjukskrivning. Vi fick veta att beslutet lutar åt att vi INTE skulle få några pengar. Att vi minsann varit arbetsförmögna, trots detta som hänt.Detta till trots att vår arbetsplats dessutom brunnit ner! frågan är bara, vem som hade anställt oss då den 3:e December efter allt.

Förutom att jag står utan hem och är arbetslös är jag numer dessutom utförsäkrad. (åtminstone lutar det åt det enligt Försäkringskassan)

Ulf.

Likt Gollum, klappar du dig på pengapåsen fylld av skattepengar. Sittandes på höga hästar, vars hästhovar är klädda med spikskor kliver du på mig, min familj och alla andra i Sverige som drabbas. Spikskorna förvandlar våra kroppar till köttfärs, medan du med huvudet bland molnen tycker att ett sparkrav på 300 miljoner är en toppenidé.

Om du plockar av spikskorna, kliver ner från de höga hästarna och ser människorna Ulf, så skulle du kanske fatta att Sverigekajutan kantrar och är påväg att sjunka. Bryr du dig?

Vad är en människa värd för dig?