Jag pratar om Zeitgeist som finns i 3 serier.

Världen behöver se detta.

Detta är den tredje i serien:

Ibland kan jag önska att jag hade en tidsmaskin.

Då skulle jag ta mig till åren 1985 och fram till 1988, besöka skolan där den där lilla flickan med långt hår och svankrygg gick och svalde sig igenom skoltiden.

Hon svalde därför att hon inte ville visa hur mycket glåporden och utfrysningen sved, ända in i själen. Istället trasades själen sönder & hon grät sig igenom varje natt.

Där står hon ju. I kön in till skolans matsal.

Jeansen har hennes mamma lappat åt henne för att "så klär sig alla andra". Fast lapparna på knäna är lite barnsliga för mamman tog de tyger som fanns hemma. I försöket att passa in, blev det bara fel.

Flickan drar i jeansskjortan. Vill vara säker att den inte visar hennes snea rygg, eftersom denna jävla rygg lockar till sig glåporden likt en magnet.

Kön fylls på. I längan av barn har äldre barn tillkommit.

- Ankan! hahaha! ankan!

Flickan i jeansskjorta stirrar rakt ner i brickan hon håller i sina händer. Som om orden skulle tystna om hon inte lyssnar. Tårarna bränner i ögonen och magen värker. De lärare som finns omkring ses fullt upptagna med något annat och ser inte, eller väljer att inte se.

För att se, innebär ju att behöva göra något.

Här vill jag kliva fram.

Jag vill kliva fram till flickan med darrande händer som gråter sig igenom nätterna och se henne. Se henne och kolla om jag kan få sitta vid hennes bord. Jag vill ställa mig mitt i matsalen och skrika åt alla dom som ser på, men ingenting gör. Den där massan av "jag har inte gjort något".

Ilskan i mig vill greppa de "tuffa" killarna i kön och trycka upp dom mot väggen. Ta ut varenda liten punkattityd med sparkar och slag. Fastän jag vet att detta är helt fel sätt att ta tag i det.

Flickan i jeansskjortan har satt sig vid ett bord långt bort. Sådär för att inte riktigt synas. Hon skrapar med gaffeln i maten och sväljer. Blicken ses fäst i tallriken och hon önskar sig själv långt bort därifrån. Hon hör skratt från något bord längre bort och tar för givet att det är åt henne det skrattas. Såklart.

Men tidsmaskiner finns inte och den resan kan jag inte göra.

Det enda jag kan göra är att vårda den lilla flickan inom mig och välja att agera när jag ser andra utsättas. Som förälder har jag fått chansen och det fanns aldrig en tvekan om att ta den.

För det finns så många andra som varje dag sväljer sig igenom sin skoltid.

Mobbing handlar om hela skolan, inte bara mobbare vs de mobbade.

AGERA!

Inne på Aftonbladet finns en artikel med mig. Den hittar ni här. Petra Mede har skrivit en viktig och läsvärd krönika. Den hittar ni här. "Mobboffer, du får skylla dig själv!"

Om alla blev sedda, skulle ingen önska sig bort...

Hej Ulf.

Det här brevet är tillägnat dig och dina anhängare däruppe på de höga hästarna, med huvudet uppe bland molnen.

Vi har aldrig varit jag och du med varandra och i dina ögon är jag nog snarare en siffra i systemet man hellre blundar för. Så jag ska göra det enkelt för dig och berätta lite om vem jag är.

Jag heter Jessika och bor i ett litet samhälle strax utanför Uppsala. Jag är gift och har två barn i livet och ett i himlen. Fram till natten 2:a December arbetade jag med min man och hans familj som behandlingsassistent. Vi drev ett behandlingshem för ungdomar i hemmet, alltså både bodde och jobbade på samma ställe. Under alla dessa år har jag betalat skatt som man ska, eftersom jag som så många andra tänkt att det gagnar alla i slutändan. Att mina barn får en trygg skolgång, att vi får vård när vi behöver och att vi tas omhand i slutskedet.

Natten den 2:a December brann vårt hem tillika arbetsplats ner till grunden. Tackålov hade jag inte hunnit gå och lägga mig och lyckades få upp alla andra 11 personer. Med hjälp av min man fick jag ut och räknade in oss allesammans, allt enligt brandföreskrifterna. Vi överlevde alla tolv, men hemmet och alla våra tillhörigheter är förevigt borta. Hade jag gått och lagt mig blott en halvtimme tidigare, så hade ingen utav oss levt idag.

Från och med den natten sjukskrevs jag och min man.

Ångestfyllda nätter med högst 2 timmars sömn, där brandhändelsen spelades upp var gång jag slöt mina ögon. Drömmar där doftminnena av den tjocka svarta röken som letade sig in i näsborrarna och stack i halsen. Panikkänslan likt tortyr innan man vaknade kallsvettig och rusade nerför trappan, för att kontrollera garage, ytterdörr, fönster. Allt detta i tron att branden ska ske igen.

Tänk dig Ulf en trötthet som bedövar all ork du har i varenda por av din kropp och samtidigt paniken och rädslan över att somna och drömma om brandhärjade rum och familjemedlemmar du försöker rädda.

Samtidigt tappade jag all matlust. Vad jag än stoppade i munnen, hade smakmässigt lika gärna varit dasspapper. Inom loppet av 6 dagar förlorade jag 3 kilo. Storleksmässigt var jag redan tunn, med mina 45 kilo på 155cm. Då är 3 kilo mycket.

Lägg härtill (ja, det stoppar inte där Ulf. Det kommer mer!), panikkänslan av att vara ute bland folk. Hjärtat vill slå sig ut ur kroppen, synfältet dimmigt och ett flertal gånger bröt jag ihop gråtandes över grönsaksdisken, på dotterns Luciafirande i kyrkan, över middagsbordet, i bilkön.

En bra dag, var en dag då jag lyckades kliva upp ur sängen, klä på mig kläder och skjutsa barnen till skolan. Men OM jag klarade allt detta, var jag helt slut efteråt och var tvungen att åka hem igen.

I allt detta tillkom att kontakta bank,polis och annat för att ordna nytt körkort, bankkort. Möten med Försäkringsbolag avlöste varandra mitt i en sorgeprocess som en stor brand faktiskt är.

I allt detta kändes det ändå skönt att få en sjukskrivning av min läkare. För att jag skulle få chansen att återfå ork, matlust och psyke. Få chansen att kunna ge mina barn (och mig själv) tiden att bearbeta deras mardrömmar och rädslor efter det som hänt. Trots allt har jag ju betalt skatt i alla dessa år jag har arbetat och nu var det min tur att behöva hjälp. (ha!)

Tiden gick och en Jul kom, som avlöstes med ett nyår.

Vad gjorde du på tolvslaget Ulf?

Själv tröstade jag en livrädd dotter som bröt ihop av rädsla när raketerna ven i natten. För hon var rädd att branden skulle komma tillbaka igen.

Efter nyår påbörjade 2011 och jag hoppades så innerligt att vinden skulle vända. Men mardrömmarna fortsatte och efter kontakt med vårt Försäkringsbolag, fick jag ekonomisk hjälp till terapi. Matlusten hade ännu inte återvänt och jag kände mig tunn som ett asplöv.

Listor över det man ägt skrivs för att lämnas till Försäkringsbolag.

Januari gick och Februari startade. Pengar eller besked från Försäkringskassan lyste med sin frånvaro.

Listorna fortsatte skrivas, terapin fortsatte, jag tvingar mig själv att äta, trots noll matlust.

Måndagen den 28/2 fick jag och min man brev från Försäkringskassan. Tre månader efter branden och vår sjukskrivning. Vi fick veta att beslutet lutar åt att vi INTE skulle få några pengar. Att vi minsann varit arbetsförmögna, trots detta som hänt.Detta till trots att vår arbetsplats dessutom brunnit ner! frågan är bara, vem som hade anställt oss då den 3:e December efter allt.

Förutom att jag står utan hem och är arbetslös är jag numer dessutom utförsäkrad. (åtminstone lutar det åt det enligt Försäkringskassan)

Ulf.

Likt Gollum, klappar du dig på pengapåsen fylld av skattepengar. Sittandes på höga hästar, vars hästhovar är klädda med spikskor kliver du på mig, min familj och alla andra i Sverige som drabbas. Spikskorna förvandlar våra kroppar till köttfärs, medan du med huvudet bland molnen tycker att ett sparkrav på 300 miljoner är en toppenidé.

Om du plockar av spikskorna, kliver ner från de höga hästarna och ser människorna Ulf, så skulle du kanske fatta att Sverigekajutan kantrar och är påväg att sjunka. Bryr du dig?

Vad är en människa värd för dig?