Senaste inläggen

Av Jessika Möller - 21 augusti 2011 19:37

Denna kväll fast för 10 år sedan minns jag som igår.


Med hjärtat i halsgropen packade jag väskan för att morgonen därpå åka till BB och ett planerat kejsarsnitt.


Jag minns att jag stod framför spegeln länge. Beundrade denna koloss till mage, där en människa jag så länge väntat på snart skulle komma ut och möta världen. Stod där och mindes hur graviditeten kantats av en konstant oro, blodförtunnande sprutor och extrakontroller.  


När jag stod där framför spegeln slogs jag av en innerlig rädsla. En rädsla för att även detta barn skulle förloras och att det skulle sälla sig till sin syster som vi förlorade -99. Lade händerna på magen och kände hur personen därinne försiktigt rörde sig. Som om den ville lugna mina mammanerver och säga "- Jag lever morsan. Vi ses imorgon!"


Kvällen blev sen och jag hade svårt att komma till ro. Jag & Skägget låg och pratade. Tror att jag grät lite. Över att liksom vara framme vid mållinjen igen och att nu kanske det skulle gå bra, den här gången.


Emellan oss låg vår förstfödde och sov. Vår lillprins på snart 6 år. Han hade svettdroppar i nacken och håret hade lockat sig där bak. I famnen kramade han mjukisgiraffen. Den han hade köpt och velat ge Melissa den dagen vi sade farväl till henne på sjukhuset, men som han sen ville behålla och sen dess kramat den varje natt.


Känslorna inom mig kändes för stora. Som om de inte fick plats i kroppen. Denna oförklariga kärlek till familjen som det är svårt att sätta ord på. Sorgen över det vi förlorat, rädslan över att behöva vara med om det igen och lyckan över denna lille pojke som säkert drömde om dinosaurier där han låg. Över mannen jag valt att dela resten av mitt liv med och denna lilla person i magen, jag så desperat längtade efter. Ett hopkok av känslor denna sensommarnatt.


Så blev det morgon. Jag duschade och klädde på mig. Vi pussade hejdå till en son påväg till förskolan, greppade övernattningsväska och satte oss i bilen. Vägen till Uppsala kändes ofantligt lång och hjärtat tycktes vilja slå sig ut ur kroppen. Vi sade inte så mycket till varandra under bilresan. Vi mötte morgonens första strålar i horisonten, medan bilstereon spelade nån låt.


Framme vid sjukhuset fick vi vårt rum. I väntan på läkaren fick jag knästrumpor och en sjukhusrock. Nervöst skojade vi om hur sexiga sjukhuskläderna är. För att slippa oron inför vad som väntade.


Det var dags. Jag rullades genom hallar med handen i mannen med Skäggs hand. Hjärtat ville bryta sig ut. Jag ville inte vara kvar. Fast jag ville ha barnet. Fast ändå inte. För att spänningen, oron och alla känslor kändes så tunga att bära på. En sorts ångest full av hopp.


Jag fick epidural och tappade känseln i benen. Det ställdes upp ett skynke över mitt bröst, där läkarna skulle arbeta. Oron letade sig ut ur porerna och smittade av sig på mannen med Skägg. Båda tårögda med hållda tummar. Ska det gå bra den här gången? ska det? åh, snälla säg att....


Så kom det. Skriket som tycktes eka genom vartenda vrå av sjukhusets alla rum. Ett skrik av liv från en liten, liten person som var så oerhört efterlängtad.


Skriket var ljuv musik i våra öron och vi grät. Grät av lättnad över att vi tog oss över mållinjen. Grät av kärlek över att cirkeln nu var sluten. Vi fick räkna tår och fingrar, konstatera att den lilla personen var en liten tjej. Familjen, hel.


Imorgon fyller vår lilla tjej 10 år. Men minnena ses alltid lika färska.


Livet. Bra jävla fantastiskt ändå i all sin skörhet.





Av Jessika Möller - 21 augusti 2011 16:09

Jamen okejdå.


Klart att Kuckelimuckmedicinen tillhör Karlsson och inte Pippi, men nåt Astrid Lindgrensbarn var det iallafall. Förresten är jag övertygad om att Karlsson på taket måste ha skrivits under en haschperiod i Astrids liv, men det är ett helt annat inlägg som jag inte behöver gå in på nu.


Idag var en väldans gäspig dag att vakna till, så jag tog beslutet att gladstrumporna måste på. Ska man åka till Järlåsa och hämta en lillasyster, är det ju bra om humöret lutar åt rätt håll. Sagt och gjort.


cartoon   Mja, blomman vid mina fötter ser allt annat än glad ut. Självklart beror det på avsaknad av strumpbyxorna och inte på vattenbrist. Ju. Men, gladstrumpor alltså. Yey!

 

Innan lillasyster vinkades av vid bussen, hann vi med lite fika. Enligt mig finns det alltid tid för fika. När jag blir kung ska jag tamejtusan beordra lyxfika till alla. Och förbjuda fästingar och tidiga mornar. Jag tror att om alla gavs tid till lyxfika, så skulle man inte bry sig om såntdär med krig och terror. George W Bush hade nog släppt Irakprylen om han hade haft en rejäl bit äppelpaj framför sig. Tror jag.


Eh, iallafall.


Fika var det. Som den fantastiska bloggare jag är, dokumenterades detta såklart. Tänk så lycklig världen blir när den får se vad jag mumsat på!


blueberry pie   Åh, mej ged. En miniorgasm i gom och svalg mina vänner. Paj, vaniljsås och tjusighetsringlad chokladsås. För sånt är viktigt. Att det ringlas tjusigt. Så att de gifter sig. Smakerna. Det säger Ernst.

 

Så kramkalasades jag med lillasyster innan hon åkte hem till Örebro. Mina fina söstra. Vi brukar sms:a så till varann. Söstra mi. Det är också från Lindgrenstanten. Ronja Rövardotter, är det visst. Inte lika mycket hasch i det författandet. Tror jag.


Anyhow.


Gladheten satt i mig när jag rullade bort från stationen och körde mot Gränby köpcentrum, där present och prinsesstårta införskaffades. Min lilltjej blir en större lilltjej imorgon. Tio bast liksom. Lite hjälp och hurra på det. Hurra, därför att det ju är min älskade dotter som fyller såklart. Hjälp, för att hon växer lite för fort för att nerverna ska hinna med.


Tittar väldigt mycket på gladstrumporna när tanken på att ungarna växer lite för fort. Glad, hjälp, glad. Sådär.


Ja, det var väl det. Lite utav min dag.


Hur var din?





Allmänt · Familj · Foto · Ord
Av Jessika Möller - 21 augusti 2011 09:43


The girl in the house has frozen tears, she hangs from the ceiling.

A token of a past that once belonged to her.

 

One of the tears is bloodred.

It represents the travel to the darkness and back,

with heartache as consiquence.

 

Now the tears sings melodys, when the sun shines through.

And the girl has a smile on her face.


 



Foto · Ord
Av Jessika Möller - 20 augusti 2011 21:09

Lördagsförsoffad var jag när telefonen ringde. I andra änden, en Lillsessa hos en polare.


- Jag ska cykla hem nu och så va. Men mamma, du måste komma och möta mig. Visst kan du?


I all min Lördagsförsoffning som bestod i att under en filt fokusera på andning och slött bläddra mellan kanalerna, ville rösten inombords allt annat än att behöva resa på mig, få på skor och ta mig ut. Mammatarmen var däremot den som pratade:


- Självklart. Klär på mig nu och börjar gå då, okej?


- Bra. Men du får gå snabbt mamma. Inte sådär långsamt som du brukar.


Jahaja. Klart att mötandet kom med vissa krav också. Mjo, men okejdå.


Jackan på, skor och började trava. Stelheten efter nån timmas soffahäng gav mig samma smidighet som ett kylskåp ungefär. Sicksackade vattenpölar med enligt mig, spurtiga steg och kände mig i hyffsat bra vigör. (HA!)


Ja, tills jag kom strax efter brevlådan ungefär. Det var där någonstans som flåset kom. Efter flåset kom knaket i höften vilket i sig gav mig en haltande gång.


Så såg jag henne. Med fötter som paddlade på cykeln framåt så att hennes blonda testar dansade på var sida om hjälmen. Den gamla tutan ekade bland träden och jag vinkade till svar.


 

- Hann du inte längre?


Kommentaren visade att mammans försök till hurtighet, tydligen varit långt ifrån tillräcklig. Lite försiktigt försökte jag påvisa att jag minsann gick, medan Lillsessan rullat fram. Att hon där låg steget före. Ett fnys var svaret på det.


- Nu får du gå långsamt, för jag måste hinna plocka plommon!, sade hon innan hon trampade på och sågs som en liten färgglad prick där framme.


Eh, visst. Knak, aj, knak, aj. Långsamt kan jag gå för DIN skull. Inte alls för att tanten är i sin alldeles mest ograciösa form här. Aj.


Inom en inte alltför lång tid kom jag fram till plommonträden iallafall. Flåset var konstant och höften klickade i takt med mitt haltande.


 

- Jag har hunnit käka jättemånga innan du kom! du behöver inte gå så himla långsamt.


Jaha, nähe. Försökte med att jag ville ge henne en chans att vila lite och därför tog det lugnt. (HA!) Att jag hade kunnat gått mycket fortare om jag hade velat. (HAHA!)


Det plockades ett plommon att ge pappan i familjen. Han med Skägg. Att mamman som jobbat sig upp från en liggande ställning i soffan och snällt tagit sig ut för att möta upp, kanske hade behövt ett plommon fanns liksom inte.


Så jag fick en plommonsång istället.


 

Bland regndroppar och vattenpölar stod min färgglada tjej och sjöng om hur goda dom är, di där plommonen. Att många plommon smakar smaskens och att livet blir ljuvligt med plommon i magen.


Plötsligt kändes värken i lederna inte lika påtagligt. Hon har en benägenhet att trolla bort Lördagströttma och ledvärk, inser jag där jag står och lyssnar. Som en kuckelimuckmedicin, hade nog Pippi sagt om hon beskådat detta.


När tonerna efter plommonsången tonat ut och avslutats med dramatiskt handutfall, greppade hon cykeln och fortsatte hemåt.


Min alldeles egna lilla trollkarl.

Allmänt · Familj · Foto · Ord
Av Jessika Möller - 20 augusti 2011 10:42

Ibland kan jag önska att jag hade en tidsmaskin.


Då skulle jag ta mig till åren 1985 och fram till 1988, besöka skolan där den där lilla flickan med långt hår och svankrygg gick och svalde sig igenom skoltiden.


Hon svalde därför att hon inte ville visa hur mycket glåporden och utfrysningen sved, ända in i själen. Istället trasades själen sönder & hon grät sig igenom varje natt.


Där står hon ju. I kön in till skolans matsal.


Jeansen har hennes mamma lappat åt henne för att "så klär sig alla andra". Fast lapparna på knäna är lite barnsliga för mamman tog de tyger som fanns hemma. I försöket att passa in, blev det bara fel.


Flickan drar i jeansskjortan. Vill vara säker att den inte visar hennes snea rygg, eftersom denna jävla rygg lockar till sig glåporden likt en magnet.


Kön fylls på. I längan av barn har äldre barn tillkommit.


- Ankan! hahaha! ankan!


Flickan i jeansskjorta stirrar rakt ner i brickan hon håller i sina händer. Som om orden skulle tystna om hon inte lyssnar. Tårarna bränner i ögonen och magen värker. De lärare som finns omkring ses fullt upptagna med något annat och ser inte, eller väljer att inte se.


För att se, innebär ju att behöva göra något.


Här vill jag kliva fram.


Jag vill kliva fram till flickan med darrande händer som gråter sig igenom nätterna och se henne. Se henne och kolla om jag kan få sitta vid hennes bord. Jag vill ställa mig mitt i matsalen och skrika åt alla dom som ser på, men ingenting gör. Den där massan av "jag har inte gjort något".


Ilskan i mig vill greppa de "tuffa" killarna i kön och trycka upp dom mot väggen. Ta ut varenda liten punkattityd med sparkar och slag. Fastän jag vet att detta är helt fel sätt att ta tag i det.


Flickan i jeansskjortan har satt sig vid ett bord långt bort. Sådär för att inte riktigt synas. Hon skrapar med gaffeln i maten och sväljer. Blicken ses fäst i tallriken och hon önskar sig själv långt bort därifrån. Hon hör skratt från något bord längre bort och tar för givet att det är åt henne det skrattas. Såklart.


Men tidsmaskiner finns inte och den resan kan jag inte göra.


Det enda jag kan göra är att vårda den lilla flickan inom mig och välja att agera när jag ser andra utsättas. Som förälder har jag fått chansen och det fanns aldrig en tvekan om att ta den.


För det finns så många andra som varje dag sväljer sig igenom sin skoltid.


Mobbing handlar om hela skolan, inte bara mobbare vs de mobbade.


AGERA!

 

Inne på Aftonbladet finns en artikel med mig. Den hittar ni här. Petra Mede har skrivit en viktig och läsvärd krönika. Den hittar ni här. "Mobboffer, du får skylla dig själv!"


Om alla blev sedda, skulle ingen önska sig bort...









Av Jessika Möller - 19 augusti 2011 11:03

Tonårstrollet och jag avnjöt moshgubbarna vid sidan om scenen och såg den fantastiska publiken gott och väl.


Jäkligt stolta var vi där vi stod, med vetskapen om att Skägget bakom trummorna tillhörde oss.


Ett litet smakprov:



 

Ja, det är lite på sniskan så det är med risk för nackspärr ni får kika på klippet. Men det gör ni så gärna, visst?


Efter giget blev det lite häng i backstage området, där vi avnjöt lite gratisbuffé och själv tog jag mig även ett glas vin. Rött såklart.


Tonårstrollet införskaffade sig på en gasmask nere på området. Det gjorde honom såhär glad:


  Skapligt nöjd tonåring backstage.

 

Gasmasken i sig förevisas här utav er alldeles egen eminenta bloggerska, Pusselbiten.


  Praktisk vid ärtsoppedagar, svår munsår och om maken tycker att frun pratar liite för mycket.

 

När kylan satt in och gjort kroppar stela och kalla, vandrade vi tillbaka till logetältet för lite häng. Tonårstrollet började ledsna på att frysa och ville tillbaka till hotell och dator.


Självklart hade jag velat stanna kvar och se Devin Townsend och System of a Down live, men förutom partymyra och bloggerska är jag faktiskt mamma också och här klev hon fram, pussade Skägget hejdå och drog med sig sitt älskade troll i en taxi och till hotellet.


  Tonårstrollet i plocka-apelsin pose, meaning: - Ta bilden morsan, så vi kan dra till hotellet! bredvid ses den fryntlige herr Pete Stooaahl se sådär hårdroxig ut.

 

Fredagen och festivalens första dag...eh kväll, avslutades för mig iklädd pyjamas med näven i en påse bilar och blicken fäst på teven bredvid en mycket lycklig son med näsan i dataskärmen.


Hepp!

Av Jessika Möller - 19 augusti 2011 06:00

Det var en helg i Juni då mannen skulle spela med en rockorkester, eh..moshorkester.

Vi packade med oss ett Tonårstroll i en vit packåsna full av instrument & merch, rattade till Göteborg och Metaltown.


  Finns det hjärterum, så finns det stjärterum har alltid mamma sagt. Här släpptes inga äggfisar obevakat.

 

  Tonårstrollets moshkeps, med jordens finaste pin!

 

  Såhär glad blir man efter att ha färdats i en varm trång bil, med världshistoriens fullaste kissblåsa som just har fått tömmas. Tömmandet i sig behövde inte riktigt fotas kände jag. Men alltså, wee!

 

  Väl framme blev det en hel del väntan medan moshgubbarna trixade med instrument och inväntade speltid. Vi lånade gubbarnas loge att hänga i då himlen bestämt sig för att öppna sig & blöta ner marken en smula.

 

  Så kom solen och sken ikapp med Tonårstrollet som via mitt älskade skägg, fick träffa sin idol, Devin Townsend.

 

  Det blev lite kyligt och jag värmde knopp med mössa och kropp med rödvin. Stackars mig!

 

Gubbarnas spelning gick alldeles utmärkt och publiken var fantastisk. Tänk vad de kan di där moshgubbarna i F.K.U!


Ett videoklipp från giget hivar jag in i nästa inlägg. Håll ögonen öppna, fortsättning följer!

 

 

Av Jessika Möller - 18 augusti 2011 16:26

Tänk för att jag rensade ur en hel säck med kläder, faktiskt.


Och nästan hälften var mina.


Sådeså.

Presentation


Denna lilla pusselbit har ord som behöver skrivas. Vill du läsa dom, så välkomnar jag dig. Om inte, önskar jag dig en fin dag.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2012
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

  • Blogg Topplista

RSS

Besöksstatistik

Tassavtryck här!

Ping


Skapa flashcards