O, mej ged vilken trötthet.

Efter drygt fyra timmar på Göteborgs Bok & Biblioteksmässa har jag två fötter som krampar efter liv just nu. Detta trots att jag haft gympaskor hela dagen.

Det är sjukt stort på Bok & Biblioteksmässan. Ett hett tips är: gympaskor & ryggsäck (om du tänkt ta med väska). Det blir tungt att släpa om man dessutom köper böcker. Drick vatten! det blir lätt varmt bland alla montrar.

Jag träffade Martina Haag & passade på att införskaffa hennes nya bok "Glada hälsningar från Missångerträsk!". Fick även en fin signering, tillägnad mig personligen.

Mötte Lars Adaktusson och den självklara Facebook uppdateringen löd: - Passerade Adaktussons frisyr". Han såg ut att må bra. Ja, Lars alltså. Hans frisyr såg ut som den alltid har gjort.

På håll såg jag Anders de la Motte men eftersom det var så sjukt mycket folk ville jag inte armbåga mig fram.

Besökte även ett intressant seminarium, som tog upp lärandet på skolor för barn & ungdomar i segregerade områden. Killen som snackade arbetar själv som lärare i ett segregerat område utanför San Fransisco. Oerhört intressant och inspirerande.

Annars var det gå, gå,gå,gå och gå som gällde. Montrar överallt, människor överallt pratande, babblande precis överallt. Intryck efter intryck fylldes på i högen av alla intryck. Letade upp en stol och satt likt ett fån och såg människor gå, gå, gå åt alla håll och kanter. Hittade en bufférestaurang för att fylla på energidepåerna, men det är liksom inte så kul att äta alldeles ensam. Slängde i mig maten och fortsatte gå.

Väl tillbaka i Bergsjön var det skönt att ta av sig skorna och slappna av. Imorgon är planen att leta upp Johanne Hildebrandts nya bok Krigare och förhoppningsvis få den signerad. Ett och annat seminarium kanske hinns/orkas med också. Vi får se.

Samtidigt saknar jag familjen.

Min underbara man och våra fantastiska barn. Pälsingen med kurrandet. Har liksom bara varit borta en endaste natt. =)

O, well.

Soffahänger en smula innan läggdags lite senare.

Kanske dyker in en sväng imorgon med. Frågan är: Kommer jag ha några fötter kvar när jag kommer hem?

Pöss

Nu sitter jag i första klass vagnen, som ska ta mig till Göteborg, Bokmässa och mina fina vänner.

Toalettbesök: 7 gånger sen jag vaknade 05:30.

Matintag: Grötfrukost, lyxfika och inväntar nu en trerätters på tåget.

Äntligen börjar resnerverna lugna ner sig och jag kan slappna av. Vet inte vad det är med mig, men såfort jag ska iväg själv på något blir jag alldeles nipprig & besöker toa ett otal gånger. Detta trots att det är något jag vill göra.

Har lånat dotterns lilla miniHP och har gratis internet på tåget. Det gillas.

Datorns kamera är dock allt annat än bra. Esteten inom mig kräks.

O, well.

I-landsproblem kallas det visst.

  Här är jag, hejhej!

Snart kommer maten, vilket låter bra för jag är ashungrig!

Pöss

Söndag alltså.

Har utfört ett VM i plock här hemma.

Lillsessans alla små pyssel bestående av modellerabollar i en trälåda (- dom är marsvin, mamma! lådan är deras hem!), toarullar och pennor, pärlor (vart kommer de ifrån?! jag har ju slängt ett ton redan!), sångtexter om kärlek och halvritade teckningar.

Tonårstrollet med kompis har kastats ut och tvingats iväg på långpromenad, då tonåringar framför datorer har en benägenhet att få hemmet att stinka gymnastiksal och hormoner. De må vara hur charmiga och söta som helst, men jäklar vad de kan lukta illa.

Inväntar kärleken med skägg som efter att ha lekt rockstjärna en smula, mellanlandar hemma en sväng innan han drar till Stockholm för att läckra sig lite till. Förväntar mig åtminstone lite grovhångel innan jag släpper iväg honom igen.

Har dessutom gått och blivit med gymkort.

När jag rusade in på City Gross för inhandling utav äpplen och mandariner till Lillsessans kommande fruktstunder på skolan, såg jag att Womens Wellness hade öppnat nytt i samma lokal som affären. De hade dessutom premiär dagen till ära med medlemserbjudande och rundvisning. Detta är ett gym för endast tjejer, något jag personligen gillar. Slippa spännisar och åmande brudar som inte kan tänka sig att svettas osminkad.

Så, September visar sig bli månaden då tanten börjar träna. Kanske kan jag äntligen få bukt med vikten, gå upp ett par kilo och få behålla dom också. Jag hoppas verkligen det.

Vi får väl se hur det går med motivationen om ett par veckor. Den tiden då man får plötslig ledvärk, plötslig sömnbrist och man letar ursäkter till att inte "kunna" träna. Men ska inte ta ut något i förskott. Träna, tjo!

September är liksom en bra månad överhuvud taget. Skriver manus inför en tävling, skickat in ansökan för utbildning i vår och nu, gymkort. 

  Med framtidsplaner och drömmar, växer oxå inspiration & motivation

Tja, det var lite från min Söndag. Häpnadsväckande intressant, va?

Hur är er Söndag?

Oviljan.

Likt en filt ligger den över mina axlar och genomsyrar mig. Kan jag inte bara få vara, dricka kopp efter kopp av nybryggt kaffe, klura på livet och eventuellt pilla naveln lite förstrött?

Lillsessans ord jagar mig. "det är såå trååkigt här", "kan vi inte åka nånstans?", "du vill ALDRIG göra något". Hon greppar min mobiltelefon och kör upp den i ansiktet på mig. Vill ta kort på mig, nära, nära. Hon ringer kompisar som inte är hemma, inte vill leka eller ska bort. Slår på Spotify och låter tonerna av unge herr Bieber genljuda högtalarna. Ropar "kolla nu mamma!", och dansar den där dansen hon har hittat på själv. Den hon visat förut och som jag har applåderat 46 gånger redan. Så mina händer applåderar en 47:e gång medan hjärnan vill skriva på den där boken.

Sången tonar ut och jag säger "toppen" och "bra jobbat" och vill återgå till skrivandet.

- Bara EN låt till. Okej?

Och klackskorna åker på och låten byts till nån annan och det är steg, steg, klapp, klapp. Min fot trampar takten och jag ler ansträngt medan hjärnan hittar texter till boken. Vill att låten och dansen ska ta slut. Vill skriva. Steg, steg, snurr och hopp. Klapp, klapp och dramatiskt slut. Jag applåderar igen. Säger att hon är jättebra och att det dramatiska var snyggt. Hon ler och säger "bara en till nu. En sista okej?" Men jag säger nej och att jag vill skriva nu.

Och skorna sparkas av på hallgolvet på ett argt sätt och det stampas uppför trappan på ett Lillsessavis som betyder att mamman är dum nu. Som aldrig vill se och göra något. Som bara säger nej och inga kompisar som vill leka heller. Och det är Lillsessaord som ropar uppför trappan. Arga ord. Om att mamman är lika dum som bajs. En bajsmamma!

Och  jag, bajsmamman får dåligt samvete, för vem fan vill vara en bajsig morsa?

Men bajsmorsan har ingen lust att åka på bio eller fika hos kompisar. Bajsmorsan vill skriva ner orden till boken innan de flyr och aldrig återvänder. Och bajsmorsan ropar till den arga dottern att hon bara ska skriva. Att jag måste få skriva klart innan orden försvinner.

Men är man en Lillsessa på tio, kan det vara svårt att förstå det där med skrivandet. Vad det ska vara bra för. För bajsmorsan är ju mamman. Hon som ska ordna och fixa och skjutsa och laga mat och vara mamma. Inte någon bajsig sak som bara tänker på ord hela tiden.

Och jag föreslår att när hon skrivit klart, så kan jag åka med den arga flickan till kiosken och köpa Lördagsgodis. Det kanske skulle vara gott? och flickan muttrar till svar att okejdå. Men bara om det inte tar för lång tid isåfall.

Så jag slår mig ner och plitar ner orden som börjat trängas med tidsbristen och det dåliga samvetet. Och jag saknar mannen med Skägg som leker rockstjärna i Karlstad och jag vill oxå göra det jag vill.

Dagens tredje kanna kaffe sparkas igång och jag skriver och skriver fel. Rättar stavfel och skriver med andan i halsen. Jobbar mig flåsande bort från bajsmammastatusen fastän stressen får orden att gömma sig i dunkla vrår.

- Är du klar snart? när ska vi åka?

Oviljan vill få mig att morra ifrån och säga sluta tjata och låt mig skriva ifred NÅNGÅNG. Men bajsmamman dränker orden i en klunk kaffe till och ropar snart när orden slutat komma. Fingrarna stannar och tanken ekar tom.

Och hon ropar på dottern att vi kan åka till kiosken nu. Greppar bilnyckeln och känner bekymmersrynkan i pannan djupna.

Och Lillsessan skuttar glada steg nerför trappan och säger att mamman inte är bajsig nu. Att hon är världens bästa.

Och mamman ler med oviljan hängande över sig.

Den där dagen.

Påväg till en arbetsintervju på ett reklamföretag i Stockholm på någon trendig adress i en trendig byggnad, skulle jag söka jobbet som försäljare.

Från garderobens mörkaste hörn hade jag plockat fram min enda kostym, en kritstrecksrandig från Haléns. Byxorna, lite stora i midjan och hölls upp av skärpet jag lånat av Tonårstrollet. Skorna de begagnade med klack, som fick ryggen att skrika rakt ut men som var de enda som kunde tänkas passa till byxorna som annars var för långa.

Kavajen kliade och skjortblusen under som var knäppt ända upp till hakan, fick mig att ha en konstant obekväm känsla.

En klädsam sminkning utan för stora utsvävningar, med endast läppglans på läpparna och lite lila skugga på ögonlocket. Håret fixat lite snyggt och magens nervösa fladder.

Så jag stod utanför dörren, med storstans muller bakom ryggen. Fingrarna darrade till när jag tryckte på ringsignalen. Det gick fram signaler. En kvinnlig röst i andra änden.

- Reklamföretaget fint som tusan...

- Ja...hej, Jessica här...eh, jag skulle på intervju nu....

- Okej

Dörren låstes upp och jag öppnade. Fick ett gnissel till svar från den stora porten. Byxorna kliade och fladdrade en smula vid mina fötter när jag tog stegen upp för trappan. Rättade till byxorna vid midjan och drog skjortan över, för att dölja vecket av ett par för stora byxor med jordens slitnaste skärp.

Framme. En flashig logga på dörren sade mig att jag hade kommit rätt. Öpnnade och klev in i en hall med tjusigt trägolv och högt i tak. På klädhängaren hängde tjusiga jackor med tusenkronorsmärken. Kavajen på min kropp kliade och jag drog lite diskret i skjortan.

- Ja, hallå? är det Jessica?

Rösten fick mig att titta upp. Mötte blicken på en amazonkvinna i glansig topp och tjusiga beige byxor med en guldkedja som dinglade snyggt i sidan. Hennes ljusa hår med guldiga slingor var uppsatt med omsorg och hennes ögon rådjursbruna.

- Åh, hej! japp, det är jag.

Jag stövlar fram och tar hennes hand. Hon ögnar mig uppifrån och ner och jag känner mig plötsligt som helt fel. Som den där lantisen från skogen som letat fram loppkostymen i garderobens innandöme och försöker göra sig märkvärdig genom att söka jobb på tjusig reklamfirma i storstan, där man betackar sig för den typen av arbetssökande. Plötsligt känns framstövlandet så jäkla bonnigt. Borde ju ha tagit ett försiktigt steg och hälsat lite fint. Inte med handgreppet från landet där man väntar sig en snusprilla under läppen och ett harkel.

- Varsågod, kliv in.

Jag visas in i ett tjusigt rum med sjukhusvita väggar och knarriga trägolv. Träbordet med rundade hörn pryds av en fruktskål i rött och med illgröna äpplen i. En enkel tavla i röda och gröna streck pryds den annars så kala vita väggen.

Jag bjuds att sitta ner i en stol med svart skinn och de frågar om jag vill ha en latte, en espresso eller kanske te?

- Har ni svart kaffe?, frågar jag och inser det stora felet i mitt uttal. Klart man inte kan dricka svart kaffe här, i Storstan, på tjusighetsfirman med amazonkvinnor i märkeskläder!

- Eh, eller latte menar jag såklart. Tar jättegärna en latte....

Amazonkvinnan går iväg. Jag rättar till skjortan och fingrar på skinnstolen. I rummet bredvid hörs telefoner och människor som pratar. Så dyker en ny amazonkvinna in. Lika snyggt klädd och håret består utav en stram page. Hennes välplockade ögonbryn ser ut som två bågar och hon har ett par klarblå ögon som möter mina.

Vi hälsar och hon slår sig ner. Amazonkvinna ett återkommer med en kopp latte i handen och ger mig den. Nervöst låter jag skeden röra runt, runt i kroppen.

Jag får frågor om mina erfarenheter och vad jag har jobbat med tidigare. Vart jag bor och om jag verkligen tror att jag skulle klara av stressen att jobba här. Jag besvarar efter bästa förmåga.

- Tja, jag har jobbat som försäljare på en webtidning. Vart? i Gävle. Vad den heter? mja, den är inte så stor. Mm, vi var tre anställda. Mm, jobbade där i tre månader. Annars? nä, har inte jobbat som säljare på fler ställen. Men är utbildad projektledare. Har jobbat med ungdomsvård och flippat hamburgare på clock en gång i tiden.

Under hela tiden som jag besvarar fråga efter fråga, känner jag hur svetten sipprar fram under armarna. Kavajen känns alldeles för varm, trång och obekväm. Ser hur amazonkvinnorna ögnar mig och antecknar i papper. Jag sveper min latte och råkar spilla på bröstet. En beigebrun fläck mitt på den vita skjortan.

Så är vi klara. Så förbannat klara med varandra och amazonkvinna ett förklarar pedagogiskt att jag nog inte alls är rätt för detta arbete på deras flashiga kontor. Jag säger att jag håller med, men kan inte låta bli att känna ett sting av besvikelse. Att inte passa in- känslan får byxorna att skava ännu mer.

Vi tar i hand och önskar varann en fin dag. Eller, jag önskar kvinnorna en fin dag som bemöter det med en snygg nickning trots att de mentalt är någon helt annanstans.

Porten slås igen och jag står åter ute på trottoaren. Livet pågår som vanligt bland bilar, turister och barnvagnar. Jag tar av mig kavajen och promenerar tillbaka till bilen.

Plötsligt känns längtan hem till landet extra stark och jag saknar familjen långt bort från märkeskläder och lattekoppar.

Nä, det där med storstad & tjusiga adresser kan dom ha för sig själva, Amazonkvinnorna.

Plö.

Det är liksom lite på det stadiet just nu när det kommer till att författa fina blogginlägg.

För samtidigt som jag vill "blow you guys away" med snärtiga anekdoter och imponerande ordföljder, försöker jag författa ett personligt brev och leva ett liv in riil lajf därute.

Det där med personligt brev är en knivig sak.

För jag vill liksom lyfta fram mina kvalitéer, skriva ärtiga ord och imponera så att brevet får mottagaren att stoppa pressarna och utropa Henne ska vi ha! lättare sagt än gjort, tycker jag. Så jag skriver, muttrar, raderar och skriver igen. Men jag ska bli klar med det, skicka in ansökan till utbildningen och sen bita naglarna trasiga tills dess att jag får svar.

Sen var det det där med verkliga livet.

Svära lite över att barnen använder handdukar en endaste gång och sedan droppar dom på golvet så att man får tvätta om. För mammor älskar ju att tvätta.

Sno lite kramar av samma barn och hinna säga att man älskar och är en stolt mamma. Trots tvättberg och tjatigheter.

Fylla i lappar och påminna om gympapåsar och planera veckomatsedel. Gäspa över kaffekoppar och köpa fästingmedel till en katt. Ta sig tid att andas med magen när Tonåringen är extremt tonårsstinn. Drömma om en vovve och längta till den där utomlandssemestern i Oktober. Tjuväta av kvarglömt lördagsgodis, när ungarna inte ser och träffa vänner då och då.

Men jag ska sova nu,vakna utsövd imorgon, ta en kaffe, skjutsa barn, skriva klart och skicka iväg utbildningsansökan, äta lyxfrukost och SEN...

..återfå min Mojo.

Ska vi säga så?