Så kom då dagen ett frö satte sig och du ska nu bli mamma.

Den där skräckblandade förtjusningen när det sker för första gången. Vissa får kämpa länge, medan andra tycks bli gravida såfort maken skakat kalsongerna.

Det är då det sker.

Alla goda råd om hur man "ska" göra. Alla förlossningshistorier där den ena är mer hemsk än den andra.

- Ja, jag låg i värkarbete i 746 timmar. Sprack hela vägen. Kunde inte skita ordentligt på 3 år.

Det vill man höra när man tassande smyger in i livet som mamma. Inte ett dugg skrämmande att lyssna på. Eller också är det dom som rapar lite lätt och "nämen titta där, är du född nu Frans?" Som gärna tävlar i att föda så naturligt som möjligt.

- Ja, jag ska föda mitt barn i en hydda på en alptopp i Jukkasjärvi. Medan de nakna födslodansarna hälsar mitt barn kommen utanför. Jag ska inte skrika, utan sjunga fram mitt barn medan min man baddar pannan med uppkokad järvlever som doppats i choklad.

Så sitter man där hos barnmorskan som berättar om än den ena smärtstillande metoden efter den andra, medan du själv funderar på hur fan ni ska få upp barnvagnen till alptoppen.

Barnet föds och du kliver in i livet som mamma.

Nu tillkommer istället råden om amning, barnvagnsinköp och om huruvida ditt barn ska sova på mage eller rygg.

- Jag ammade i 3 1/2 år. Hade så mycket mjölk att jag hade kunnat utfodra en halv Afrikansk by minsann!

Och du sitter där. Ammar och ammar och barnet slutar inte att gråta. Du vänder dig till barnmorskan och kollar om inte ersättning skulle vara bra att prova.

- Fortsätt amma! masseeera bröstet så ska du se. Amma, amma, amma!

Och så sitter du där mitt i natten. Försöker och försöker. Ammar och ammar. Masserar tills du känner dig som en ynklig liten skit som inte kan ge ditt barn tillräckligt med bröstmjölk.

Du äter hellre nudlar i tre månader än att inte äga multikultibarnvagnen 2000. För att en sån "ska " du ha. En sån har ju alla.

Spelar ju liksom ingen roll att barnet ligger lika bekvämt i en barnvagn för 200 spänn på loppis. Att barnet bryr sig mer om att äta, bajsa & sova.

Och ditt barn vägrar somna på rygg och med dåligt samvete ser du hur barnet tryggt somnar på mage, medan du läst dig sjuk om plötslig spädbarnsdöd och sover själv helst inte alls.

STOPP!

Vart är du i hela processen? vad vill du? vad vill ditt barn?

Ta all information med en nypa salt och lyssna bara på en person: dig själv.

Om du kräver ryggbedövning och lustgas, ta det. Om du vill föda naturligt i naturen, gör det. Om ditt barn kräver mer än bröstmjölk för att bli mätt, ge det.

Varje födsel är lika unik, som varje människa är.

Det är din kropp, ditt barn och ert liv.

Välkommen!

Meh...

Den här jäkla foten. Har en värk på ovansidan av foten. I benet på fotens ovansida sitter värken och för varje steg jag tar skär det som knivar upp i benet. Tröttheten känns förlamande och trots njutningsbara (mja, sådär) fotbad, fotfilande på undersidan, sköna små sockor, masserande rörelser och ett "aaooom"-tänk att värken plötsligt är borta så sitter den kvar.

När fötterna satt som bäst och "aoom":ade såg jag på klockan som visade på att upphämtning utav dotter var det dags för. Jaha, jamen nädå. Klart att inte jag ska få sitta här och aooma mig hur som helst. Halta sig i ett par pjuck och iväg. Hämta dotter, se på klockan & inse att vilotime totalt kan glömmas. Matlagartime.

Jamen, självklart är det så. Självklart sade jag med kaxig stämma tidigare idag att jag skulle rulla köttbullar och "oj, så smaskigt och hälsosamt det kommer bli".

Och i bilen påväg hem med dottern påtalade hon att mamman ju ska hjälpa sitt barn med matteuppgifterna. Tills imorgon. Såklart att just mamman måste det.

Och värkmuttret blev ett stressmutter med lite morrande som strössel på glassen.

Över att det var väl fasen då! att liksom allt ska ske samtidigt och att jag ska stå där i mitten, se sexig ut, baka bullar, hämta barn avslappnat & sensommarfräscht, rulla köttbullar med foten, läsa läxor och vika den där förbannade tvätthögen som aldrig krymper. Samtidigt.

Stötvis andning & ett hjärta som vill ut ur denna stresstrasiga kropp. Det vill byta till en mammakropp som kan det där med små vardagspauser och att andas med magen. Samtidigt som mammakroppen alltid har renrakade ben, välmanikyrerade naglar, bullmammafeeling och hela tiden se lite småkåt ut.

Och jag vet inte om jag där och då såg ut som ett vrak, för plötsligt dök mannen med Skägg upp och uttalade de magiska orden

- Du...om du vill så kan vi köpa hem mat idag. Ska ju hämta Tonårstrollet & kan fixa det på en gång.

Liksom, fattar ni?

Det blev ett ja,Ja,JA som fick rutan att imma igen och tavlorna att rasa ner från väggen. Hade han inte stått där med bilnyckeln i handen halvvägs ut genom dörren, så hade jag nog haltat mig fram till det rangliga köksbordet, kastat mig ner på det med ryggen i smörklicken från imorse och skrikigt DO ME! DO ME NOW!

Istället blev det ett ynkligt ja, följt av hur ont jag faktiskt har, hur trött man blir av att ha ont och hur jag faktiskt jättegärna hade velat rulla köttbullar. Egentligen. Och sen gnuggade jag duktigt bort smörklicken på bordsskivan innan vi sa hejdå.

Och det var då jag passade på. Jag passade på att vara ynklig och ha ont. Lade mig ner och liksom andades stötvis för att bevisa för dottern hur ont jag har i foten. Sådär sjukt ont.

Det gick i ungefär sisådär tre sekunder.

Sen kom samvetet krypande och knackade mig i pannbenet. Där låg jag som en spetälsk höna och gjorde så att dottern inte kunde göra sin läxa. Vet man ju hur det kommer sluta. Då kommer hon få IG i alla ämnen, rymma hemifrån, bli gravid med en "Kånnö" när hon blir tolv, prata med Adam Ahlsing i nån talkshow där hon förklarar varför hon knarkar och sålde sig på stritan redan som 17-åring.

- Ah, det börja liksom när jag var tio va...morsan låtsades va sjuk och hjälpte mig inte göra läxan...

Lika bra att hjälpa flickstackarn.

Hellre fotlös än att behöva skämmas i talkshow ju.

I min skalle är hemmet välsorterat & var sak har sin plats och när var sak har använts, återbördas den/de tillbaka där de hör hemma.

I min skalle tvättas kläder i tid, viks undan direkt och är en snabb sak att göra på kafferasten.

Men min skalle tycks inte riktigt lira med verkligheten.

  Måndag. Smutstvätt of doom. Vaffasen hände liksom?

I verkligheten sker ett never ending letande av strumpor 5 minuter innan avfärd till skolan. Eller - Morsan, harunte tvättat min tjocktröja?! den tänkte jag ju ha, precis nu!

Att samma tjocktröja legat skamset undanpetad under sängen är en annan femma. Detta skulle ju jag som mamma ha förstått. Såklart.

  The renhög. Ja, alltså rena-kläder-hög. Vem vet, kanske tomtens kvarglömda ren ligger där nånstans...

Alltså. Jag misstänker att vår familj har en svår fetisch till högar. Som om vi alla bar på en hemlig dröm om att bli bergsbestigare, men i brist på att våga istället samlar saker på hög.

Sen är det det där med att vika, sortera och lägga alla kläder på sina platser. Skittråkigt!

  Högbevis numero 234 i ordningen. Min klädhög. Av kläder jag använder, klär av och lämnar här. På morgonen vaknar jag och tycker att det är en toppenidé att ta fram nya kläder ur byrålådan och låta de hänga med gårdagens kläder under natten. Så att de inte känner sig ensamt utelämnade ju.

Jo. Kan tänkas att den största boven i högtravardramat är jag. Den som kastar in en maskin tvätt, tumlar, fyller på med mer tvätt och tycker att jag nu varit så oerhört duktig att jag tar renhögen "sen".

Renhögen fylls på eftersom och till slut blir det lite utav en sport att fylla på renhögen utan att den rasar.

  Fast vi sparar pant på hög. Det är väl en bra högsamling. En bunt pengar i en kasse liksom. Inga gourmetmåltider kanske, men lätt ett par mjölk och lite lök iallafall. Mjojo. Att dricka läsk är ju inte så bra såklart. Anna Skipper skulle dåna här hemma och hytta med fingret, massor. Men iaf. Pengahög, bra.

Så ser man IKEAreklamen på teve. Den där franskinspirerade där paret kommer hem och killen i lugn och ro viker undan kläderna pedandiskt innan älskog är tänkt ska ske.

Då hojtar det till i min skalle. Det är liksom där mitt huvud vill vara. Tror det.

Där vart klädesplagg har sin perfekta plats och alltid hamnar tillbaka, när det har använts. Barnen lägger varsamt fram nytvättade och rosendoftande kläder kvällen innan och frun (läs jag) har en perfekt samling av basgarderober (vad fan är det för något? basgarderob?), som används tills de antingen tvättas eller viks in på sin finplats.

Strumporna ses ihoprullade tillsammans med sin tvilling och ingen i familjen går någonsin utanför dörren i en vit & en svart strumpa.

I reklamfilmen bor paret stort och ståtligt. Vi bor liksom på lite drygt 80 kvm, så att röja undan borde inte ta så förbaskat lång tid. Om det inte vore de där med fetischen åt bergsklättrarhållet då. Det är ju liksom det som gör att det samlas på hög såklart.

Fan vad skönt att vi har fastställt detta nu.

Blev alldeles trött av detta. Tror bestämt att jag måste fetischtänka en smula med fötterna i ett fotbad. Stress är farligt.

  Mitt fotbad. Kan se ut som en sophink som man måste sitta på en ganska hög stol för att kunna bada fötterna i. Eller ja, det är ju det också. Men man tager vad man haver. Fotbad alltså. Yey!

/Bergsbestigerskan

Vaknar lätt ledbruten.

Det finns dom som super sig redlösa till 05, spyr i buskar och vaknar bakis med byxorna ut å in. Tänk så oerhört 2010.

Bli förälder, anordna barnkalas för 16 barn och voila! du vaknar ledbruten utan koll på tid och rum. Billigare och snällare mot kroppen. Ja, förutom stressmage och hjärtslagen då.

Men idag lämnar jag barnen hemma. Idag ska jag på modemässa med en väninna. Ett gäng timmars frihet från tjatmaffia, plock-VM och nerspillda kök.

Frågan är, vad fasen har man på sig när man drar på modemässa? något piffigt kanske? vad är piffigt nuförtiden? hett? mode? eh.....?

Kanske inte mjukisbyxorna och den urblekta Exodustishan då.

Kanske inte finklänningen i 50-talsstuk och höga klackar heller. Högt och lågt. Fasen, nu blev det jobbigt här.

Har en urväxt, utblekt tuppkam som lever sitt eget lilla liv däruppe på skallen. Att ha mössa funkar inte riktigt. Ja, om jag inte vill dö på kuppen då.

Sminket. Trolla bort en mörk ring eller två. Se lite pigg och fräääsch ut. Hur?

Detta blir en utmaning people.

Men klarar man av barnkalas, morgonrutiner, syskonbråk, trots och evighetsplock så borde man väl klara av att ta på sig något inför en modemässa. Visst?

Hjälp...

Tänk så trivsamt.

Man tycke sig ha koll på läget och hade förberett frosting och godispåsar. Trots en smula stressad, kände jag ändå att visst sjutton kan man än.

Plockade upp en Lillsessa från skolbussen. Kramkalas och sådär.

- Jo, förresten. Det kommer 5 barn till på kalaset. De sade det på skolan idag.

Paniken bröt ut. Vartenda por i kroppen skrek rakt ut. Hjärtat ville slå sig ur bröstet och ilskan steg.

- Meh! det stod ju på lappen "ring SENAST torsdag", det stod det. Klart och tydligt stod det det! åh, vad jobbigt..jag orkar inte. Jag blir gaaalen! nu måste jag handla IGEN. Och klockan går. Å inte har jag hunnit tvätta håret ens. Har mössa på mig. Fortfarande!

Hämtade upp en son på skolan, slirade in på City Gross parkering, kutade in, trampade morrande bakom par som slött och äntligen-helg-mässigt småpromenerade därinne och klurade på om de skulle äta kyckling..eller kanske en trevlig bit entrecote? tramp,tramp, men vaffan!

Vässade armbågarna, sicksackade mellan strosare, hoppade över barnvagnar, groundkickade tant Sigrid som letade kattmat i gång 43 och smet före en Åke som månadshandlat på en lönehelg och drog tre matvagnar framför sig.

- JAG SKA FÖRST! BARNKALAS OCH 5 OBJUDNA SOM DYKER UPP! DU HAJJAR VÄL ÅKE,VISST?!

Åke hajjade och nickade medan han imponerat såg mig hiva fram City Grosskortet, snabbare än kungen stavar till får.

Ja, det hade kunnat gå till så. Om inte jag hade tagit chansen att andas en smula medan Åke (han såg ut som en Åke!), lastade upp grej efter grej.

Tillbaka ut till bilen, plocka upp en tonårspolare och hem. Fixa fler godispåsar, medan mannen med Skägg städat tokfint. Blåsa ballonger och se till att Lillsessan blev ombytt. Plocka fram korvbröd och kyla ner läsk. 17:25 rusade jag iväg och bytte om. 17:30 kom barnen, en efter en. PUH!

Nåväl.

Kalaset gick bra. Det var total mayhem och muffinspynt i varje vrå när kalaset var slut. Men det lät på ungarna som om de var nöjda och Lillsessan var toknöjd.

Jag och Skägglot skålade i vin efter att barnen drog och kalaset blivit undanstädat. Tröttman total.

Nu. Att självdö i en soffa med raggsockor på.

Att åka och handla attiraljer till dotterns kalas, utan inköpslista är ingen vidare idé. Speciellt inte om man är ute i sista minuten. Självklart var det precis så jag gjorde imorse, samma dag som kalasandet ska ske.

Mössan på sniskan (för att det inte hanns med något hårfix imorse) och irrande fötter, medan hjärnans mentala lista prickades av. Glömdes. Fick springa tillbaka. Glömde det där andra. gå tillbaka igen.

Självklart handlades det 8 liter dricka att kånka på när man åker ensam till affären. Hade det varit tävling om vem som bar tyngst, så hade fasiken jag stått på prispallen med förstapriset dinglandes från halsen. Men inte fan fick jag nåt pris där jag kånkade ut kassarna till bilen.

Mötte istället en gubbe som just grävt i soporna efter pant, som flörtade med mig när våra ögon möttes. Fick mig verkligen att känna mig ung, fräsch och het. (eh)

Sen kan man åka hem med alla varor, packa upp dom, sitta och göra iordning sjuttielva godispåsar och komma på att man om 20 minuter ska vara i stan och möta upp en tjej för att köpa hennes skinnjacka.

Så det gjorde jag också.

Fix av sömnpåsar & rufsfrisyr hanns ej med, utan tillbaka till bil, in till stan, vänta på tjejen, se treevlig ut och köpa jackan, hem igen, kasta i sig lunch sådär stressat och snällt mot magen innan man vispar grädde och stänker hela väggen full. Torka, torka och muttra galet less.

Nu ska jag sitta ner i hela två minuter, skriva detta blogginlägg och sedan kasta mig iväg för att hämta barn ett vid bussen och barn två i stan.

Hinner vi hem före halv fyra, så ska jag dricka kaffe, äta mellanmål, fixa fejs och byta om innan kalasfixet sätter igång.

Halv sex kommer alla barn.

Andas. Hur gjorde man det nu igen?

Så var det det där med Lillsessans kalas.

Det blir inte 30 ungar och de ska inte sova över. *phu!*

Munnen sade: - Nä, vad synd!, medan hjärnan dansade marengue med avsparkade tofflor. Tackålov för det!

Så det blir 12 barn alltså. Ett gäng utav dessa är barn jag inte känner, från lillfisens nya skola. Döläskigt där! (innebär en bunt nya föräldrar att inte veta hur man ska ställa sig till.)

Det ska dekoreras muffins och grillas lite korv. Bad om det blir finväder och filmtitt om det hinns med.

Listan av dagens inköp blir lång. Timmarna av sömn har inte blivit så lång.

Nu håller vi tummarna hörrni, att inga barnskador sker, att muffinsdekorationerna blir en inte alltför kletig historia, att barnen inte blir osams och att tanten tar sig levande ur proceduren.

Amen. 

Klockradioplinget.

Det som får en såsig klump av kropp att per automatik slå av, sätta sig upp och ta på raggsockorna. Hasa sin klump av hud & blodmassa till badrum, där morgonpinket sker. Fumla efter toarullen och välta hudcreme och roll on i golvet. Sucka tungt på det.

Kaffetarmen.

Samma automatik släpar hudklumpen över iskalla golv och ner till kaffebryggaren. Sucka tungt över jobbigheter som:

• Att kaffet i burken är slut och jag måste öppna ny kaffepåse, fylla på burk, tejpa kaffepåse. Aktivering = Ogilla.
• Att det är sjukt kallt & fleecemorgonrocken hänger i badrummet. En trappa upp.
• Att gårdagens kaffeslatt i termosen är fisljummen och smakar blaj.

Så trycker man på on och kaffebryggandet tar sin början, medan man med rynkad näsa dricker fisljummet gårdagskaffe. Sådär i hopp om att dubbelseendet och vakenheten ska komma. Det är ju ändå kaffe. Fast inte.

När kaffet så äntligen är klart, häller man upp, häller i och inväntar kaffetarmens signal till hjärnan som härmed förklarar Fru Möller vaken. Tar kopp två och inväntar detsamma. Kopp tre och man gäspar sig igenom processen. Kopp fyra och där hostar systemet igång. Tar en flaska Kick Up för dagens vitamininjektion och låtsas känna sig pigg.

Morgonrutin.

Väcka barn ett och barn två med ljuv bullmammaröst, som skulle få en äppelkäck Pernilla W grön av avund. Få ett mummel till svar.

Göra om proceduren med ett käckt "upp å hoppa!" Få ett mummel till svar.

Svälja irritationen och diska en smula.

Hojta till med betoning på "kom igen nu, vettja". Mummelsvar från säng ett & säng två. In i badrum, vika lite tvätt. Ut ur badrum, plocka fram frukost. Titta på klockan och "nu MÅSTE ni kliva upp, faktiskt!"

Mumlet har bytts till "Jag SKA!" och "Meh, jag kooommer.."

Mammatrampa på trägolv, mammaplocka gårdagens kvällsfika på vardagsrumsbordet och bullmammerösten är spårlöst försvunnen. Pernilla W andas lättat igen.

"- Sätt fart nu! klockan bara rinner iväg och nu jävlar MÅSTE ni kliva upp!"

Såsiga barnkroppar sitter i sängarna med gäspande munnar, medan man kollar klockan & plockar fram frukost. Såsiga barnkroppar tvingar sig upp i stående ställning. Tar låååångsamt på sig kläderna. Man andas. Med magen.

Sådär.

Tröttruffsiga barn äter frukost och en man med skägg hasar in i badrummet efter morgonpuss på en magandande fru, med en smula överkonsumtion av koffein i systemet. Lite speedat och lite försent inses behovet av frukost.

Åkadags.

Samma sekund som det är dags att åka, letas det strumpor, påminns om frukt/tjocktröja/lappar/skolväska/busskort och "JA, jag kommer! ska bara..." ungefär 15 gånger och magandandet går sisådär i processen. Puss å hej leverpastej och familjen åker iväg.

Tystnaden.

Och klumpen av hud och blodmassa har vaknat till en Torsdag.

Vad fasen hände egentligen?