Inlägg publicerade under kategorin Familj

Av Jessika Möller - 4 oktober 2011 09:00

Sitter i bilen, påväg till sessans skola.


Ur bilstereons högtalare ljuder tonerna från Melissa Horns nya skiva och låten Under löven. Hennes spröda stämma och djupa texter förstärker höstfärgerna utanför bilfönstret. Flera gånger vill jag stanna bilen, kliva ur och uppleva hösten.


Sessan pratar. Frågar om jag har gjort något sådär riktigt pinsamt nångång. Som vuxen.


Jag funderar en smula och säger att jag inte tror det. Att det är en fördel med att bli äldre. Man bryr sig inte riktigt längre om vad nån annan tycker.


Hon hummar till svar och fingrar över knapparna på sin kofta. Som om det tål att funderas på.


Så är vi framme vid skolan. Hon tvekar en smula innan hon lutar sig fram för att kramas. Som om hon funderade på pinsamheten i om någon såg att vi kramades, men beslutade att hon inte brydde sig. Doften från hennes hår letar sig in i näsborrarna på mig. Vi önskar varann en fin dag och säger hejdå.


På vägen hem från sessans skola höjer jag volymen på stereon och låter Melissas sång gå på repeat. Möter morgontrafiken på väg till arbeten in mot stan. Ser höstens färger återigen. Känner ett behov växa inom mig.


Stannar vid brevlådan. Kliver ur. Öppnar det gnissliga locket på brevlådan och tar ut morgontidningen. Ser löven och känner behovet återigen.


Morgontidningen hamnar på passagerarstolen i bilen. Jag stänger dörren. Fyra steg bort från bilen och behovet blir uppmärksammat.


Med fötterna nerkörda i lövens prassel står jag.


 

Känner vinden leka sig runt mig. Doften av jord slår mig. Jag tar min ena fot och sparkar till så att löven yr. Skrattar till. Jag och löven. Jag bland löven.


Bonden puttrar förbi på sin traktor och jag ser honom förvånat lyfta sin hand till en hälsning. Som om han klurade på om jag blivit skvatt galen.


Jag vinkar glatt tillbaka. Känslan av att jag skiter fullständigt i vad bonden ska tro, gör att jag avslutar vinket med att sparka till löven en gång till.


 

En sista blick ut över höstlandskapet innan jag lyckligt kliver in i bilen igen. Den letar sig över grusvägen till garageporten och mina kinder känns rosiga av höstvindens kyss.


Allmänt · Familj · Foto · Musik · Ord
ANNONS
Av Jessika Möller - 3 oktober 2011 07:14

Du vaknar upp.


Klockan visar 05:30. Has, has hasarfötter över trägolv i en lägenhet så varm att nattens sömn inneburit vakna, av med pyjamas, somna. Vakna, av med täcke, somna. Vakna, på med täcke, somna. Vakna, av med täcke, försöka sova och klockradiopling. Jamen, se godmorgon då.


Hasfötter över trägolv och ner en trappa till kaffebryggare och datahimmel.


El no more. Totalt jävla mörker.


Hämta stearinljus. Hämta ficklampa och hasa in i garage. Proppskåp berättar att jordfelsbrytaren slagit ifrån. Proppskåp ute. Mörker ute. Mörkrädd tant, vägrar utomhusmörker.


Mörkrädd tant sveper morgonrock om kroppen, dricker gårdagens fisljumma kaffe i skenet av tända ljus med en mobil i handen som just då har 20% batteri kvar. I väntan på att gryningsljuset skall återkomma.


Fiskaffet smakar blä. Telefonen säger nä och mörkret väntar in i det sista på att försvinna.


Tanten drar på sig skor. Hasar ut i höstmorgonsdiset, förbi bilar, knaster under sko och fram till proppskåp. Ingen propp behöver bytas. Tant står i regndroppet klockan 06:20, iförd röd fleecemorgonrock och svär för sig själv.


Tillbakahasar in. Av med skor. Bär upp kaffebryggare för att kunna brygga kaffe. Smått panikartat, väcka mannen med Skägg. För att elen liksom inte finns en trappa ner. Där datorn finns. Och intörnät. Paniken i det. Hallå, intörnät ju!


Trött make hasar sig upp. Långsamt. Frun biter sig i läppen till tonerna av kaffebubblande bryggare.


Make hasar sig en trappa ner. In i garaget. Ut från garage och ut genom dörren där morgonljuset letar sig fram.


Plötsligt händer det.


Ljuset tillbaka, HALLELUJAH!


En husbil kopplad till garagebyggnadens vägg. Kontakt ur och jordfelsbrytaren sitter där den ska. Mannen med skägg lär frun i huset att fukt kan göra så. Slå ifrån.


Frun hummar till svar, medan hon krampaktigt slår på sin laptop. Intörnätet åter tillbaka och hon kan andas igen. Den stötvisa andhämtningen, byts mot Fäjsboken och morgonkaffe. Morgonrutinen tillbaka.


Du hälsar äntligen Måndagen välkommen.

ANNONS
Av Jessika Möller - 2 oktober 2011 15:46

Frustrerat bryter du osämjan mellan dina barn för tusende gången i ordningen.


Less tjatar du om att de ska sänka volymen på teven, ifrågasätter dotterns val att spela Justin Bieber på högsta volym för tusende gången eller biter dig frustrerat i läppen om att nån jävla gång få ha lite lugn och ro hemma.


Eller också ser du på detta klipp och inser värdet i allt ljud.



Your choice.


Av Jessika Möller - 2 oktober 2011 12:02

Jag sitter en bit ifrån.


Ser henne kasta med håret. Ta steg, steg, hopp och sjunga till musiken som spelas upp på Youtube. Totalt inne i sin egna värld.


   


Hjärtat knyter sig.


Det var ju liksom igår hon tultade runt i blöja och stoppade allt i munnen. Det var igår som jag, mamman låg på alla svaren. Då mitt ord var lag. Sanningen.


- Na na na, Judas...mhm, Judas..., steg, steg, hopp, hopp. Handklapp, snurr.


Plötsligt blev hon tio år. Med en brinnande vilja och ögonrullning, när mamman ger svaren som är fel. Förlängd skarvsladd kallad navelsträng. Hon förlänger medan jag mentalt, krampaktigt tycker att det räcker med sladd nu. Hinner liksom inte med här.


Håret fixas och släpps ut. Låtbyte, nya steg. Som livet.


   

Som förälder är det bara att hålla i skarvsladden och hoppas att den inte lossnar från vägguttaget i förtid. Att man får chansen att andas med magen en smula, innan hon flyttar hemifrån. Blir vuxen.


För i skallen känner jag mig inte som en blivande 38-åring. Snarare som kanske 25. Men det sade pang någonstans vid amningen. Jag blinkade till och sitter och ser en dotter på 10 som tar danssteg framför en dator.


Vad händer om jag blinkar igen?


Samtidigt spelar det ingen roll hur gammal hon blir. Jag kommer föralltid att fascineras av hennes tio tår och mjuka fotvalv. Oavsett om hon är 1 år, 10 eller 38.


Så jag håller ett krampaktigt grepp om det. Likt en livlina fokuserar jag blicken på fötterna. Då får hon växa och trotsa hur mycket hon vill.


 

Och jag andas med magen.





Allmänt · Familj · Foto · Ord
Av Jessika Möller - 30 september 2011 11:28

Inne på vår toalett kan man fördriva tiden på ett lite roligare sätt, när man sitter där på porslinstronen och begrundar sitt liv. Ja, eller skiter rent ut sagt.


 

Vi har ett papper & en penna och ger varandra olika rituppgifter. Lite småkul att bevara beroende på konstnärskapet och ungarna tycker att det är roligt.


En rituppgift väntar just nu inne i badrummet. En rituppgift av en sessa:

- Rita en glad anka som ändå är lite arg.


Jag avvaktar med den tills dess att behovet av att verkligen begrunda livet under en lite längre stund kommer.


Ja, helt enkelt tills dess att jag behöver skita.

Av Jessika Möller - 29 september 2011 17:07

En känslomässig berg och dalbana. Så kan man beskriva min dag.


Frukostfixet, skolskjutsen, mammapussarna och gymmet.


Hem och bryta ihop i armarna på mannen med Skägg. Vara liten och gråta syndafloder av tårar denna 12-årsdag.


Upp till studion och hjälpa till att kolla mikrofonljud. Knacka med fingertoppar på mick 1 till 20. Sitta i solljuset och känna sommarvärme.


Känna all energi rinna av mig och somna gråtandes i ett soffhörn. Med armarna om en soffkudde.


Vakna och öppna balkongdörren. Le åt solljuset, vika tvätt, ta en chokladbit och hämta barn från skolan. Bjuda dom på en glass.


Stå vid familjegraven där Melissas aska finns. Känna tårar på kinden. Få en prinsesshand i min. En levande sessa bredvid mig, medan vi ser på en grav. Känna sorgen och glädjen samtidigt.


Hem och leta energi. Till kvällsmaten. Laga den medan själen hulkar en smula.


Lite så.


 

Allmänt · Familj · Foto · Ord
Av Jessika Möller - 28 september 2011 23:44

 

För tolv år sedan slets mitt hjärta mitt itu, liggandes på en brits på Akademiska Sjukhuset.


Livet som jag föreställde mig innan, skulle aldrig bli detsamma efter.


Den natten besökte jag ångesten och sorgens allra djupaste hålor och trodde aldrig att jag skulle få se solen igen.


Den 29/9 1999 klockan 03:39 kom en flicka till världen som aldrig fick visa världen sina blå ögon. Hon hade bytt livet mot änglavingar. Hennes namn är Melissa.


Idag brinner ett ljus för henne.


Medan vardagens alla bestyr, medan mammamunnen tjatar och lagar mat. Tränar och tvättar. Skjutsar barn och duschar. Lever. Då brinner ett ljus.


Och hjärtat gör lite, lite ondare.



Allmänt · Familj · Foto · Ord
Av Jessika Möller - 26 september 2011 21:57

Hon kröp upp i famnen.


Det gyllene håret, med doft av timotej. Den lilla kroppen, invirad i den alldeles för stora fleecemorgonrocken av loppigt rött tyg.


Och jag flöt ut på golvet.


Blev ett med låtsasträets blanka fasad, solandes i glansen av taklampans sken. Nässborrarna dränkta av dotterdoft. Innanmätet uppfyllt av kärlekskramarna på utsidan. Från en sessa som endast en timme tidigare trampat arga steg över att behöva duscha.


De arga stegen bortspolade i golvbrunnen. De arga orden bortlöddrade med timotejshampoo. Och mammans mentala räkna-till-tio-minst-hundra-gånger, uppdrucket med en kopp honungsvatten medan lillsessan duschat.


Hennes miniarmar om en kropp som mentalt sett var en blöt fläck på golvet. Rosenskimrande och full av kärlek.


Ibland gör den så. Kärleken.


Överfylls och rämnar över. Spiller över trägolvets låtsastiljor och speglar sig i taklampans sken. Fullkomligt utlämnad, naken och samtidigt trygg.


Dessa gånger vill jag bara gråta. Av tacksamhet över det som är. Det som finns. Det jag har. Den jag är. Fullkomligt överväldigande och svår att greppa.


För hur kan denna kärlek blott med ord beskrivas? Den som sliter hjärtat ur bröstkorgen tusen gånger om?


Det räcker liksom inte till.


Och jag lägger minnet av denna stund i hjärtats djupaste bankvalv.


Där det ska sparas och plockas fram en dag när den timotejdoftande 10-åringen blivit en kvinna med eget liv. När mina strån ses silvergrå och lederna sagt ifrån för länge sen. En mental polaroid som aldrig bleknar med åren.


En liten stund innan läggdags som begraver sig i hjärtat för evigt.



Presentation


Denna lilla pusselbit har ord som behöver skrivas. Vill du läsa dom, så välkomnar jag dig. Om inte, önskar jag dig en fin dag.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2012
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

  • Blogg Topplista

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ pusselbiten med Blogkeen
Följ pusselbiten med Bloglovin'

Tassavtryck här!

Ping


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se