Det är du som förlorar på ointresset.
Som endast ringer, när det är något du tror förväntas av dig.

Det fanns en tid då jag bar på så mycket ilska & besvikelse över detta.
Då sömnen blev lidande av grubblandet.

Då jag letade orsaker och fel hos mig själv.

Men så en dag insåg jag.

Jag slösade fel energi på fel saker.
Lät dålig energi äta upp mig innifrån
& ta med allt positivt skimmer framför mig.

Insåg att förloraren i detta spel är du.

Så jag släppte dig.

Mentalt klippte jag det band som ändå aldrig funnits.
Valde att se dig som en del, men utan det känslomässiga band
det är "tänkt" att vi ska ha.

(som alla andra har)

Vi pratar väder & vind, jag svarar på de rutinmässigt & intresselösa
frågor du ställer. Ger dig alltid chansen att veta mer, ställa fler frågor.

Men de kommer aldrig...

Det är okej för mig nu.

Jag hoppas innerligt att du är lycklig.

Jag hoppas innerligt att du gör saker som får din själ att dansa och hjärtat att pulsera.

Att du lever fullt ut & lyssnar på magkänslan.

(borde inte magkänslan vara annorlunda? varför är den aldrig annorlunda)

Om inte, kan jag bara beklaga. Då har du förlorat allt.

För livet är NU och alldeles för skört för att låta chanser och tillfällen passera. Allt kan ändras inom loppet av ett andetag och då bör man ställa sig frågan vad som är viktigt i livet.

Och du...

Jag kommer alltid att älska dig.

Påminnelserna finns där.

Hela tiden.

Samtidigt rullar livet på.

Utvecklingssamtal och mensmage. Matinköp och kattklappar. Lövräfsande och älskog. Julmarknad och en telefon som larmar 05:30. Allt i ett svep.

Don´t get me wrong.

Jag älskar mitt liv. Älskar att leva det. Älskar min fina familj. Vännerna. Nemas problemas. Tvärtom. Guld!

Det är därför frustrationen blir så stor, när en doft eller ett annalkande datum kan få mig att kippa efter andan.

Jag står i en butik & något tjuter. Genast vaknar paniken i kroppen & pulsen vill slå hjärtat ur bröstet på mig. Detta medan jag bockar av veckans matinköp och log för två sekunder sen, när tankarna på de varma kramarna ett Skägg bjöd på. Högt och lågt.

Jag skjutsar ungarna till skolan. I bilen skrattar vi över något & plastmuggen med morgonkaffet smakar ljuvligt. Vi passerar ett hus där man eldar något & rökdoften når mina näsgångar. I tanken förs jag tillbaka till paniken i ett rökfyllt hus & bilderna radas upp, ett efter ett. Skrattet fastnar i halsen och jag sväljer kaffet i stora klunkar, medan bilen rullar vidare. Likt livet.

Så jag fokuserar på det lilla. Här och nu. Släpper iväg tankarna och vägrar låta dom ta fäste, äta upp mig.

Här och nu. Njuter av kramen från en nyduschad lillsessa, som efter tusen "ska bara" äntligen gått & lagt sig. Greppar räfsan och känner träets struktur under mina händer. Följer lövens ansamling och ljudet som ger med sig när räfsa kammar gräsmattan fri. Känner fingrar i en kattpäls och gensvaret i form utav njutningsfullt kurrande. Planerar veckans mat. Kliver upp när klockan ringer. Smakar morgonkaffet. Älskar & tar emot kärlek.

Lever.

En tidig morgon petade vi ner badkläder i resväskorna & satte oss på ett plan som skulle ta oss till Teneriffa och Playa de las Americas. 14 dagars semester kunde ta sin början.

Vi bodde på Sunwing Resort & Spa Fanabé, ett familjehotell. Ett fint hotell, men o maj gaad...ljudvolymen. O maj gaad. Hur många Svennebanan kan man få in på ett och samma ställe? vi kan återkomma till familjehotell i ett senare blogginlägg.

Vädret var fantastiskt, rödvinet smakade mer och att totalt avslappnat få hänga med familjen, ljuvligt.

Här följer ett gäng bilder från vår tid. After all, inget är så talande som en bild.

Playa de la amore!

Finaste sonen och maken passade på att fylla år i ett soligt land. Min stora fina 16-åring!

Vi beställde tårta på morgonen och jag & Lillsessan skrålade så att hotellets alla Svennebananer fick snedbena. Tårtat smakade bajs, men det är väl tanken som räknas i guess.

19 år ihop med denna man och jag älskar honom bara mer och mer för varje år. Det mina vänner, är rätt ballt.

Hangin´with the men of my life, at the boardwalk!

Det var försäljare med klockor, solglasögon och träskulpturer överallt. Satt man på restaurang klev dom omkring bland borden. Jag menar, hur många träskulpturer kan man köpa egentligen? en trägiraff till revbensspjällen liksom. Låg man på playan iförd bikini med näsan mot solen, ställde de sig ivägen & tryckte upp en träelefant i fejset. Eller en bunt saronger. Eller ville massera. O,well. Dom ska väl överleva dom med.

Så man sippade lite extra på vinet. Eller paraplydrinken. Eller den iskalla ölen. För att ignorera känslan att vara konstant påhoppad. Så blev man lite yr och drack litervis med mer vatten. Doppade sig i svalt havsvatten och blev rosafärgad på snoken.

Njöt av solnedgångar som var magiska, med handen i han med Skägg.

Så lessnade vi på bubblan som detta turistparadis innebar. Med pommes till varenda mål mat. Med försäljare och stirrande svennebananer och vattenaerobics på ett skränigt hotell.

Vi hyrde bil och körde till Puerto de la Cruz. Klev in på ett hotell och bokade ett rum för natten och tog oss till Loro Parque, en gigantisk djurpark. Såg vita tigrar, delfiner, hajar och pingviner. Lyssnade på skräniga papegojor och drack litervis med vatten.

Jag hittade Nemo!

Promenerade längs vatten och in i stan bland gränder. Stannade på konditori och åt gigantiska bakverk med ett överflöd av socker. Satt på en pub och träffade en Hasse med en skatteskuld på 18-19 miljoner. Som aldrig tänker återvända till Sverige. Störtskön gubbe!

Vi vaknade i hotellrummet på femte våningen, med utsikt över havet som gav maken darriga knän och med jordens mest obekväma sängar. Njöt av ett morgonkaffe utan vattenaerobics eller skräniga bananer. Sparkade upp två trötta barn och tog oss ner till en frukostbuffé belamrad av pensionärer bland ostskivor och smaklös bacon. Drack kaffe som fick tungan att krulla sig, innan vi checkade ut och tog oss tillbaka till Fanabé.

Njöt av sovmornar och mer sol. Åt revbensspjäll på Harleys, en amerikanskinfluerad restaurang liknande Hard Rock. Träffade nya bekantskaper och kräktes över Lollo & Bernie. Såg lillsessan uppträda och drack mer spanskt vin.

Började känna oss ganska klara med semestervistelse lagom till hemresan.

Lite solbrunare och mycket utvilade flög vi hem till ett höstligt Sverige.

Dränktes av kärlek av pälsingen som saknat oss och nu är vi hemma igen på riktigt igen.

Till klockradio, skolskjuts och matlagning. Till tvätthögar, diskberg och föräldralappar. Till Justin Bieberdans från Lillsessan och tv-spelsnrderi från Tonårstrollet. Till vardagen. Rutinerna.

Borta bra, men hemma bäst.

Jag vaknar.

Fumlar, snubblar, famlar i mörkret.

Dränerad.

Varenda cell i min kropp skriker efter mer sömn. Ändå låter jag kaffetarmen höras & följer trägolvens iskalla fasad till kaffebryggaren. Låter morgonrutinerna rulla på.

På golvets lilaklädda matta ligger han. Njutningsfull & avslappnad. Lockar till fingrar i päls, besvarar med kurr.

Energidepå ett.

Skivar apelsin, kokar gröt & ägg, smörar mackor, tjatar upp med mammamun, diskar upp, ställer undan smör, tjatar, ruskar & tjatar igen. På de trötta två som testar morgonmammans darrande tålamod. Skalar ägg och byter från pyjamas till kläder. Sockrar gröten & tar på strumpor. Ser på klockan och ryter med morgontruten att DET VA VÄL FAN DÅ! KLIV UPP! två påklädda hasbarn gäspar över frukostmacka & apelsinskivor. Tröttmamman gnuggar sina påsbeklädda sömnögon och slevar in gröt som blaskar mjölk på bordsskivan.

Tio minuter senare rullar en kylig bil hemifrån. Möter morgonsolens filt över ängarna, medan ett Tonårstroll och en sessa dividerar om vems tur det är att chefa över bilstereon. Tröttmamman med händerna på ratten, tar över. Slår på radio. Höjer volymen. Slurpar kaffe i en plastmugg med text Bacardi på.

Dräneringen ses öppen. Tömmer mammadepåerna på energi. Gör henne blind för morgonljuset. Lägger fokus på irritationen över bondens val av morgontrafik, som skapar ett radband av morgontrötta chaufförer.

Hinner inte hälsa dottern en fin dag, då hon lagt fokus på kompisen på andra sidan skolgården. Hon med nya snygga skolväskan. Ett halvt hejdå och mamman ser en dotterrygg med dansande hår rusa bort mot skolan.

Radioskvalet, det fel valet byts mot en cdskiva. Kingcrows melodier leder morgonbilen över kringelikrokvägarna. Mot skola nummer två. Mammamunnen gäspar, Tonårstrollet snarkar.

Stannar utanför gymnasieskolans port. Lägger handen på en sovande axel, tillhörande tonåringens kropp. Han sträcker sin långa kropp, med händerna mot innertaket på bilen. Rufsfrisyren täcks med favoritkepsen. Mamman ser på honom och inser.

Att han är energidepå två.

Mammamunnen ler. Tar sig tid att låta honom vakna, bläddra fram den rätta låten på mobilen, kolla schemat, berätta när han slutar & vilka ämnen som gäller idag. Mammahanden ses vila på hans axel när hon önskar honom en fin dag. Ser på honom när han lämnar bilen & låter tonårsfötterna ta honom in på skolan.

Rullar vidare. Passerar 30-skyltar och lövbeklädda diken. Möter vit bil, gul bil, blå bil. Ser busshållplatsen, stannar. Låter ena handen greppa plastmuggen och ser solen. Andas med magen.

Energidepå tre.

Försöker stänga energidepåerna. Så att den inte flyr. Dräneras. Samtidigt ramlar måstesaker in på att-göra listan. Fylls på. Den mentala stoppskylten sätts upp.

Bara vara.

Energidepå fyra.

Loading...

Ett våffelhjärn, våffelsmet, en stereo och jordens vackraste dotter.

  - Äre klart nu? nu? nu? nu? men, nurå?

Till tonerna av höftviftslockande tugummipopp, var det dottern som var kung, eh..drottning över våffelhjärnet. Träning i tålamod kan man kalla det också.

  - Får jag börja äta nu? nu? nu? nu? men nurå?!

Vi stekte amerikanska våfflor som var så fluffiga att om de varit en bäddmadrass hade självaste kungen legat blåblodigt. Tackålov var inte våfflorna tillräckligt stora och kungen gjorde något annat blåblodigt i Hufvudstaden, typ stavade.

På finaste gratistidningen stektes dom, våfflorna. Våffelhjärnet gigantum 2000, var hjärnet som gjorde grovjobbet. En hel våffla i taget. Liksom, wow på det.

Efter 5:e eller 6:e våfflan började dottern lessna och övergick till att stå för underhållningen, genom dans, klapp och sång.

  Mums!

När disken skulle tas om hand om, drabbades min dotter av plötslig ben & armvärk. Hon var genast tvungen att inta soffan där hon proklamerade att hon väldigt gärna hade hjälpt till men:

- Jag blev supertrött av dans och våffelsmet, mamma. Jag måste vila lite om jag ska orka äta.

När glassen plockades fram och disken stod diskad, kom hon rusande igen.

- Var inte du väldigt trött?

- Jo, förut ja. Men nu har jag ju vilat och mår bra igen.

Ja, såklart. Att jag inte tänkte på det.

Våfflorna smakade mums och jag tackade dottern för hjälpen.

- Det är väl jag som ska tacka för hjälpen? jag gjorde ju nästan allt!

Min dotter. Den finkänsligt blygsamma i familjen.

Gårdagens kanelbulleincident räddades av min älskade svärmor, vilket gjorde att min dotter med ett leende från öra till öra njöt av bullfrukost innan skolan.

Moderns rykte räddat och livet återgick till det vanliga.

Imorgon kväll går resan till Köpenhamn dit jag & Kärleken med skägg ska åka, då han tänkt leka lite rockstjärna på Denmark Rock Festival. Sade jag att det var barnfritt? sade jag att vi kommer att bo centralt i Köpenhamn med gångavstånd till stan?

Prisad vare hotellfrukostar, middag på restaurang och måhända lite lattjo i sänghalmen. Vi kan väl hålla en tumme på det iallafall? det där med lattjot alltså. Är liksom lite tunnsått av den varan här hemma och risken är nästan stor att tanten dammar igen. Växer ihop en våning ner. Slutar kanske med att hon ser ut som en könlös barbiedocka till slut. Så ska vi inte ha det.

Tror ni tanten har packat? tror ni hon noga & väl har planerat sin garderob, rakat sina ben, plockat sina ögonbryn och langat i något syndigt att förföra en make med?

HAHAHAHAHA

Nä.

Tanten är tidsoptimist och gör som hon brukar. Hivar i för mycket kläder, stressar i duschen, skär sig på benet & struntar i ögonbrynen. Har inte köpt sig något syndigt att förföra med. Tänker att det där syndiga ändå ska åka av och därför inte behöver det. Har därmed sparat närmare tusenlappen och klurar på vad hon ska göra för dom pengarna. Typ.

O, well.

Nu, vika tvätt & äta Premiums Frensch Nougat. Dö en smula av smaken och av mängderna tvätt. Sova sen.

Godnatt!

• Jag har storstädat.
• Lagat lyxig middag bestående av ängamatsoppa, våfflor, grädde och glass.
• Tvättat tre maskiner tvätt och lagt undan all ren tvätt i allas byrålådor

Men.

- HAR DU INTE KÖPT KANELBULLAR?! PÅ KANELBULLENS DAG?! FY,VAD TASKIG DU ÄR!!

Jag. Är. Tillräcklig.

Jag. Är. Tillräcklig.

Jag. Är. Tillräcklig...

Det här med samvetet.

Oket som så många kvinnor världen över bär på. Som om det stämplades i röven samma sekund som förlossningsläkaren utbrister: "Det blev en flicka!"

Att aldrig känna sig riktigt tillräcklig och det tillkommande dåliga samvetet över det. Fine, du kanske klev upp i ottan, frukostfixade, skjutsade barn och städade. Men du glömde frukten som skulle vara mellanmål, har inte tvättat bort tvättberget i badrummet och på en gång är det dom saker du inte har gjort som hamnar i fokus.

Det gör mig så förbannad.

Vad är det som säger att just jag ska vara perfekt? vad är perfekt? varför ramlar jag in i gamla spår som okejar att jag slår ner på mig själv så fort jag har missat något, inte gjort det där och kommit ihåg allt? för vem i helvete tackar mig för att jag kommer ihåg allt? vem fan kommer ihåg precis allt utan att rusa in i cementväggen med pannan före? vem?

I huvudet slår jag mig ner bredvid mig själv. Skakar om mig själv och ber mig slappna av. Herregud, människa. Slappna av!

Jag är tillräcklig och det räcker hela vägen. Oavsett om jag serverar köptasköttbullar eller glömmer gummistövlarna. Oavsett om jag inte duschat eller släpper av mina barn fem minuter försent på morgonen. Mina barn blir inte lyckligare för att hemmet är i perfekt skick eller att jag odlar alla mina grönsaker själv.

De blir lyckligare när jag har härvaro.

När jag är här och nu med dom. När jag lyssnar på tv-spelsvärldar jag egentligen inte förstår mig på, för att den som berättar dom är min son. När jag ser på dansen till Justin Bieberlåten som spelas för tusende gången trots att jag avskyr grabben. För att den som dansar är min dotter. När jag älskar med min man trots att jag inte rakat och doftar timotej. För att min man vill ha mig ändå. Tycker att jag är vacker ändå. Då finns inga dammråttor och fruktglömmandet är sedan länge borta. Då är det skitisamma att jag steker köptaskötbullar, för det ger mig tiden här och nu när den behövs. Då kan jag hänge hela mig till den jag älskar, oavsett med eller utan hår. Oavsett len eller torr hud. Här & nu.

Om min dotter har givits stämpeln av dåligt samvete vid sin födsel vet jag inte än.

Men jag kan lova att jag ska ge mig den på att den inte visar sig sen. Att den kanske kan tatueras över med ordet tillräcklig. Det enda sättet jag kan se, är att jag själv släpper mina bojjor om mig själv och tillåter mig själv att räcka.

Att det räcker.

Det räcker nu!