Inlägg publicerade under kategorin Familj

Av Jessika Möller - 15 augusti 2011 22:02

Fredagen den 12:e Augusti lastade jag in ett Tonårstroll, en Lillsessa och en hel del packning i moshbilen och rattade den mot Tärnsjö och Östa.


Vi lastade av väskorna på Östa vandrarhem och tog oss till Ingbo källor.


Platsen omnämns redan på 1100-talet som "en liten skvalta vid en källa".

 

Både jag och mina barn slås av hur fantastisk skogen är.


En riktig trollskog, där man nästan förväntas se små troll dyka upp bakom träden. Här finns friskt vatten som porlar och som smakar ljuvligt. De har en gammal kvarnstuga som fram tom 1928 användes av byborna till att mala sin säd.



 (för mer info om Tärnsjö och och alla sevärdheter däromkring kika in här ).


          Tillåmed mitt Tonårstroll blev imponerad utav denna plats. 


  I skogen hittade Lillsessan smarriga blåbär som blev perfekt mellanmål!

 

  - Mamma, det finns väl inga björnar här va?

 

        Detta är även ett fantastiskt ställe att fotografera på. Tänk om man skulle köra bröllopsfoton här? lite roligare än de vanliga miljöerna, om ni frågar mig!

 

      

 

 

Ett ansikte i trädstammen! ser nästan lite spöklikt ut!

  

 

 

Friskt källvatten. Renare än såhär blir det inte!

  

Tonårstrollet blev hungrig, stackarn. Det är inte lätt att åka på äventyr med en mamma som glömt packa med matsäck åt barnen!

 

     

En nöjd mamma och hennes trollungar efter vistelsen på Ingbo källor. Vi ger platsen fem solar av fem möjliga! (eller tycker Lillsessan snarare sex solar?)

 

Jag åker gärna tillbaka hit fler gånger för att testa fotandet ytterligare. Nu har jag inte använt något annat att fota med än Iphone4 och appen Camera+ . Skulle jag ha en proffsigare kamera än detta, blir möjligheterna oändliga!



Allmänt · Familj · Foto · Ord
ANNONS
Av Jessika Möller - 14 augusti 2011 22:00

Ja, frågar ni mig så är det precis så det ligger till.


En Lillsessa jag kallar minispeedo, med tusen ord i sekunden och spring i benen konstant.


Ett Tonårstroll, med en bokstavskombination och världens största hjärta.


Jag älskar våra underbara ungar!


  Jag och mina underbara ungar en dag på Gröna Lund i Juli 2011.

 

Så, jag ber om ursäkt i förhand. De finaste kidsen bor hos mig!

 

Allmänt · Familj · Foto · Ord
ANNONS
Av Jessika Möller - 14 augusti 2011 20:15

För mig handlar lycka om ganska basic saker.


Visst tusan vore det schysst med en miljon på banken & ett flertal utomlandsresor, men jag förknippar inte status med lycka. Rikedomar är ett ytligt fenomen, även om jag självklart inte skulle säga nej till det.


Nä, för mig handlar lyckan om den första koppen kaffe en såsigt sömnig morgon. Eller att se mina barn glada. Eller att få älska och att älskas. Lycka kan även vara en sån vardaglig sak som en liten chokladpralin efter en lång dag.


Vad är lycka för dig?


Berätta!

Av Jessika Möller - 12 augusti 2011 08:01

Det blev en tidig morgon idag.


Är precis hemkommen efter att ha skjutsat make, bandmedlemmar, merch & instrument till Arlanda. De ska nämligen spela på Jalometalli i Finland ikväll. Måste erkänna att en smula avis är jag faktiskt, då det hade varit jäkligt schysst att se Napalm Death och Sodom.


Min kärlek bakom trummorna. Gubbarnas hemsida hittar ni här!

 

Men istället för att tupera upp tuppkammen och mosha bland likasinnade, ska jag ta med ungarna på en tripp till Tärnsjö över helgen. Imorgon Lördag ska maken lira med sitt andra band (Loch Vostok) på Ingbofestivalen och då får jag passa på att rocka lite.



Men jag och ungarna åker dit redan idag, då jag tänkte att vi ska passa på att turista oss i Tärnsjö med omnejd. Planen är att besöka Ingbo källor, pelarsalen och tågcaféet i Tärnsjö. Om vädret tillåter, kan det kanske bli en tripp till Östa camping för ett dopp. Vi kommer att bo på ett vandrarhem inte långt ifrån campingen, så i packningen finns förutom sängkläder även kvällens middag, kaffe och frukost. Trots att vi bara blir borta två nätter, blir det en hel del att ta med.


Ska bli intressant att se hur turistandet idag kommer at gå. Med mig har jag ett Tonårstroll vars värld består i dataspel och en Lillsessa vars andranamn borde vara lillspeedo, då hon gärna ser att det händer minst 250 saker på en och samma gång. Det är nog tur att jag tar med kaffe. Och myggstift såklart! =)


Så om ni ser en virrig tant med rosa hår & ett fast grepp om kaffekoppen, som har ett svartklätt Tonårstroll och en skuttande Lillsessa i släptåg, då vet ni att det bara är vi som försöker oss på lite turistande i Tärnsjö med omnejd.


Lovar att fota massor!


Hepp





Av Jessika Möller - 10 augusti 2011 09:43

Jag har en man jag snart har delat 19 år tillsammans med. En dryg myndighetsperson och än idag kan jag säga att jag älskar honom högt. Mer än någonsin.


Vi har aldrig bråkat. Under dessa år har vi varit oense ibland och diskuterar gör vi ofta. Vi håller inte med varandra om precis allt. Men vi har aldrig bråkat.


Jag fick frågan en gång om hur vi gör.


Svaret för mig är ganska enkel.


Kommunikation.


Vi pratar med varandra om allt. Inga hemligheter och korten på bordet. Har man en rak och ärlig kommunikation oavsett vad det gäller i ett förhållande ( sex, barnuppfostran, karriär m.m), så finns det heller ingenting att bråka om, oroa sig över eller misstänkliggöra varandra för. Istället för att gå och bära på frustration över något, är det bättre att säga till och lyfta upp ämnet på en gång. Då läggs heller inte onödig energi på osämja och tiden till att umgås på riktigt blir större.


Om kommunikationen fungerar bra, finns heller inte behovet till att bråka om petitesser. Vem bryr sig om toalocket inte är nerfällt? det tar ju längre tid att gå till sin partner & bråkas om det än att helt enkelt fälla ner toalocket själv!


Jämställdhet.

 

Jämställdhet i ett förhållande och en familj, handlar inte om ett 50/50 rakt av. Inte i våra ögon iallafall. Om kommunikationen fungerar, så är jämställdhet det som fungerar bäst i just DIN familj och i just ERT förhållande. Då spelar det ingen roll vem som håller i dammsugaren, vem som jobbar eller byter vinterdäck. Hur vill NI ha det i er familj? kommunicera!


Tacksamhet.


Ibland behöver man bromsa och inse hur bra man har det. Känna tacksamhet för det man har omkring sig. Det är ofta jag stannar upp och känner en oerhörd tacksamhet för att jag kan älska och för att jag är älskad. Det krävs inga dyra middagar, rosenbladsklädda sängar eller särskilt mycket hjärngymnastik för det. Ren och skär tacksamhet för livet och kärleken.


Ordet kommunikation må låta så långt ifrån romantiskt det bara kan, men det fungerar. Och när den fungerar, kommer allt det andra som ett brev på posten.


Så, den hemliga ingrediensen för ett lyckligt och hållbart förhållande är helt enkelt: Öppna käften, prata med varann och ha roligt.


       

Av Jessika Möller - 9 augusti 2011 23:19

Tänka sig.


Plötsligt har det gått lång tid utan att jag befunnit mig här. Har liksom inte haft orden och behovet av läkning och familjesamvaro har haft en större prioritet.


Det kom en uppförsbacke i form utav FK-bråk och tv-intervju. Detta i samband med terapisessioner och att en makes älskade mormor avled. Många orosmoln och tunga steg.


Så kom våren.


Med takdropp och fågelkvitter. Med balkongkaffe och ljumma kvällar. Leende munnar och varma hjärtan.


Följt av sommarlov för barnen. Med stolta tårar konstaterades att sonen kommit in på gymnasium. Festivaltrippar till Göteborg och Gävle. Tuppkamsklipp och barfotaspring i daggvåta gräs. Skåla i vin och grilla med vänner och familj. Kramas med dom som får hjärtat att sjunga och njuta, njuta, njuta.


Plötsligt blev det Augusti och jag konstaterar att jag mår bra igen.


Jag är redo för vad än livet vill ge mig. Tackar min lyckliga stjärna för allt fint omkring.


På ett småklyschigt vis vill jag påstå att jag mår bättre än jag har gjort på länge. Mina fötter står stadiga i marken och jag vet att jag är jäkligt bra på så många sätt.


Jag vill skriva igen.


Jag vill skriva och jag är redo.


Är du?


 

Av Jessika Möller - 3 mars 2011 11:25

Hej Ulf.


Det här brevet är tillägnat dig och dina anhängare däruppe på de höga hästarna, med huvudet uppe bland molnen.


Vi har aldrig varit jag och du med varandra och i dina ögon är jag nog snarare en siffra i systemet man hellre blundar för. Så jag ska göra det enkelt för dig och berätta lite om vem jag är.


Jag heter Jessika och bor i ett litet samhälle strax utanför Uppsala. Jag är gift och har två barn i livet och ett i himlen. Fram till natten 2:a December arbetade jag med min man och hans familj som behandlingsassistent. Vi drev ett behandlingshem för ungdomar i hemmet, alltså både bodde och jobbade på samma ställe. Under alla dessa år har jag betalat skatt som man ska, eftersom jag som så många andra tänkt att det gagnar alla i slutändan. Att mina barn får en trygg skolgång, att vi får vård när vi behöver och att vi tas omhand i slutskedet.


Natten den 2:a December brann vårt hem tillika arbetsplats ner till grunden. Tackålov hade jag inte hunnit gå och lägga mig och lyckades få upp alla andra 11 personer. Med hjälp av min man fick jag ut och räknade in oss allesammans, allt enligt brandföreskrifterna. Vi överlevde alla tolv, men hemmet och alla våra tillhörigheter är förevigt borta. Hade jag gått och lagt mig blott en halvtimme tidigare, så hade ingen utav oss levt idag.


Från och med den natten sjukskrevs jag och min man.


Ångestfyllda nätter med högst 2 timmars sömn, där brandhändelsen spelades upp var gång jag slöt mina ögon. Drömmar där doftminnena av den tjocka svarta röken som letade sig in i näsborrarna och stack i halsen. Panikkänslan likt tortyr innan man vaknade kallsvettig och rusade nerför trappan, för att kontrollera garage, ytterdörr, fönster. Allt detta i tron att branden ska ske igen.


Tänk dig Ulf en trötthet som bedövar all ork du har i varenda por av din kropp och samtidigt paniken och rädslan över att somna och drömma om brandhärjade rum och familjemedlemmar du försöker rädda.


Samtidigt tappade jag all matlust. Vad jag än stoppade i munnen, hade smakmässigt lika gärna varit dasspapper. Inom loppet av 6 dagar förlorade jag 3 kilo. Storleksmässigt var jag redan tunn, med mina 45 kilo på 155cm. Då är 3 kilo mycket.


Lägg härtill (ja, det stoppar inte där Ulf. Det kommer mer!), panikkänslan av att vara ute bland folk. Hjärtat vill slå sig ut ur kroppen, synfältet dimmigt och ett flertal gånger bröt jag ihop gråtandes över grönsaksdisken, på dotterns Luciafirande i kyrkan, över middagsbordet, i bilkön.


En bra dag, var en dag då jag lyckades kliva upp ur sängen, klä på mig kläder och skjutsa barnen till skolan. Men OM jag klarade allt detta, var jag helt slut efteråt och var tvungen att åka hem igen.


I allt detta tillkom att kontakta bank,polis och annat för att ordna nytt körkort, bankkort. Möten med Försäkringsbolag avlöste varandra mitt i en sorgeprocess som en stor brand faktiskt är.


I allt detta kändes det ändå skönt att få en sjukskrivning av min läkare. För att jag skulle få chansen att återfå ork, matlust och psyke. Få chansen att kunna ge mina barn (och mig själv) tiden att bearbeta deras mardrömmar och rädslor efter det som hänt. Trots allt har jag ju betalt skatt i alla dessa år jag har arbetat och nu var det min tur att behöva hjälp. (ha!)


Tiden gick och en Jul kom, som avlöstes med ett nyår.


Vad gjorde du på tolvslaget Ulf?

Själv tröstade jag en livrädd dotter som bröt ihop av rädsla när raketerna ven i natten. För hon var rädd att branden skulle komma tillbaka igen.


Efter nyår påbörjade 2011 och jag hoppades så innerligt att vinden skulle vända. Men mardrömmarna fortsatte och efter kontakt med vårt Försäkringsbolag, fick jag ekonomisk hjälp till terapi. Matlusten hade ännu inte återvänt och jag kände mig tunn som ett asplöv.


Listor över det man ägt skrivs för att lämnas till Försäkringsbolag.


Januari gick och Februari startade. Pengar eller besked från Försäkringskassan lyste med sin frånvaro.


Listorna fortsatte skrivas, terapin fortsatte, jag tvingar mig själv att äta, trots noll matlust.


Måndagen den 28/2 fick jag och min man brev från Försäkringskassan. Tre månader efter branden och vår sjukskrivning. Vi fick veta att beslutet lutar åt att vi INTE skulle få några pengar. Att vi minsann varit arbetsförmögna, trots detta som hänt.Detta till trots att vår arbetsplats dessutom brunnit ner! frågan är bara, vem som hade anställt oss då den 3:e December efter allt.


Förutom att jag står utan hem och är arbetslös är jag numer dessutom utförsäkrad. (åtminstone lutar det åt det enligt Försäkringskassan)


Ulf.

Likt Gollum, klappar du dig på pengapåsen fylld av skattepengar. Sittandes på höga hästar, vars hästhovar är klädda med spikskor kliver du på mig, min familj och alla andra i Sverige som drabbas. Spikskorna förvandlar våra kroppar till köttfärs, medan du med huvudet bland molnen tycker att ett sparkrav på 300 miljoner är en toppenidé.



Om du plockar av spikskorna, kliver ner från de höga hästarna och ser människorna Ulf, så skulle du kanske fatta att Sverigekajutan kantrar och är påväg att sjunka. Bryr du dig?


Vad är en människa värd för dig?




Av Jessika Möller - 18 februari 2011 19:36

Jag älskar att vara mamma.


Jag älskar hela grejen med att två möts och tillsammans skapar en liten människa av kött och blod. En liten avbild av ett par.


Jag älskar när de blir små personligheter, med viljor. Att den där lilla rynkiga saken helt plötsligt blivit ett Tonårstroll på drygt 170 centimeter över havet och inte längre ryms i en mammafamn. Att lillskruttan som aldrig kunde sluta le som liten bebis, plötsligt blivit 9 bast och med all vilja under fotsulorna stampar, dansar och skrattar sig igenom dagarna.


Allt det där som innebär att vara mamma, älskar jag så innerligt.


Det är bara det att ibland blir behållaren med alla egna tankar inkörd i ett hörn. Bakom en Lillsessas tusentals meningar. Bakom ett Tonårstrolls behov och viljor. Bakom veckobrev och skidor. Bakom matlagning och kattmat. Bakom en makes studioarbeten. Bakom bakom bakom. Nerdammad och undanskuffad.


Jag är lite utav en funderare. Lite filosofisk och ensamdiggande. Jag gillar att hänga med mig själv där inga ord yppas och tankarna i behållaren släpps ut på grönbete. Då dansar de av frihetskänsla, medan solen smeker deras kroppar. Idéerna kommer på besök och vi dukar fram finporslinet tillsammans. Sen lägger vi oss i gräset. Yppar inga ord. Bara delar stunden av frihet i min hjärna.



De stunderna kommer inte så ofta numer. Jag vet egentligen inte varför. Kanske är det för att behållaren åkt så långt in i hörnet, att det känns som mer jobb att gräva fram den än att låta bli?


För vad blir resultatet när jag puttar in den där behållaren längre och längre in i hörnet?


Då blir jag argmamman som är för trött och inte orkar. Då har jag ingen lust med pulkaåkning och biobesök. Jag vill inte rita teckningar, baka eller hämta från skolan. Vill inte vill inte vill inte.


Och allt det där fina med att vara mamma, faller i skymundan medan jag med tunga steg tar mig fram iklädd en offerkofta av stål. Helt jävla galet, men sant.


Men det får vara nog med det nu.


Jag ska ge behållaren den finaste hyllplatsen. Första parkett ska den få, där den kan få se ut över allt det fantastiska som är jag och mitt liv. Jag ska lätt komma åt den och boka upp dagar då vi hänger med idéerna. Fikar smarrigheter på finporslinet under björkarnas svajande grenar, medan våra nakna tår kittlas av daggen på grässtråna. 


Jag ska bara hitta en fin plats åt den först...








Presentation


Denna lilla pusselbit har ord som behöver skrivas. Vill du läsa dom, så välkomnar jag dig. Om inte, önskar jag dig en fin dag.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2012
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

  • Blogg Topplista

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ pusselbiten med Blogkeen
Följ pusselbiten med Bloglovin'

Tassavtryck här!

Ping


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se