Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Jessika Möller - 16 september 2011 23:12

Nä, men det är okej.


Och det var okej. För det brukar gå bra att lura sig själv just det. Att det går bra, är okej. Att kleta på lite smink och köra på, tills påståendet blir sanning. Så jag körde på. Hela morgonen och förmiddagen. Gjorde ärenden och träffade en vän. Allt bra. Det går bra. Hämta en son och det ska gå bra. Komma hem och...det går inte längre!


Tanken var att jag skulle åka in till stan på kvällen. Umgås med två oerhört vackra människor, innifrån och ut. Men hur jag än ville träffa dom, så insåg jag att det gick inte. Blotta tanken på att klä upp sig, sitta i lokal bland en massa helgfirande människor bidrog till större ångest än att stanna hemma. Så jag avböjde. Tackade nej.


Så var det hämtning av en dotter. På en badplats där hela skolans fjärdeklassare med syskon och föräldrar fanns. Där det grillades och lektes lekar så det stod härliga till.


Och vi hade bestämt jag och en sessa att vi inte skulle bli kvar. Att vi skulle hem, där en kompis till sessan väntade.


Men såklart på en blott tioårings vis, var besvikelsen stor där och då. När jag var den enda utav förälderna som endast kom för att ta med sig barnet hem. Alla andra hade packade matsäckar och rosiga kinder och härliga föräldrar som umgicks. Såklart det känns värdelöst att vara den enda som skulle hem.


Och jag kände mig så hemsk.

Likt en moloken svans, två meter efter en argstegad Lillsessa som var så besviken gick jag.


Då snubblade jag.


Eller nä, det gjorde jag så fan inte. Jag föll. Mentalt föll jag totalt in i dimman. Svalde tårarna som bildade en tjock klump i halsen och mantrade "inte gråta nu, inte gråta nu".


Då ringde telefonen.


Min själasyster i andra änden jag älskar så. Då brast det. Vartenda damm släpptes fri och jag grät. Grät och grät. Ångesten med sin gastkramande hand fångade in mig och vägrade släppa.


Vägen till bilen kändes milalång och jag mötte käcka föräldrar med packade matsäckar och tefatsögon. Kände hur deras blickar brände nacken och jag blev osynlig. Min hand kände en liten hand som letade sig in och jag tog den. Blev synlig. Såg ner på en lillsessa med förvånad blick som undrade så varför mamma plötsligt är så ledsen.


Jag förklarade att jag är trött. Sovit för dåligt, ätit för slarvigt, förkylning kvar i kroppen. Jag sade att det kändes förjäkligt att vara den enda föräldern som släpade med sig henne hem. Att jag förstår om hon är arg.


Hon tittade upp på mig.


- Men snälla mamma. Det är inte världens grej att hänga på en badplats. Inte skitviktigt förstår du väl. Nu åker vi hem tycker jag. Räkna hur många sekunder det tar för mig att springa till bilen!


Hon släppte handen och sprang. Sprang för sitt liv. Och genom tårarna räknade jag sekunderna. Mina blöta kinder mötte mammorna och jag räknade högt. Så att alla skulle höra. Gråträknade till 49, men ropade 53 och såg en liten tjej segervisst hoppa bredvid bilen.


Vi åkte hem och Lillsessan berättade om sin dag. Om allt hon gjort. Allt hon upplevt. Vi kom hem och där var mannen med Skägg. Och Tonåringen med kompisen framför spel. Och sessans kompis med glada ögon som mötte oss vid bilen.


Där var hemma och jag andades med magen igen.


Trött i själen, men glad i hjärtat.


Det må vara lite trasigt just nu, men det är okej ändå.


Faktiskt.



ANNONS
Av Jessika Möller - 16 september 2011 06:36

Har precis vinkat av ett Skägg och en Lillsessa och sitter med stresshjärta.


Försöker hitta tillbaka till andningen.


Som den välplanerade moder jag är (HA!), kom jag självklart på att Lillsessan idag skulle till Fjällnora badplats med skolan. Samma sekund som jag väckte hennes blå.


PANIK!


På med vattenkokare, bre en limpmacka snabbare än kungen hinner stava till får, väcka ett Tonårstroll som MÅSTE ta en dusch på morgonen, trollsonen somnar om, leta lappen från skolan om vad ungarna ska ha med sig, tjata upp Lillsessan som också somnat om, tepåse i kopp, i med kokande vatten, spilla på tummen (AJ!), leta lista igen, hitta lista.


  • Sittunderlag
  • Näverkåsa(?) eller drickmugg
  • Vattenflaska
  • Mellanmål
  • Kläder efter väder

Klockan 17 hoppas vi se er föräldrar komma och grilla med oss.

 

Say what now?


Hur har jag kunnat missa det? och vad i helvete är en näverkåsa?!


Tjata upp en sessa, "- KLÄ PÅ DIG!", tonåringströttma, "-IN I DUSCHEN!", frukostfixa, just fasen..sittunderlag!


Leta skrubb, leta garage, leta förråd, leta skåp, skåp, skåp och där! segervisst vifta med ett gult sittunderlag i handen. Peta ner sittunderlag i väska. Sittunderlag för stort, väska för liten. Svära tyst för sig själv. Ta en annan väska, samma sak. Vika sittunderlagsjävlarns fan i väska två, ögna på listan. Näverkåsa. Läsa ordet 22 gånger och fortfarande inte riktigt begripa vad det står. Läser bredvid: eller drickmugg. Satsa på ett ord jag förstår och letar drickmugg. Inser att porslinsmugg inte menas. Hittar till slut ett grönt plastglas, i med det. Vattenflaska? rotar i min gymväska, hittar & hivar i den. Mellanmål?


Uppför trappan, in i kylskåp. Ropar åt en sessa att "-Nej, klänning är ej att föredra på utedag. Byt, NU!", apelsinklyftor i plastlåda. Dricka? hittar en oöppnad Snapple i kylen. Tvekar. Min favvojuice ju. Äsch, i med snapple. En vaniljbulle & en sockerkaksskiva läggs i påse, i med allt.


- ÄLSKADE SON! IN I DUSCHEN NU!, andas stötvis. Ett skägg kliver upp. Traskar in i dusch. Son ligger kvar.


VA, men nä!


Skägget säger att han duschar först & skjutsar sessan. Kejrå. Flåsar en smula. Hålla på och ändra sådär!


Tjata i en Lillsessa frukost, irra runt, runt. Kolla lista, kläder efter väder. En blick på sessan: tunna tights och t-shirt. Men, åh!


- Strumpbyxor här! mjukisbyxor! tröja & tjocktröja! så. KLÄ PÅ DIG!


Munhuggas lite med Lillsessa om frukost. För mackan är föör tjock och smöret föör mycket. Muttra och kolla listan. Kläder efter väder. I med mössa och fingervantar. Torka diskbänk, dra av smör från mackan, Skägget nyduschad & klar, jag irrar runt runt. Upp med trött tonåring, munhuggas. Tonåring vill duscha ikväll, jag säger nej. Lillsessan trallar, ritar och...RITAR?!


- Frukosten! ät, snälla!


Ser på klockan, får panik, tjata,tjata,tjata. Lillsessan klär på sig, dragkedja på jackan har fastnat, ber jackan att dö ond bråd död, inser det dumma och ber Skägget om dragkedjehjälp innan jag rusar upp och får ÄNTLIGEN in tonåringen i duschen. Ner igen, ser på klockan, andas stötvis och ber Skägget att åka med sessan innan tanten dör i stresshjärta. Pussar hejdå innan dörren stängs och de åker.


PUH!


Och efter varje jävla gång lovar jag mig själv att förbereda allt dagen innan.


Här kan man skratta ett valfritt skratt. Gärna med bitter underton och med ett stänk elakhet.

ANNONS
Av Jessika Möller - 15 september 2011 20:42

Jag börjar bli lite friskare nu.


Febern är som bortblåst och snoret har sakta börjat inse att det inte har något i min skalle å göra. De har lämnat festen och nu är det bara storstädandet kvar.


Eftersom jag inte vill att skiten ska återvända, har jag tagit på mig uppgiften att bränna ut förkylningen. Medicinera bort de sista spåren av halvdruckna groggglas och kräks i badkaret. Inte bokstavligt talat alltså. Fattar ni den konstnärliga ordleken jag kör med?


Anyhow.


Detta offer gör jag inte bara för min egen skull. Vill bespara Skägget en ynklig fru som hasar runt i hemmet. Vill bespara barnen en mamma som inte orkar.


Fint av mig ju. Visst?


Precis.


Så jag tar den för omvärlden.


  Sicken liten läckerbit man är i mössa, fleecetröja och fläckiga jeanstights...

 

SKÅL!

Av Jessika Möller - 15 september 2011 18:26

Tänk er en barnfamilj som är ute och åker bil nånstans.


Solen strålar och de passerar kohagar, träd och lastbilar. De är påväg någonstans. Hem eller bort, whatever.


Så slår de igång en låt & då DEN låten kommer upp, brister alla ut i sång tillsammans. För att alla kan texten, då de har sjungit den så många gånger förr. Mamman och pappan ler när dera ögon möts. Barnen i bak kanske klappar händerna i takt och det är så ljuvligt och familjärt alltihop. När sångraden alla kan bäst kommer, då tas det i från tårna och sjungs hellre än bra. Men härligt är det.


Så brukar vi göra.


Till vilken låt?





Av Jessika Möller - 14 september 2011 21:04

Jag sitter en trappa ner.


På övervåningen spelar stereon och jag hör Lillsessan liderligt sjunga om hjärta, smärta och om liv som kan vara svårt. Där hörs fotstegen som berättar att det dansas. Antagligen framför spegeln, med dramatiska utspel av armar. Sånt hon har sett att dom gör på teve.


 - Jag har det bra idaaaag!, sjunger hon och trampet av dansstegen får pälsingen att fly ner till mig. Bäst att rusa.


Däruppe hörs också Tonårstrollet skratta.


Antagligen sitter han som vanligt med hörlurar på, inkopplade i hans laptop och ser på Anime eller något kul på youtube. Skrattet låter innerligt innifrån hans tonårsbubbla. Han har det nog ganska bra idag, han med.


Surret från teven däruppe, berättar att mannen med skägg ser på något program. Antagligen Discovery med överlevare eller tekniska tråkprogram jag aldrig lär mig att gilla.


Har jag någonsin levt utan denna familj?


Blotta tanken känns fel. Som om jag klivit utanför dörren spritt språngande naken i bästa Kejsaren utan kläder-manér. Den där familjen som så tydligt är likt en andra hud för mig. Syret i mina lungor. Kläder som passar.


Som om det alltid var menat att vi skulle vara en familj. Redan långt innan vi ens visste att vi ville bli det.


Rätt mäktigt att tänka så, tänker jag och sörplar på kaffet som numer bjuder på fisljummet blask. Med rynkad näsa häller jag ut det forna gokaffet i slasken, som bildar en ljusbrun pöl.


Vill inte längre sitta en trappa ner, ensam.


Vi hör ju ihop. Tillsammans.



Av Jessika Möller - 14 september 2011 18:06

Å mej ged.


Hur mycket snor kan det egentligen produceras i denna nätta kropp?


Som om jordens alla snorbusar beslutat sig för att partaj i min hjärna. Lägg därtill sexigheten man får av sjuklotillståndet.


Sexy tajm!


Jag läser bloggar där folk som är sjuka lägger in bilder med påståendet att de ser sjuka ut, samtidigt som dom lite läckert poserar i en säng och ser sådär spyfärdigt snygga ut. Amen eller hur att de är sjuka!


På sin höjd att de hittade en snorbuse på toapappret när de snöt sig 1997.


Såhär ser någon som är sjuk på riktigt ut!


Bered er.


  - Vädda lide, mådde ta dässpdäyed födt

 

  - Mmm, säxi tajm med fjårtis looken.

 

Vi snackar ögon som tycks ha krympt och all vätska i läpparna är lika fuktiga som Saharaöknen. Svettas, frysa, svettas, frysa som leder till att doften jag bär påminner lite grann av ensam gammal man i otvättade kläder.


  The frisyr. Lite avante garde, som för tankarna till knullrufs. Fast, ändå inte. För mycket knulla blir det liksom inte när lederna är 817 år gamla, snoken piper och könet blöder. Oj, var jag lite för bokstavlig nu?


Skiter väl jag i. Det är liksom jag som är sjuk här.


  Lunchen.


Jamen vaddå, onyttigt? Är jag otydlig här?


DET. ÄR. JAG. SOM. ÄR. SJUK!


Sen tycker inte jag att man ska spåna in på petitesser. Mat = bra. Förresten så tränade jag faktiskt i Måndags.


  Förstår liksom inte varför maken inte kastar sig över mig, när jag ligger här i sängen och läckrar, eh..läcker. (HA!)


Nåväl.


Jag är sjuk. Fortfarande.


Blä...

Allmänt · Foto · Ord
Av Jessika Möller - 14 september 2011 08:45

- Mjauuuuuuuu....


En nattvandrande pälsing stod utanför dörren och jamade som om han varit utan mat i flera dagar.


Ytterdörren öppnades och förförelsedansen kring mina ben kunde påbörjas.


- Meh...kan du sluta gå precis framför fötterna på mig?


- *kurr, kurr*


  - Seså, mata mig!


  - Åhåhåhå....myyyys..you loooove me!


  - Mmm...maaaat...*kurr kurr* maaat.....


  - Meh, knäppa katt! gå då!

 

- Du älskar mig....


  - Men, det var väl själva!

 

- *kurr, kurr* maaaaaaaat......


  - Du kan dra nu...*tugg, tugg*



B&W   - Me is king. Is my castle. You love me.



Allmänt · Familj · Foto · Ord
Av Jessika Möller - 13 september 2011 23:55

Frustrationen ikväll.


Jag, med snörvlande snok, värkande leder, feber och självklart mensen likt strössel på glassen.


Dottern, inställd på vägra sova stadiet.


Det var kvällsfika och lite film. Men kvällsfikat var slut innan filmen och tydligen var hon gruvligt utsvulten. Mer kvällsfika.


Sen skulle det bara läsas lite bok, bara spelas lite DS, bara säga en sak till brorsan och bara gå på toa fyra gånger.


Efter fjärde toabesöket sade jag ifrån. På skarpen.


Lusten, orken och tålamodet hade runnit ut med det 746:e snorlasset jag snöt ut.


När jag stod i badrummet och vek dagens fjärde maskin tvätt, ropades det på mamma. Jag besvarade med "tyst och sov!", måttligt road av hur mycket egentiden nu krympt.


Så låste jag toadörren. Stod i badrummet och vek tvätt för att få en gnutta egentid, även om den tiden innebar strumpsortering. (sicken egolyx!) sorterade strumporna låångsamt i hopp om att sessan snart skulle somna.


Efter en stund hördes en svag knackning.


Suckande ropade jag "MEN VAD ÄRE NU DÅ?!"


Inget svar.


Strumporna hivades argt ner i trådkorgen och trött klampade fötterna mot toadörren. Beredd att utbrista ett "MEN DET VAR VÄL SJÄLVA F...",

möttes jag istället av en rödgråten och skakande liten 10-åring.


- Jag är rädd, mamma...jag hörde något nerifrån...tänk om det är tjuvar mamma? tänk om...det brinner?"


Då föll hjärtat i bitar. Min älskade lilla tjej. Hade hon legat där i sängen och ropat på mig, medan jag bemött detta med låst toadörr och arga ord? hur kunde jag?


Ner på knä föll jag. Lät hennes lilla kropp bli omfamnad, medans min axel blöttes ner av hennes tårar.


Jag hörde mig själv säga "inte behöver du vara rädd. Det kommer inte att komma några tjuvar..det kommer inte att brinna..."


- Hur vet du det?


Så insåg jag. Hur fasen kan jag lova henne att det inte kommer att hända något. Hon som redan är så smärtsamt medveten om att det visst kan ske.


Så jag tog hennes hand. Vi tog den knarriga trappan ner i hallen. Öppnade ytterdörren och tittade ute. Öppnade dörren till förrådet, till garaget, toaletten och skrubben under trappan. Tillsammans dubbelkollade vi garaget så att ingen tjuv gömde sig. Så att ingen eld eller rök låg och pyrde. Sedan gick vi tillbaka upp. Jag bäddade ner henne i sängen, lade mig bredvid med armarna om henne och bara fanns där.


Till slut somnade hon tryggt.


 


Älskade unge.

Om jag kunde skulle jag ta bort det jobbiga du har varit med om. Om jag kunde, skulle jag lova att det aldrig händer något jobbigt & smärtsamt igen. Om jag kunde, skulle jag göra branden ogjord.


Men det kan jag inte.


Frustrationen ikväll, så jävla stor.

Allmänt · Familj · Foto · Ord

Presentation


Denna lilla pusselbit har ord som behöver skrivas. Vill du läsa dom, så välkomnar jag dig. Om inte, önskar jag dig en fin dag.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2012
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

  • Blogg Topplista

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ pusselbiten med Blogkeen
Följ pusselbiten med Bloglovin'

Tassavtryck här!

Ping


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se