Att åka och handla attiraljer till dotterns kalas, utan inköpslista är ingen vidare idé. Speciellt inte om man är ute i sista minuten. Självklart var det precis så jag gjorde imorse, samma dag som kalasandet ska ske.

Mössan på sniskan (för att det inte hanns med något hårfix imorse) och irrande fötter, medan hjärnans mentala lista prickades av. Glömdes. Fick springa tillbaka. Glömde det där andra. gå tillbaka igen.

Självklart handlades det 8 liter dricka att kånka på när man åker ensam till affären. Hade det varit tävling om vem som bar tyngst, så hade fasiken jag stått på prispallen med förstapriset dinglandes från halsen. Men inte fan fick jag nåt pris där jag kånkade ut kassarna till bilen.

Mötte istället en gubbe som just grävt i soporna efter pant, som flörtade med mig när våra ögon möttes. Fick mig verkligen att känna mig ung, fräsch och het. (eh)

Sen kan man åka hem med alla varor, packa upp dom, sitta och göra iordning sjuttielva godispåsar och komma på att man om 20 minuter ska vara i stan och möta upp en tjej för att köpa hennes skinnjacka.

Så det gjorde jag också.

Fix av sömnpåsar & rufsfrisyr hanns ej med, utan tillbaka till bil, in till stan, vänta på tjejen, se treevlig ut och köpa jackan, hem igen, kasta i sig lunch sådär stressat och snällt mot magen innan man vispar grädde och stänker hela väggen full. Torka, torka och muttra galet less.

Nu ska jag sitta ner i hela två minuter, skriva detta blogginlägg och sedan kasta mig iväg för att hämta barn ett vid bussen och barn två i stan.

Hinner vi hem före halv fyra, så ska jag dricka kaffe, äta mellanmål, fixa fejs och byta om innan kalasfixet sätter igång.

Halv sex kommer alla barn.

Andas. Hur gjorde man det nu igen?

Så var det det där med Lillsessans kalas.

Det blir inte 30 ungar och de ska inte sova över. *phu!*

Munnen sade: - Nä, vad synd!, medan hjärnan dansade marengue med avsparkade tofflor. Tackålov för det!

Så det blir 12 barn alltså. Ett gäng utav dessa är barn jag inte känner, från lillfisens nya skola. Döläskigt där! (innebär en bunt nya föräldrar att inte veta hur man ska ställa sig till.)

Det ska dekoreras muffins och grillas lite korv. Bad om det blir finväder och filmtitt om det hinns med.

Listan av dagens inköp blir lång. Timmarna av sömn har inte blivit så lång.

Nu håller vi tummarna hörrni, att inga barnskador sker, att muffinsdekorationerna blir en inte alltför kletig historia, att barnen inte blir osams och att tanten tar sig levande ur proceduren.

Amen. 

En morgon efter att ha skjutsat ungarna till skolorna, beslöt jag mig för att lyxa till morgonen och tog mig till Amandas i Fyrislund (Uppsala) för frukostbuffé.

För 95 kronor erbjuds ett dignande frukostbord med allt vad en frukostälskare kan tänkas vilja ha. Frukosten serveras 06-09 Må-Fre och 07:30-10 på Lördagar och Söndagar.

Jag kastade mig in 08:55, med risken att bli utan frukost, men det var inga som helst problem utan de dröjde lite med att plocka undan tills dess att jag hade tagit frukost.

  Jag valde färskpressad juice, färskt bröd, scrambled eggs, kokt ägg, yoghurt m. musli, pålägg, kaffe och en bit kladdkaka till efterrätt. Ska det lyxas, så ska det!

Restaurangen var fräsch och fin, möblerna bekväma och färgsättningen snygg. Just denna vardagsmorgon var de enda bordsgrannarna ett gäng gubbar från något företag.

Kände att hit skulle jag gärna ta mig för frukost fler gånger och författa. Är det såhär lugnt och såhär god frukost som erbjuds, skulle jag kunna sitta här länge på morgonen.

Amandas har även en väldigt bra lunchrestaurang, dit många utav mina vänner går och ger gott betyg på deras mat. Lunch: Må-Fre 10-14:00.

Hursom helst.

Efter att ha ätit mig mätt behövde jag besöka toaletten och hänvisades en trappa ner. Där imponerades jag stort av inredningen! lyxigt och fräscht, wow!

(klicka på bilderna för att förstora dom!)

Hallen utanför toaletten. Lugna sköna färger, rent och fräscht.

Här kan man med lätthet sitta och vänta på sin tur!

En vacker lampa i ena hörnet, bredvid hallspegeln.

Bra ljus, stor spegel och snyggt!

Toaletten. Oerhört fräsch, rent och vackra små ting att kika på när man sitter på tronen.

Jag blev så till mig efter besöket på toaletten att jag var tvungen att berömma personalen. Det imponerade stort på mig.

Så låt inte summan av 95 kronor hindra dig från att avnjuta Amandas frukostbuffé någon morgon. Det är värt vartenda krona, jag lovar.

Amandas anordnar dessutom choklad & avecprovningar, dryckesprovningar, har en fantastisk mat & vinstudio för kick-off,företagsfest m.m Som om detta inte vore nog, finns festvåning att hyra och ligger i samma byggnad som Hotell Fyrislund, så för den som vill kan man ju även boka ett hotellrum där. Nära och bra till restaurangen! =)

Amandas ligger nära påfarterna till E4:an, på gångavstånd till IKEA och lagom avstånd till Uppsala City.

  Karta lånad från Hotell Fyrislunds hemsida.

Hit ska jag absolut återkomma fler gånger!

Klockradioplinget.

Det som får en såsig klump av kropp att per automatik slå av, sätta sig upp och ta på raggsockorna. Hasa sin klump av hud & blodmassa till badrum, där morgonpinket sker. Fumla efter toarullen och välta hudcreme och roll on i golvet. Sucka tungt på det.

Kaffetarmen.

Samma automatik släpar hudklumpen över iskalla golv och ner till kaffebryggaren. Sucka tungt över jobbigheter som:

• Att kaffet i burken är slut och jag måste öppna ny kaffepåse, fylla på burk, tejpa kaffepåse. Aktivering = Ogilla.
• Att det är sjukt kallt & fleecemorgonrocken hänger i badrummet. En trappa upp.
• Att gårdagens kaffeslatt i termosen är fisljummen och smakar blaj.

Så trycker man på on och kaffebryggandet tar sin början, medan man med rynkad näsa dricker fisljummet gårdagskaffe. Sådär i hopp om att dubbelseendet och vakenheten ska komma. Det är ju ändå kaffe. Fast inte.

När kaffet så äntligen är klart, häller man upp, häller i och inväntar kaffetarmens signal till hjärnan som härmed förklarar Fru Möller vaken. Tar kopp två och inväntar detsamma. Kopp tre och man gäspar sig igenom processen. Kopp fyra och där hostar systemet igång. Tar en flaska Kick Up för dagens vitamininjektion och låtsas känna sig pigg.

Morgonrutin.

Väcka barn ett och barn två med ljuv bullmammaröst, som skulle få en äppelkäck Pernilla W grön av avund. Få ett mummel till svar.

Göra om proceduren med ett käckt "upp å hoppa!" Få ett mummel till svar.

Svälja irritationen och diska en smula.

Hojta till med betoning på "kom igen nu, vettja". Mummelsvar från säng ett & säng två. In i badrum, vika lite tvätt. Ut ur badrum, plocka fram frukost. Titta på klockan och "nu MÅSTE ni kliva upp, faktiskt!"

Mumlet har bytts till "Jag SKA!" och "Meh, jag kooommer.."

Mammatrampa på trägolv, mammaplocka gårdagens kvällsfika på vardagsrumsbordet och bullmammerösten är spårlöst försvunnen. Pernilla W andas lättat igen.

"- Sätt fart nu! klockan bara rinner iväg och nu jävlar MÅSTE ni kliva upp!"

Såsiga barnkroppar sitter i sängarna med gäspande munnar, medan man kollar klockan & plockar fram frukost. Såsiga barnkroppar tvingar sig upp i stående ställning. Tar låååångsamt på sig kläderna. Man andas. Med magen.

Sådär.

Tröttruffsiga barn äter frukost och en man med skägg hasar in i badrummet efter morgonpuss på en magandande fru, med en smula överkonsumtion av koffein i systemet. Lite speedat och lite försent inses behovet av frukost.

Åkadags.

Samma sekund som det är dags att åka, letas det strumpor, påminns om frukt/tjocktröja/lappar/skolväska/busskort och "JA, jag kommer! ska bara..." ungefär 15 gånger och magandandet går sisådär i processen. Puss å hej leverpastej och familjen åker iväg.

Tystnaden.

Och klumpen av hud och blodmassa har vaknat till en Torsdag.

Vad fasen hände egentligen?

Plö.

Det är liksom lite på det stadiet just nu när det kommer till att författa fina blogginlägg.

För samtidigt som jag vill "blow you guys away" med snärtiga anekdoter och imponerande ordföljder, försöker jag författa ett personligt brev och leva ett liv in riil lajf därute.

Det där med personligt brev är en knivig sak.

För jag vill liksom lyfta fram mina kvalitéer, skriva ärtiga ord och imponera så att brevet får mottagaren att stoppa pressarna och utropa Henne ska vi ha! lättare sagt än gjort, tycker jag. Så jag skriver, muttrar, raderar och skriver igen. Men jag ska bli klar med det, skicka in ansökan till utbildningen och sen bita naglarna trasiga tills dess att jag får svar.

Sen var det det där med verkliga livet.

Svära lite över att barnen använder handdukar en endaste gång och sedan droppar dom på golvet så att man får tvätta om. För mammor älskar ju att tvätta.

Sno lite kramar av samma barn och hinna säga att man älskar och är en stolt mamma. Trots tvättberg och tjatigheter.

Fylla i lappar och påminna om gympapåsar och planera veckomatsedel. Gäspa över kaffekoppar och köpa fästingmedel till en katt. Ta sig tid att andas med magen när Tonåringen är extremt tonårsstinn. Drömma om en vovve och längta till den där utomlandssemestern i Oktober. Tjuväta av kvarglömt lördagsgodis, när ungarna inte ser och träffa vänner då och då.

Men jag ska sova nu,vakna utsövd imorgon, ta en kaffe, skjutsa barn, skriva klart och skicka iväg utbildningsansökan, äta lyxfrukost och SEN...

..återfå min Mojo.

Ska vi säga så?

Lillsessan ska ha kalas på Fredag.

Inbjudningar skulle hon minsann ordna själv och man är väl inte sämsta morsan ever, utan tillåter såklart detta. Planen var klar. Om det inte är för kallt ska pool erbjudas. Sedan ska det dekoreras muffins, bjudas på grillad korv och varm choklad med vispgrädde.

Mannen med skägg föreslog att det kanske kan vara smart att bjuda hela klassen, då det är en ny skola och allt. Ett bra sätt att lära känna polarna liksom.

Så kom hon hem från skolan.

Har bjudit hela årskurs fyra. (say WHAT?!) Sagt att alla som vill får sova över.

Jag ser framför mig drygt 30 ungar som dekorerar muffins och somnar sockerstinna och nykräkta klockan 05:30, Lördag morgon.

Joråsatt...

Denna kväll fast för 10 år sedan minns jag som igår.

Med hjärtat i halsgropen packade jag väskan för att morgonen därpå åka till BB och ett planerat kejsarsnitt.

Jag minns att jag stod framför spegeln länge. Beundrade denna koloss till mage, där en människa jag så länge väntat på snart skulle komma ut och möta världen. Stod där och mindes hur graviditeten kantats av en konstant oro, blodförtunnande sprutor och extrakontroller.  

När jag stod där framför spegeln slogs jag av en innerlig rädsla. En rädsla för att även detta barn skulle förloras och att det skulle sälla sig till sin syster som vi förlorade -99. Lade händerna på magen och kände hur personen därinne försiktigt rörde sig. Som om den ville lugna mina mammanerver och säga "- Jag lever morsan. Vi ses imorgon!"

Kvällen blev sen och jag hade svårt att komma till ro. Jag & Skägget låg och pratade. Tror att jag grät lite. Över att liksom vara framme vid mållinjen igen och att nu kanske det skulle gå bra, den här gången.

Emellan oss låg vår förstfödde och sov. Vår lillprins på snart 6 år. Han hade svettdroppar i nacken och håret hade lockat sig där bak. I famnen kramade han mjukisgiraffen. Den han hade köpt och velat ge Melissa den dagen vi sade farväl till henne på sjukhuset, men som han sen ville behålla och sen dess kramat den varje natt.

Känslorna inom mig kändes för stora. Som om de inte fick plats i kroppen. Denna oförklariga kärlek till familjen som det är svårt att sätta ord på. Sorgen över det vi förlorat, rädslan över att behöva vara med om det igen och lyckan över denna lille pojke som säkert drömde om dinosaurier där han låg. Över mannen jag valt att dela resten av mitt liv med och denna lilla person i magen, jag så desperat längtade efter. Ett hopkok av känslor denna sensommarnatt.

Så blev det morgon. Jag duschade och klädde på mig. Vi pussade hejdå till en son påväg till förskolan, greppade övernattningsväska och satte oss i bilen. Vägen till Uppsala kändes ofantligt lång och hjärtat tycktes vilja slå sig ut ur kroppen. Vi sade inte så mycket till varandra under bilresan. Vi mötte morgonens första strålar i horisonten, medan bilstereon spelade nån låt.

Framme vid sjukhuset fick vi vårt rum. I väntan på läkaren fick jag knästrumpor och en sjukhusrock. Nervöst skojade vi om hur sexiga sjukhuskläderna är. För att slippa oron inför vad som väntade.

Det var dags. Jag rullades genom hallar med handen i mannen med Skäggs hand. Hjärtat ville bryta sig ut. Jag ville inte vara kvar. Fast jag ville ha barnet. Fast ändå inte. För att spänningen, oron och alla känslor kändes så tunga att bära på. En sorts ångest full av hopp.

Jag fick epidural och tappade känseln i benen. Det ställdes upp ett skynke över mitt bröst, där läkarna skulle arbeta. Oron letade sig ut ur porerna och smittade av sig på mannen med Skägg. Båda tårögda med hållda tummar. Ska det gå bra den här gången? ska det? åh, snälla säg att....

Så kom det. Skriket som tycktes eka genom vartenda vrå av sjukhusets alla rum. Ett skrik av liv från en liten, liten person som var så oerhört efterlängtad.

Skriket var ljuv musik i våra öron och vi grät. Grät av lättnad över att vi tog oss över mållinjen. Grät av kärlek över att cirkeln nu var sluten. Vi fick räkna tår och fingrar, konstatera att den lilla personen var en liten tjej. Familjen, hel.

Imorgon fyller vår lilla tjej 10 år. Men minnena ses alltid lika färska.

Livet. Bra jävla fantastiskt ändå i all sin skörhet.

Jamen okejdå.

Klart att Kuckelimuckmedicinen tillhör Karlsson och inte Pippi, men nåt Astrid Lindgrensbarn var det iallafall. Förresten är jag övertygad om att Karlsson på taket måste ha skrivits under en haschperiod i Astrids liv, men det är ett helt annat inlägg som jag inte behöver gå in på nu.

Idag var en väldans gäspig dag att vakna till, så jag tog beslutet att gladstrumporna måste på. Ska man åka till Järlåsa och hämta en lillasyster, är det ju bra om humöret lutar åt rätt håll. Sagt och gjort.

  Mja, blomman vid mina fötter ser allt annat än glad ut. Självklart beror det på avsaknad av strumpbyxorna och inte på vattenbrist. Ju. Men, gladstrumpor alltså. Yey!

Innan lillasyster vinkades av vid bussen, hann vi med lite fika. Enligt mig finns det alltid tid för fika. När jag blir kung ska jag tamejtusan beordra lyxfika till alla. Och förbjuda fästingar och tidiga mornar. Jag tror att om alla gavs tid till lyxfika, så skulle man inte bry sig om såntdär med krig och terror. George W Bush hade nog släppt Irakprylen om han hade haft en rejäl bit äppelpaj framför sig. Tror jag.

Eh, iallafall.

Fika var det. Som den fantastiska bloggare jag är, dokumenterades detta såklart. Tänk så lycklig världen blir när den får se vad jag mumsat på!

  Åh, mej ged. En miniorgasm i gom och svalg mina vänner. Paj, vaniljsås och tjusighetsringlad chokladsås. För sånt är viktigt. Att det ringlas tjusigt. Så att de gifter sig. Smakerna. Det säger Ernst.

Så kramkalasades jag med lillasyster innan hon åkte hem till Örebro. Mina fina söstra. Vi brukar sms:a så till varann. Söstra mi. Det är också från Lindgrenstanten. Ronja Rövardotter, är det visst. Inte lika mycket hasch i det författandet. Tror jag.

Anyhow.

Gladheten satt i mig när jag rullade bort från stationen och körde mot Gränby köpcentrum, där present och prinsesstårta införskaffades. Min lilltjej blir en större lilltjej imorgon. Tio bast liksom. Lite hjälp och hurra på det. Hurra, därför att det ju är min älskade dotter som fyller såklart. Hjälp, för att hon växer lite för fort för att nerverna ska hinna med.

Tittar väldigt mycket på gladstrumporna när tanken på att ungarna växer lite för fort. Glad, hjälp, glad. Sådär.

Ja, det var väl det. Lite utav min dag.

Hur var din?