När vi var små var det krig.

Alltid ivägen, alltid ett tjuvnyp eller "DET VA HON, INTE JAG!"

Jag var mittimellan. Både liten och stor.

Både den som var den jobbiga, men också den som tyckte att hon den där yngsta "SKULLE FAN UT UR MITT RUM!"

Så går tiden.

Man växer upp. Både de stora och tillåmed hon den där minsta pluttan. Man möts som vuxna trots att de stora är de större & den minsta lilla pluttan alltid kommer att vara minsting.

Och relationen ändras.

Mina systrar. Mina älskade underbara systrar.

Jag älskar er så otroligt mycket.

Tack för att ni finns!