Det är du som förlorar på ointresset.
Som endast ringer, när det är något du tror förväntas av dig.

Det fanns en tid då jag bar på så mycket ilska & besvikelse över detta.
Då sömnen blev lidande av grubblandet.

Då jag letade orsaker och fel hos mig själv.

Men så en dag insåg jag.

Jag slösade fel energi på fel saker.
Lät dålig energi äta upp mig innifrån
& ta med allt positivt skimmer framför mig.

Insåg att förloraren i detta spel är du.

Så jag släppte dig.

Mentalt klippte jag det band som ändå aldrig funnits.
Valde att se dig som en del, men utan det känslomässiga band
det är "tänkt" att vi ska ha.

(som alla andra har)

Vi pratar väder & vind, jag svarar på de rutinmässigt & intresselösa
frågor du ställer. Ger dig alltid chansen att veta mer, ställa fler frågor.

Men de kommer aldrig...

Det är okej för mig nu.

Jag hoppas innerligt att du är lycklig.

Jag hoppas innerligt att du gör saker som får din själ att dansa och hjärtat att pulsera.

Att du lever fullt ut & lyssnar på magkänslan.

(borde inte magkänslan vara annorlunda? varför är den aldrig annorlunda)

Om inte, kan jag bara beklaga. Då har du förlorat allt.

För livet är NU och alldeles för skört för att låta chanser och tillfällen passera. Allt kan ändras inom loppet av ett andetag och då bör man ställa sig frågan vad som är viktigt i livet.

Och du...

Jag kommer alltid att älska dig.