Det är ju bara att äta lite mer.

Om jag skulle få en krona varje gång den kommentaren droppades i mitt knä, skulle jag vara rik nu.

Att vara smal och att må dåligt över det, verkar inte vara något särskilt många tar på allvar. Då tas det istället förgivet att man har matstörningar, äter för lite, eller helt enkelt gör en höna av en fjäder. I den ena tidningen efter den andra kan man läsa hur man går ner i vikt via dieter, träningar och bantningar. Inte på ett enda ställe lyckas man hitta hjälpen för dom som försöker med det motsatta, att gå upp.

Jag älskar mat. Både att tillaga den och att äta.

Avundsjukt har jag sett kvinnor med former. Med höfter och riktiga lår. Längtansfullt har jag hållit i snygga korsetter och pennkjolar. Sett kvinnor som ser ut som kvinnor.

Och så jävla gärna velat se ut som dom.

Själv letar jag byxor på barnavdelningen, för att oftast sitter de bättre på mig när det kommer till längd och storlek.

Blir jag sjuk, så rasar jag i vikt. Då faller de hekton jag kämpat mig upp till och uppförsbacken blir ännu högre.

Därför har jag börjat träna. För att endast mat inte hjälper längre. Maten behöver kombineras med träningen.

Idag träffade jag min PT och vi gick igenom en del övningar fokuserade på framförallt mage & rygg, som jag behöver jobba mest med att stärka upp. Jag fick ställa mig på en våg som mätte av fettmassan i och på min kropp, förutom vikten.

Det var inte så kul att se resultatet.

Jag är snart 38 år och vägde idag 43,8 kg. Fettet på kroppen ligger på ynka 15%. En kvinna i min ålder ska ligga på 21-33%. Fettprocenten runt organen låg dock bra och det visar åtminstone på att jag äter bra saker.

Men jag vägrar ge upp.

Jag ska fortsätta träningen, lägga till mer olivolja i maten, äta mer nötter & avocado och hålla tummarna för att nästa träff med min PT i Januari ska mig lite roligare besked. Att musklerna jag bygger ska ge mig bra kilon jag kan använda och att jag kanske, kanske lyckats höja min fettmassa med ett par procent.

Älsklingen med Skägg säger åt mig att inte fokusera så hårt på vikten & att gå upp. Att jag istället ska lägga fokus på träningen och att må bra. Han har nog rätt i det. Men samtidigt så är ju mitt problem likvärdigt med alla dom som kämpar för att gå ner. Fast åt andra hållet.

Vad vill jag få fram med denna texten då, tänker ni?

Jag vill visa att det faktiskt finns dom som kämpar stenhårt för att gå upp i vikt. Som inte uppskattar pikar, gliringar och axelryckningen. Som om att vara underviktig inte alls kan vara jobbig.

Det kan den.

Så nu håller jag en tumme för att träning & fortsatt kosthållning ska ge resultat där nångång efter nyår.

Håll en för mig, please?

Du vaknar upp.

Klockan visar 05:30. Has, has hasarfötter över trägolv i en lägenhet så varm att nattens sömn inneburit vakna, av med pyjamas, somna. Vakna, av med täcke, somna. Vakna, på med täcke, somna. Vakna, av med täcke, försöka sova och klockradiopling. Jamen, se godmorgon då.

Hasfötter över trägolv och ner en trappa till kaffebryggare och datahimmel.

El no more. Totalt jävla mörker.

Hämta stearinljus. Hämta ficklampa och hasa in i garage. Proppskåp berättar att jordfelsbrytaren slagit ifrån. Proppskåp ute. Mörker ute. Mörkrädd tant, vägrar utomhusmörker.

Mörkrädd tant sveper morgonrock om kroppen, dricker gårdagens fisljumma kaffe i skenet av tända ljus med en mobil i handen som just då har 20% batteri kvar. I väntan på att gryningsljuset skall återkomma.

Fiskaffet smakar blä. Telefonen säger nä och mörkret väntar in i det sista på att försvinna.

Tanten drar på sig skor. Hasar ut i höstmorgonsdiset, förbi bilar, knaster under sko och fram till proppskåp. Ingen propp behöver bytas. Tant står i regndroppet klockan 06:20, iförd röd fleecemorgonrock och svär för sig själv.

Tillbakahasar in. Av med skor. Bär upp kaffebryggare för att kunna brygga kaffe. Smått panikartat, väcka mannen med Skägg. För att elen liksom inte finns en trappa ner. Där datorn finns. Och intörnät. Paniken i det. Hallå, intörnät ju!

Trött make hasar sig upp. Långsamt. Frun biter sig i läppen till tonerna av kaffebubblande bryggare.

Make hasar sig en trappa ner. In i garaget. Ut från garage och ut genom dörren där morgonljuset letar sig fram.

Plötsligt händer det.

Ljuset tillbaka, HALLELUJAH!

En husbil kopplad till garagebyggnadens vägg. Kontakt ur och jordfelsbrytaren sitter där den ska. Mannen med skägg lär frun i huset att fukt kan göra så. Slå ifrån.

Frun hummar till svar, medan hon krampaktigt slår på sin laptop. Intörnätet åter tillbaka och hon kan andas igen. Den stötvisa andhämtningen, byts mot Fäjsboken och morgonkaffe. Morgonrutinen tillbaka.

Du hälsar äntligen Måndagen välkommen.