Direktlänk till inlägg 16 september 2011

Okej?

Av Jessika Möller - 16 september 2011 23:12

Nä, men det är okej.


Och det var okej. För det brukar gå bra att lura sig själv just det. Att det går bra, är okej. Att kleta på lite smink och köra på, tills påståendet blir sanning. Så jag körde på. Hela morgonen och förmiddagen. Gjorde ärenden och träffade en vän. Allt bra. Det går bra. Hämta en son och det ska gå bra. Komma hem och...det går inte längre!


Tanken var att jag skulle åka in till stan på kvällen. Umgås med två oerhört vackra människor, innifrån och ut. Men hur jag än ville träffa dom, så insåg jag att det gick inte. Blotta tanken på att klä upp sig, sitta i lokal bland en massa helgfirande människor bidrog till större ångest än att stanna hemma. Så jag avböjde. Tackade nej.


Så var det hämtning av en dotter. På en badplats där hela skolans fjärdeklassare med syskon och föräldrar fanns. Där det grillades och lektes lekar så det stod härliga till.


Och vi hade bestämt jag och en sessa att vi inte skulle bli kvar. Att vi skulle hem, där en kompis till sessan väntade.


Men såklart på en blott tioårings vis, var besvikelsen stor där och då. När jag var den enda utav förälderna som endast kom för att ta med sig barnet hem. Alla andra hade packade matsäckar och rosiga kinder och härliga föräldrar som umgicks. Såklart det känns värdelöst att vara den enda som skulle hem.


Och jag kände mig så hemsk.

Likt en moloken svans, två meter efter en argstegad Lillsessa som var så besviken gick jag.


Då snubblade jag.


Eller nä, det gjorde jag så fan inte. Jag föll. Mentalt föll jag totalt in i dimman. Svalde tårarna som bildade en tjock klump i halsen och mantrade "inte gråta nu, inte gråta nu".


Då ringde telefonen.


Min själasyster i andra änden jag älskar så. Då brast det. Vartenda damm släpptes fri och jag grät. Grät och grät. Ångesten med sin gastkramande hand fångade in mig och vägrade släppa.


Vägen till bilen kändes milalång och jag mötte käcka föräldrar med packade matsäckar och tefatsögon. Kände hur deras blickar brände nacken och jag blev osynlig. Min hand kände en liten hand som letade sig in och jag tog den. Blev synlig. Såg ner på en lillsessa med förvånad blick som undrade så varför mamma plötsligt är så ledsen.


Jag förklarade att jag är trött. Sovit för dåligt, ätit för slarvigt, förkylning kvar i kroppen. Jag sade att det kändes förjäkligt att vara den enda föräldern som släpade med sig henne hem. Att jag förstår om hon är arg.


Hon tittade upp på mig.


- Men snälla mamma. Det är inte världens grej att hänga på en badplats. Inte skitviktigt förstår du väl. Nu åker vi hem tycker jag. Räkna hur många sekunder det tar för mig att springa till bilen!


Hon släppte handen och sprang. Sprang för sitt liv. Och genom tårarna räknade jag sekunderna. Mina blöta kinder mötte mammorna och jag räknade högt. Så att alla skulle höra. Gråträknade till 49, men ropade 53 och såg en liten tjej segervisst hoppa bredvid bilen.


Vi åkte hem och Lillsessan berättade om sin dag. Om allt hon gjort. Allt hon upplevt. Vi kom hem och där var mannen med Skägg. Och Tonåringen med kompisen framför spel. Och sessans kompis med glada ögon som mötte oss vid bilen.


Där var hemma och jag andades med magen igen.


Trött i själen, men glad i hjärtat.


Det må vara lite trasigt just nu, men det är okej ändå.


Faktiskt.



 
 
Cissi

Cissi

17 september 2011 10:14

Skickar dig kramar i mängder! <3 <3 <3

http://cryinphoenix.blogspot.com

 
Ingen bild

Cecilia

20 september 2011 17:05

Tack! För att du just fick det att kännas OK att inte alltid hålla ihop. För att man tappar huden ibland, för att det inte alltid går att vänta tills barnen somnat eller tills man landat under ett täcke där ingen hör eller ser. Kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Jessika Möller - 30 juli 2012 20:56

Hej dagboken. Måndagen ljusnades och vi lastade en dotter och övernattningskläder i bilen. Sonen fick stanna hemma och vattna katten. "mot äventyyr" tjoade vi samstämmigt i kör när bilen rullade ut på vägen. I Norrtälje spatserade vi på bästa turistm...

Av Jessika Möller - 29 juli 2012 19:52

Efter ett biobesök tog vi tillfället att besöka stadsparken i Uppsala. Nova älskade varje sekund av det. Men som hon sade: - mamma, lova att vi inte åker hit för ofta! Jag vill ha såhär kul jämt. ...

Av Jessika Möller - 22 april 2012 20:17


Det här är sången till mig själv.   Till min egosyster, mitt jag. Så lång vilsenhet utan fokus, där törnarna tilläts rasera mina kläder.   Till barnet från förr: det blir bra.   Till tjejen från förr: Det är inte ditt fel.   Til...

Av Jessika Möller - 7 januari 2012 13:33

Man kliver upp. Tar två steg från sängen & är i vardagsrummet, som bär spår av gårdagens filmvisning med familjen, lillsessans pyssel och Tonårstrollets häng framför dator. På bord: muggar & glas. På golv framför teven: Nintendo 64 & dess spel.   ...

Av Jessika Möller - 7 januari 2012 01:02


Så kom 2012.   Vi skålade ut 2011 bredvid ruinerna av vårt tidigare hem. Med leende läppar och skratt.   Läppar bedövade av vinet, känslorna utanför kroppen & ända in i själen. Familj & vänner i kylan som fick näsorna att lysa rödaktigt. Kräf...

Presentation


Denna lilla pusselbit har ord som behöver skrivas. Vill du läsa dom, så välkomnar jag dig. Om inte, önskar jag dig en fin dag.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7
8
9
10
11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22
23
24
25
26 27 28 29 30
<<< September 2011 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

  • Blogg Topplista

RSS

Besöksstatistik

Tassavtryck här!

Ping


Skapa flashcards