Alla inlägg den 3 september 2011

Av Jessika Möller - 3 september 2011 20:04

Har just sett filmen Svinalängorna, av Pernilla August.


Den handlar om Leena som med man och barn åker till Ystad, där Leenas mamma ligger för döden på ett sjukhus. I samband med resan och väl där brottas Leena med minnena från sin  svåra barndom under 70-talet, fyllt av alkohol och våld.


Filmen letade sig innanför huden på mig. Vartenda nerv satt på helspänn och känslorna visste inte vart dom skulle ta vägen. Alla fantastiska skådespelare satte sig innanför huden och vetskapen om att det finns så många barn som dagligen växer upp på samma sätt som det porträtteras i filmen, gör att den lämnar ett ännu större avtramp i mig.


Och jag tänker på mamma som hade styrkan att kasta ut min biologiska pappa, han lika trasig som Leenas pappa. Hon lämnade ett trasigt liv hos en trasig man och tog sina barn därifrån. Det är jag evigt tacksam för.


När filmen tog slut grät jag floder. Över hur bra den var. Vilket spår den lämnat hos mig och för alla de barn som har levt och som fortfarande lever i trasiga hem.


Plötsligt känns kladd på diskbänken fjuttigt oviktig.







Av Jessika Möller - 3 september 2011 13:45

 

Oviljan.


Likt en filt ligger den över mina axlar och genomsyrar mig. Kan jag inte bara få vara, dricka kopp efter kopp av nybryggt kaffe, klura på livet och eventuellt pilla naveln lite förstrött?


Lillsessans ord jagar mig. "det är såå trååkigt här", "kan vi inte åka nånstans?", "du vill ALDRIG göra något". Hon greppar min mobiltelefon och kör upp den i ansiktet på mig. Vill ta kort på mig, nära, nära. Hon ringer kompisar som inte är hemma, inte vill leka eller ska bort. Slår på Spotify och låter tonerna av unge herr Bieber genljuda högtalarna. Ropar "kolla nu mamma!", och dansar den där dansen hon har hittat på själv. Den hon visat förut och som jag har applåderat 46 gånger redan. Så mina händer applåderar en 47:e gång medan hjärnan vill skriva på den där boken.


Sången tonar ut och jag säger "toppen" och "bra jobbat" och vill återgå till skrivandet.


- Bara EN låt till. Okej?


Och klackskorna åker på och låten byts till nån annan och det är steg, steg, klapp, klapp. Min fot trampar takten och jag ler ansträngt medan hjärnan hittar texter till boken. Vill att låten och dansen ska ta slut. Vill skriva. Steg, steg, snurr och hopp. Klapp, klapp och dramatiskt slut. Jag applåderar igen. Säger att hon är jättebra och att det dramatiska var snyggt. Hon ler och säger "bara en till nu. En sista okej?" Men jag säger nej och att jag vill skriva nu.


 

Och skorna sparkas av på hallgolvet på ett argt sätt och det stampas uppför trappan på ett Lillsessavis som betyder att mamman är dum nu. Som aldrig vill se och göra något. Som bara säger nej och inga kompisar som vill leka heller. Och det är Lillsessaord som ropar uppför trappan. Arga ord. Om att mamman är lika dum som bajs. En bajsmamma!


Och  jag, bajsmamman får dåligt samvete, för vem fan vill vara en bajsig morsa?


Men bajsmorsan har ingen lust att åka på bio eller fika hos kompisar. Bajsmorsan vill skriva ner orden till boken innan de flyr och aldrig återvänder. Och bajsmorsan ropar till den arga dottern att hon bara ska skriva. Att jag måste få skriva klart innan orden försvinner.


Men är man en Lillsessa på tio, kan det vara svårt att förstå det där med skrivandet. Vad det ska vara bra för. För bajsmorsan är ju mamman. Hon som ska ordna och fixa och skjutsa och laga mat och vara mamma. Inte någon bajsig sak som bara tänker på ord hela tiden.


Och jag föreslår att när hon skrivit klart, så kan jag åka med den arga flickan till kiosken och köpa Lördagsgodis. Det kanske skulle vara gott? och flickan muttrar till svar att okejdå. Men bara om det inte tar för lång tid isåfall.


Så jag slår mig ner och plitar ner orden som börjat trängas med tidsbristen och det dåliga samvetet. Och jag saknar mannen med Skägg som leker rockstjärna i Karlstad och jag vill oxå göra det jag vill.


 

Dagens tredje kanna kaffe sparkas igång och jag skriver och skriver fel. Rättar stavfel och skriver med andan i halsen. Jobbar mig flåsande bort från bajsmammastatusen fastän stressen får orden att gömma sig i dunkla vrår.


- Är du klar snart? när ska vi åka?


Oviljan vill få mig att morra ifrån och säga sluta tjata och låt mig skriva ifred NÅNGÅNG. Men bajsmamman dränker orden i en klunk kaffe till och ropar snart när orden slutat komma. Fingrarna stannar och tanken ekar tom.


Och hon ropar på dottern att vi kan åka till kiosken nu. Greppar bilnyckeln och känner bekymmersrynkan i pannan djupna.


Och Lillsessan skuttar glada steg nerför trappan och säger att mamman inte är bajsig nu. Att hon är världens bästa.


Och mamman ler med oviljan hängande över sig.







Av Jessika Möller - 3 september 2011 10:34

Den där dagen.


Påväg till en arbetsintervju på ett reklamföretag i Stockholm på någon trendig adress i en trendig byggnad, skulle jag söka jobbet som försäljare.


Från garderobens mörkaste hörn hade jag plockat fram min enda kostym, en kritstrecksrandig från Haléns. Byxorna, lite stora i midjan och hölls upp av skärpet jag lånat av Tonårstrollet. Skorna de begagnade med klack, som fick ryggen att skrika rakt ut men som var de enda som kunde tänkas passa till byxorna som annars var för långa.


Kavajen kliade och skjortblusen under som var knäppt ända upp till hakan, fick mig att ha en konstant obekväm känsla.


En klädsam sminkning utan för stora utsvävningar, med endast läppglans på läpparna och lite lila skugga på ögonlocket. Håret fixat lite snyggt och magens nervösa fladder.


Så jag stod utanför dörren, med storstans muller bakom ryggen. Fingrarna darrade till när jag tryckte på ringsignalen. Det gick fram signaler. En kvinnlig röst i andra änden.


- Reklamföretaget fint som tusan...


- Ja...hej, Jessica här...eh, jag skulle på intervju nu....


- Okej


Dörren låstes upp och jag öppnade. Fick ett gnissel till svar från den stora porten. Byxorna kliade och fladdrade en smula vid mina fötter när jag tog stegen upp för trappan. Rättade till byxorna vid midjan och drog skjortan över, för att dölja vecket av ett par för stora byxor med jordens slitnaste skärp.


Framme. En flashig logga på dörren sade mig att jag hade kommit rätt. Öpnnade och klev in i en hall med tjusigt trägolv och högt i tak. På klädhängaren hängde tjusiga jackor med tusenkronorsmärken. Kavajen på min kropp kliade och jag drog lite diskret i skjortan.


- Ja, hallå? är det Jessica?


Rösten fick mig att titta upp. Mötte blicken på en amazonkvinna i glansig topp och tjusiga beige byxor med en guldkedja som dinglade snyggt i sidan. Hennes ljusa hår med guldiga slingor var uppsatt med omsorg och hennes ögon rådjursbruna.


- Åh, hej! japp, det är jag.


Jag stövlar fram och tar hennes hand. Hon ögnar mig uppifrån och ner och jag känner mig plötsligt som helt fel. Som den där lantisen från skogen som letat fram loppkostymen i garderobens innandöme och försöker göra sig märkvärdig genom att söka jobb på tjusig reklamfirma i storstan, där man betackar sig för den typen av arbetssökande. Plötsligt känns framstövlandet så jäkla bonnigt. Borde ju ha tagit ett försiktigt steg och hälsat lite fint. Inte med handgreppet från landet där man väntar sig en snusprilla under läppen och ett harkel.


- Varsågod, kliv in.


Jag visas in i ett tjusigt rum med sjukhusvita väggar och knarriga trägolv. Träbordet med rundade hörn pryds av en fruktskål i rött och med illgröna äpplen i. En enkel tavla i röda och gröna streck pryds den annars så kala vita väggen.

Jag bjuds att sitta ner i en stol med svart skinn och de frågar om jag vill ha en latte, en espresso eller kanske te?


- Har ni svart kaffe?, frågar jag och inser det stora felet i mitt uttal. Klart man inte kan dricka svart kaffe här, i Storstan, på tjusighetsfirman med amazonkvinnor i märkeskläder!


- Eh, eller latte menar jag såklart. Tar jättegärna en latte....


Amazonkvinnan går iväg. Jag rättar till skjortan och fingrar på skinnstolen. I rummet bredvid hörs telefoner och människor som pratar. Så dyker en ny amazonkvinna in. Lika snyggt klädd och håret består utav en stram page. Hennes välplockade ögonbryn ser ut som två bågar och hon har ett par klarblå ögon som möter mina.


Vi hälsar och hon slår sig ner. Amazonkvinna ett återkommer med en kopp latte i handen och ger mig den. Nervöst låter jag skeden röra runt, runt i kroppen.


Jag får frågor om mina erfarenheter och vad jag har jobbat med tidigare. Vart jag bor och om jag verkligen tror att jag skulle klara av stressen att jobba här. Jag besvarar efter bästa förmåga.


- Tja, jag har jobbat som försäljare på en webtidning. Vart? i Gävle. Vad den heter? mja, den är inte så stor. Mm, vi var tre anställda. Mm, jobbade där i tre månader. Annars? nä, har inte jobbat som säljare på fler ställen. Men är utbildad projektledare. Har jobbat med ungdomsvård och flippat hamburgare på clock en gång i tiden.


Under hela tiden som jag besvarar fråga efter fråga, känner jag hur svetten sipprar fram under armarna. Kavajen känns alldeles för varm, trång och obekväm. Ser hur amazonkvinnorna ögnar mig och antecknar i papper. Jag sveper min latte och råkar spilla på bröstet. En beigebrun fläck mitt på den vita skjortan.


Så är vi klara. Så förbannat klara med varandra och amazonkvinna ett förklarar pedagogiskt att jag nog inte alls är rätt för detta arbete på deras flashiga kontor. Jag säger att jag håller med, men kan inte låta bli att känna ett sting av besvikelse. Att inte passa in- känslan får byxorna att skava ännu mer.


Vi tar i hand och önskar varann en fin dag. Eller, jag önskar kvinnorna en fin dag som bemöter det med en snygg nickning trots att de mentalt är någon helt annanstans.


Porten slås igen och jag står åter ute på trottoaren. Livet pågår som vanligt bland bilar, turister och barnvagnar. Jag tar av mig kavajen och promenerar tillbaka till bilen.


Plötsligt känns längtan hem till landet extra stark och jag saknar familjen långt bort från märkeskläder och lattekoppar.


Nä, det där med storstad & tjusiga adresser kan dom ha för sig själva, Amazonkvinnorna.



Presentation


Denna lilla pusselbit har ord som behöver skrivas. Vill du läsa dom, så välkomnar jag dig. Om inte, önskar jag dig en fin dag.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7
8
9
10
11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22
23
24
25
26 27 28 29 30
<<< September 2011 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

  • Blogg Topplista

RSS

Besöksstatistik

Tassavtryck här!

Ping


Skapa flashcards