Denna kväll fast för 10 år sedan minns jag som igår.

Med hjärtat i halsgropen packade jag väskan för att morgonen därpå åka till BB och ett planerat kejsarsnitt.

Jag minns att jag stod framför spegeln länge. Beundrade denna koloss till mage, där en människa jag så länge väntat på snart skulle komma ut och möta världen. Stod där och mindes hur graviditeten kantats av en konstant oro, blodförtunnande sprutor och extrakontroller.  

När jag stod där framför spegeln slogs jag av en innerlig rädsla. En rädsla för att även detta barn skulle förloras och att det skulle sälla sig till sin syster som vi förlorade -99. Lade händerna på magen och kände hur personen därinne försiktigt rörde sig. Som om den ville lugna mina mammanerver och säga "- Jag lever morsan. Vi ses imorgon!"

Kvällen blev sen och jag hade svårt att komma till ro. Jag & Skägget låg och pratade. Tror att jag grät lite. Över att liksom vara framme vid mållinjen igen och att nu kanske det skulle gå bra, den här gången.

Emellan oss låg vår förstfödde och sov. Vår lillprins på snart 6 år. Han hade svettdroppar i nacken och håret hade lockat sig där bak. I famnen kramade han mjukisgiraffen. Den han hade köpt och velat ge Melissa den dagen vi sade farväl till henne på sjukhuset, men som han sen ville behålla och sen dess kramat den varje natt.

Känslorna inom mig kändes för stora. Som om de inte fick plats i kroppen. Denna oförklariga kärlek till familjen som det är svårt att sätta ord på. Sorgen över det vi förlorat, rädslan över att behöva vara med om det igen och lyckan över denna lille pojke som säkert drömde om dinosaurier där han låg. Över mannen jag valt att dela resten av mitt liv med och denna lilla person i magen, jag så desperat längtade efter. Ett hopkok av känslor denna sensommarnatt.

Så blev det morgon. Jag duschade och klädde på mig. Vi pussade hejdå till en son påväg till förskolan, greppade övernattningsväska och satte oss i bilen. Vägen till Uppsala kändes ofantligt lång och hjärtat tycktes vilja slå sig ut ur kroppen. Vi sade inte så mycket till varandra under bilresan. Vi mötte morgonens första strålar i horisonten, medan bilstereon spelade nån låt.

Framme vid sjukhuset fick vi vårt rum. I väntan på läkaren fick jag knästrumpor och en sjukhusrock. Nervöst skojade vi om hur sexiga sjukhuskläderna är. För att slippa oron inför vad som väntade.

Det var dags. Jag rullades genom hallar med handen i mannen med Skäggs hand. Hjärtat ville bryta sig ut. Jag ville inte vara kvar. Fast jag ville ha barnet. Fast ändå inte. För att spänningen, oron och alla känslor kändes så tunga att bära på. En sorts ångest full av hopp.

Jag fick epidural och tappade känseln i benen. Det ställdes upp ett skynke över mitt bröst, där läkarna skulle arbeta. Oron letade sig ut ur porerna och smittade av sig på mannen med Skägg. Båda tårögda med hållda tummar. Ska det gå bra den här gången? ska det? åh, snälla säg att....

Så kom det. Skriket som tycktes eka genom vartenda vrå av sjukhusets alla rum. Ett skrik av liv från en liten, liten person som var så oerhört efterlängtad.

Skriket var ljuv musik i våra öron och vi grät. Grät av lättnad över att vi tog oss över mållinjen. Grät av kärlek över att cirkeln nu var sluten. Vi fick räkna tår och fingrar, konstatera att den lilla personen var en liten tjej. Familjen, hel.

Imorgon fyller vår lilla tjej 10 år. Men minnena ses alltid lika färska.

Livet. Bra jävla fantastiskt ändå i all sin skörhet.

 

Cherie

21 augusti 2011 21:30

Jag finner inga ord, bara gråter en skvätt och känner igen mig! Puss å kran å grattis till Nova, stjärnan! <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej dagboken. Måndagen ljusnades och vi lastade en dotter och övernattningskläder i bilen. Sonen fick stanna hemma och vattna katten. "mot äventyyr" tjoade vi samstämmigt i kör när bilen rullade ut på vägen. I Norrtälje spatserade vi på bästa turistm...

Efter ett biobesök tog vi tillfället att besöka stadsparken i Uppsala. Nova älskade varje sekund av det. Men som hon sade: - mamma, lova att vi inte åker hit för ofta! Jag vill ha såhär kul jämt. ...

Det här är sången till mig själv.   Till min egosyster, mitt jag. Så lång vilsenhet utan fokus, där törnarna tilläts rasera mina kläder.   Till barnet från förr: det blir bra.   Till tjejen från förr: Det är inte ditt fel.   Til...

Man kliver upp. Tar två steg från sängen & är i vardagsrummet, som bär spår av gårdagens filmvisning med familjen, lillsessans pyssel och Tonårstrollets häng framför dator. På bord: muggar & glas. På golv framför teven: Nintendo 64 & dess spel.   ...

Så kom 2012.   Vi skålade ut 2011 bredvid ruinerna av vårt tidigare hem. Med leende läppar och skratt.   Läppar bedövade av vinet, känslorna utanför kroppen & ända in i själen. Familj & vänner i kylan som fick näsorna att lysa rödaktigt. Kräf...