Alla inlägg den 21 augusti 2011

Av Jessika Möller - 21 augusti 2011 19:37

Denna kväll fast för 10 år sedan minns jag som igår.


Med hjärtat i halsgropen packade jag väskan för att morgonen därpå åka till BB och ett planerat kejsarsnitt.


Jag minns att jag stod framför spegeln länge. Beundrade denna koloss till mage, där en människa jag så länge väntat på snart skulle komma ut och möta världen. Stod där och mindes hur graviditeten kantats av en konstant oro, blodförtunnande sprutor och extrakontroller.  


När jag stod där framför spegeln slogs jag av en innerlig rädsla. En rädsla för att även detta barn skulle förloras och att det skulle sälla sig till sin syster som vi förlorade -99. Lade händerna på magen och kände hur personen därinne försiktigt rörde sig. Som om den ville lugna mina mammanerver och säga "- Jag lever morsan. Vi ses imorgon!"


Kvällen blev sen och jag hade svårt att komma till ro. Jag & Skägget låg och pratade. Tror att jag grät lite. Över att liksom vara framme vid mållinjen igen och att nu kanske det skulle gå bra, den här gången.


Emellan oss låg vår förstfödde och sov. Vår lillprins på snart 6 år. Han hade svettdroppar i nacken och håret hade lockat sig där bak. I famnen kramade han mjukisgiraffen. Den han hade köpt och velat ge Melissa den dagen vi sade farväl till henne på sjukhuset, men som han sen ville behålla och sen dess kramat den varje natt.


Känslorna inom mig kändes för stora. Som om de inte fick plats i kroppen. Denna oförklariga kärlek till familjen som det är svårt att sätta ord på. Sorgen över det vi förlorat, rädslan över att behöva vara med om det igen och lyckan över denna lille pojke som säkert drömde om dinosaurier där han låg. Över mannen jag valt att dela resten av mitt liv med och denna lilla person i magen, jag så desperat längtade efter. Ett hopkok av känslor denna sensommarnatt.


Så blev det morgon. Jag duschade och klädde på mig. Vi pussade hejdå till en son påväg till förskolan, greppade övernattningsväska och satte oss i bilen. Vägen till Uppsala kändes ofantligt lång och hjärtat tycktes vilja slå sig ut ur kroppen. Vi sade inte så mycket till varandra under bilresan. Vi mötte morgonens första strålar i horisonten, medan bilstereon spelade nån låt.


Framme vid sjukhuset fick vi vårt rum. I väntan på läkaren fick jag knästrumpor och en sjukhusrock. Nervöst skojade vi om hur sexiga sjukhuskläderna är. För att slippa oron inför vad som väntade.


Det var dags. Jag rullades genom hallar med handen i mannen med Skäggs hand. Hjärtat ville bryta sig ut. Jag ville inte vara kvar. Fast jag ville ha barnet. Fast ändå inte. För att spänningen, oron och alla känslor kändes så tunga att bära på. En sorts ångest full av hopp.


Jag fick epidural och tappade känseln i benen. Det ställdes upp ett skynke över mitt bröst, där läkarna skulle arbeta. Oron letade sig ut ur porerna och smittade av sig på mannen med Skägg. Båda tårögda med hållda tummar. Ska det gå bra den här gången? ska det? åh, snälla säg att....


Så kom det. Skriket som tycktes eka genom vartenda vrå av sjukhusets alla rum. Ett skrik av liv från en liten, liten person som var så oerhört efterlängtad.


Skriket var ljuv musik i våra öron och vi grät. Grät av lättnad över att vi tog oss över mållinjen. Grät av kärlek över att cirkeln nu var sluten. Vi fick räkna tår och fingrar, konstatera att den lilla personen var en liten tjej. Familjen, hel.


Imorgon fyller vår lilla tjej 10 år. Men minnena ses alltid lika färska.


Livet. Bra jävla fantastiskt ändå i all sin skörhet.





ANNONS
Av Jessika Möller - 21 augusti 2011 16:09

Jamen okejdå.


Klart att Kuckelimuckmedicinen tillhör Karlsson och inte Pippi, men nåt Astrid Lindgrensbarn var det iallafall. Förresten är jag övertygad om att Karlsson på taket måste ha skrivits under en haschperiod i Astrids liv, men det är ett helt annat inlägg som jag inte behöver gå in på nu.


Idag var en väldans gäspig dag att vakna till, så jag tog beslutet att gladstrumporna måste på. Ska man åka till Järlåsa och hämta en lillasyster, är det ju bra om humöret lutar åt rätt håll. Sagt och gjort.


cartoon   Mja, blomman vid mina fötter ser allt annat än glad ut. Självklart beror det på avsaknad av strumpbyxorna och inte på vattenbrist. Ju. Men, gladstrumpor alltså. Yey!

 

Innan lillasyster vinkades av vid bussen, hann vi med lite fika. Enligt mig finns det alltid tid för fika. När jag blir kung ska jag tamejtusan beordra lyxfika till alla. Och förbjuda fästingar och tidiga mornar. Jag tror att om alla gavs tid till lyxfika, så skulle man inte bry sig om såntdär med krig och terror. George W Bush hade nog släppt Irakprylen om han hade haft en rejäl bit äppelpaj framför sig. Tror jag.


Eh, iallafall.


Fika var det. Som den fantastiska bloggare jag är, dokumenterades detta såklart. Tänk så lycklig världen blir när den får se vad jag mumsat på!


blueberry pie   Åh, mej ged. En miniorgasm i gom och svalg mina vänner. Paj, vaniljsås och tjusighetsringlad chokladsås. För sånt är viktigt. Att det ringlas tjusigt. Så att de gifter sig. Smakerna. Det säger Ernst.

 

Så kramkalasades jag med lillasyster innan hon åkte hem till Örebro. Mina fina söstra. Vi brukar sms:a så till varann. Söstra mi. Det är också från Lindgrenstanten. Ronja Rövardotter, är det visst. Inte lika mycket hasch i det författandet. Tror jag.


Anyhow.


Gladheten satt i mig när jag rullade bort från stationen och körde mot Gränby köpcentrum, där present och prinsesstårta införskaffades. Min lilltjej blir en större lilltjej imorgon. Tio bast liksom. Lite hjälp och hurra på det. Hurra, därför att det ju är min älskade dotter som fyller såklart. Hjälp, för att hon växer lite för fort för att nerverna ska hinna med.


Tittar väldigt mycket på gladstrumporna när tanken på att ungarna växer lite för fort. Glad, hjälp, glad. Sådär.


Ja, det var väl det. Lite utav min dag.


Hur var din?





Allmänt · Familj · Foto · Ord
ANNONS
Av Jessika Möller - 21 augusti 2011 09:43


The girl in the house has frozen tears, she hangs from the ceiling.

A token of a past that once belonged to her.

 

One of the tears is bloodred.

It represents the travel to the darkness and back,

with heartache as consiquence.

 

Now the tears sings melodys, when the sun shines through.

And the girl has a smile on her face.


 



Foto · Ord

Presentation


Denna lilla pusselbit har ord som behöver skrivas. Vill du läsa dom, så välkomnar jag dig. Om inte, önskar jag dig en fin dag.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9 10 11 12
13
14
15 16 17 18 19 20 21
22
23
24 25 26 27
28
29 30
31
<<< Augusti 2011 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

  • Blogg Topplista

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ pusselbiten med Blogkeen
Följ pusselbiten med Bloglovin'

Tassavtryck här!

Ping


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se